Påvens katekes om den helige Alfonso Maria de' Liguori

(02.08.2012) Idag firar kyrkan minnet av den helige Alfonso Maria de’ Liguori, biskop och kyrkolärare. Han grundade Den allraheligaste frälsarens kongregation eller redemptoristerna och är skyddshelgon för moralteologer och för biktfäder. Alfonso är ett av 1700-talets mest folkkära helgon på grund av sin enkla och omedelbara stil och sin undervisning om botens sakrament.

Lyssna:

Det var ett strängt tidevarv, som präglades av påverkan från jansenismen, men han uppmanade biktfäderna att låta bikten bli en glädjefull omfamning från Gud Fadern, som i sin gränslösa barmhärtighet aldrig tröttnar på att ta emot den ångerfyllde sonen. Den helige Alfonsos minnesdag erbjuder ett tillfälle att se närmare på hans dyrbara och djupt andliga undervisning om bönen. År 1759 skrev han ett traktat, ”Om bönens stora medel”, som han betraktade som den nyttigaste bland alla hans skrifter. Han beskriver bönen som “ett nödvändigt och säkert medel för att uppnå frälsning och all den nåd vi behöver för att nå dit” (ur inledningen). Denna mening sammanfattar hur Alfonso såg på bönen.

Först och främst säger han att den är ett medel. Det betyder att den tjänar till att uppnå ett mål. Gud har skapat oss av kärlek, för att kunna ge oss livets fullhet. Men detta mål, denna livets fullhet, har så att säga avlägsnat sig på grund av synden – det vet vi alla – och det är bara genom Guds nåd som man kan nå målet. För att förklara denna grundläggande sanning, och för att visa tydligt att människan verkligen riskerar att ”gå vilse”, myntade den helige Alfonso ett enkelt talesätt som lyder: ”Den som ber blir räddad, den som inte ber går förlorad!” Han kommenterade denna korthuggna mening så här: ”Det är alltså väldigt svårt, ja det är omöjligt att räddas om man inte ber... men om man ber är räddningen säker och lätt” ((II, sammanfattning).

Han fortsätter: ”Om vi inte ber har vi ingen ursäkt, för nåden att be har getts åt var och en… om vi inte räddas är det bara vårt eget fel, för vi har inte bett” (ibid.). När Alfonso sade att bönen är ett nödvändigt medel, ville han förklara att man skall inte låta bli att be i någon situation i livet, särskilt i prövningar och svårigheter. Vi måste alltid knacka på Herrens dörr med förtröstan, för vi vet att han tar hand om sina barn, om oss, i allt. Därför uppmanar han oss att inte vara rädda för att vända oss till honom och att lägga fram våra böner för honom i förtröstan och visshet om att vi skall få vad vi behöver.

Kära vänner, detta är den centrala frågan: vad behöver jag egentligen i mitt liv? Jag svarar med den helige Alfonso: ”Hälsan och alla de nådegåvor som den kräver” (ibid.). Han talar förstås inte bara om kroppens hälsa, utan framför allt också om själens, som Jesus ger oss. Mer än allt annat behöver vi hans befriande närvaro, som gör vår tillvaro helt och fullt mänsklig, och därför full av glädje. Och det är bara genom bönen som vi kan ta emot honom, hans nåd, som ger oss ljus i alla situationer. Den låter oss urskilja vad som är gott och gör oss starka. Den gör vår vilja verksam genom att vi förmår urskilja det goda och göra det. Ofta förstår vi vad som är det goda, men vi förmår inte göra det. Med bönen kan vi göra det. Herrens lärjunge är alltid medveten om frestelserna och ber Gud om hjälp i bönen för att övervinna dem.

Den helige Alfonso nämner den helige Filippo Neri som en mycket intressant förebild. ”Så fort han vaknade på morgonen, sade han till Gud: ’Herre, håll idag din hand över Filippo, för annars sviker Filippo dig” (III, 3) Filippo var en stor realist! Han ber Gud att hålla sin hand över honom. Också vi måste vara medvetna om vår svaghet och be ödmjukt om Guds hjälp och förlita på hans rika barmhärtighet. I ett annat stycke säger Alfonso: ”Vi är fattiga i allt, men om vi ber, är vi inte fattiga längre. Om vi är fattiga, är Gud rik” (II, 4). I kyrkofadern Agostinos efterföljd uppmanar han varje kristen att inte vara rädd för att be Gud om den kraft man inte har och som man behöver för att göra det goda, i visshet om att Herren inte undanhåller sin hjälp från den som ber ödmjukt till honom (cfr III, 3).

Kära vänner, den helige Alfonso påminner om att relationen till Gud är grundläggande för vårt liv. Utan relationen till Gud saknas den grundläggande relationen. Relationen till Gud förverkligas genom att man talar med Gud, i daglig personlig bön och genom att ta del av sakramenten. Så kan denna relation växa i oss. Guds närvaro kan växa i oss och leda vår vandring, lysa upp den och göra den trygg och fridfull, också mitt bland svårigheter och faror.