Den kristna bönen - Filipperbrevet

(28.06.2012) Kära bröder och systrar, Vår bön består både av tystnad och ord, av sånger och gester som omfattar hela människan, från munnen till hjärnan, från hjärtat till hela kroppen. Det är något som kännetecknar den judiska bönen, särskilt i psaltarpsalmerna.

Lyssna:

Idag tänkte jag tala om en av den kristna traditionens äldsta sånger eller hymner, som Paulus återger i sitt andliga testamente: Filipperbrevet. Aposteln dikterar detta brev när han sitter i fängelse, kanske i Rom. Han känner döden nalkas för han säger att hans liv skall utgjutas (jfr Fil 2:17).

Trots denna belägenhet av livsfara uttrycker Paulus i hela texten glädje över att vara Kristi lärjunge, över att kunna gå honom till mötes, och rentav inte se döden som en förlust utan som en vinst. Brevets sista kapitel innehåller en stark inbjudan till glädjen, som det kristna livet bygger på, och som präglar vår bön. Paulus skriver: “Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (Fil 4,4). Men hur kan man glädja sig inför en annalkande dödsdom? Varifrån, eller rättare sagt från vem, får Paulus frid, kraft och mod för att möta martyriet och blodsutgjutelsen?

Vi finner svaret mitt i Filipperbrevet, i vad den kristna traditionen kallar carmen Christo, en sång till Kristus, eller oftare en “kristologisk hymn”. I denna sång kretsar hela uppmärksamheten kring Kristi “sinnelag”, hur han tänkte och levde. Denna bön inleds med en uppmaning: “Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus” (Fil 2,5). Detta sinnelag beskrivs i de följande verserna: kärlek, generositet, ödmjukhet, lydnad gentemot Gud, självutgivande. Det handlar inte bara om att följa Jesu förebild som något moraliskt. Det handlar om att hela tillvaron skall omfattas av hans sätt att tänka och handla. Bönen skall göra så att man lär känna Herren och förenas allt djupare med honom i kärlek, för att kunna tänka, handla och älska som han, i honom och för honom. Att göra detta och att lära sig Jesu sinnelag är det kristna livet väg.

Idag tänkte jag stanna upp helt kort inför några beståndsdelar av denna innehållsrika sång, som sammanfattar hela Guds Sons vandring som gud och människa. Den omfattar hela den mänskliga historien: från att äga Guds gestalt till att bli människa, dö på korset och upphöjas till Faderns härlighet. Den anspelar på Adam, den första människan, och på hans beteende. Denna hymn till Kristus börjar med att säga att han var “en morphe tou Theou”, som den grekiska texten säger, alltså att vara “i Guds form”, eller rättare sagt i Guds belägenhet. Jesus, som är sann Gud och sann människa, ”är som Gud” men utnyttjar inte det för att triumfera eller för att slå fast sin överhöghet. Han betraktar det inte som en besittning, ett privilegium, en svartsjukt bevakad skatt. Istället avstod han från allt, den grekiska texten säger att han tömde sig, och antog vad den grekiska texten kallar ”morphe doulos”, ”en tjänares gestalt”, människans verklighet som präglas av lidande, fattigdom och död. Han har gjort sig helt lik människorna utom i synden för att uppföra sig som en tjänare som viger sig helt åt att tjäna andra. På 300-talet säger Eusebius av Caesarea: “Han tog på sig mödorna hos de lidande kroppsdelarna. Han gjorde våra ödmjuka sjukdomar till sina. Han led och plågades för vår skull i enlighet med sin stora kärlek till mänskligheten” (Utläggning av evangeliet 10, 1, 22). Paulus fortsätter med att beskriva den “historiska” ram där Jesus sänkte sig: han “gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden”(Fil 2:8). Guds son blev verkligen människa och vandrade i fullständig lydnad mot Faderns vilja ända till det yttersta offret av sitt eget liv. Mer än så, aposteln påpekar att han var lydig “ända till döden, döden på ett kors”. På korset uppnådde Jesus Kristus den största förnedringen, för korsfästelsen var ett straff som bara användes för slavar och inte för fria människor: ”mors turpissima crucis”, den nesliga döden på korset, skriver Cicero (jfr In Verrem, V, 64, 165).

I Kristi kors blir människan återlöst och Adams erfarenhet vänds upp och ned. Adam skapades till Guds avbild, gjorde anspråk på att bli som Gud med sina egna krafter, att sätta sig själv på Guds plats, och så förlorade han den ursprungliga värdighet han fått. Jesus ägde tvärtom Guds gestalt men steg ned till människans belägenhet i fullständig trohet mot Fadern, för att återlösa Adam i oss och återge människan hennes förlorade värdighet. Kyrkofäderna betonar att han var lydig, och att hans mänsklighet och lydnad återgav människonaturen vad den förlorat genom Adams olydnad.

I bönen, i relationen till Gud, öppnar vi vår tanke, vårt hjärta och vår vilja för den heliga andens kraft, för att träda in i dess livsdynamik, som Kyrillos av Alexandria säger: “Andens verkan försöker förvandla oss genom nåden till en perfekt kopia av hans förödmjukelse” (Påskpredikan 10, 4). Människans logik handlar ofta istället om självförverkligande genom makt, övervälde och kraft. Människan fortsätter att försöka bygga Babels torn med sina egna krafter för att själv nå upp till Guds höjd, för att bli som Gud. Människoblivandet och korset påminner oss om att man förverkligar sig själv helt och fullt genom anpassa sin mänskliga vilja efter Faderns, genom att man tömmer sig på sin egen egoism för att fylla sig med Guds kärlek och så verkligen bli förmögen att älska andra. Människan finner inte sig själv genom att stänga in sig och hävda sig. Människan kan bara finna sig själv genom att gå ut ur sig själv. Det är bara om vi går ut ur oss själva som vi kan finna oss. Adam ville imitera Gud, och det är inte fel i sig, men han hade fel uppfattning om Gud. Gud inte någon som bara vill ha storhet. Gud är kärlek som ger sig själv redan i treenigheten och sedan i skapelsen. Att imitera Gud betyder därför att gå ut ur sig själv och ge sig själv i kärlek.

I den andra delen av denna ”Kristushymn” i Filipperbrevet är subjektet inte längre Kristus utan Gud Fadern. Paulus betonar att det är just för att han var lydig mot Guds vilja som ”Gud har upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn” (Fil 2:9). Den som sänkt sig och antagit en tjänares gestalt blir nu upphöjd över allt annat av Fadern, som ger honom namnet ”Kyrios”, ”Herre”, den högsta värdigheten och det högsta väldet. Detta är Guds eget namn i Gamla Testamentet, och inför detta nya namn skall “alla knän böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära” (vers 10-11). Den Jesus som blir upphöjd är Jesus från den sista måltiden, som tar av sig manteln, binder en handduk om livet och böjer sig för att tvätta apostlarnas fötter, och frågar dem: “”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter” (Joh 13:12-14). Detta är viktigt att minnas i vår bön och vårt liv: ”man stiger upp till Gud just genom att stiga ned i ödmjukt tjänande, genom att stiga ned i kärleken, som är Guds väsen och därmed är den verkligen renande kraft som gör att människan kan uppfatta och se Gud” (Jesus av Nasaret, it. utgåva, Milano 2007, 120).

Hymnen i Filipperbrevet ger två viktiga riktlinjer för vår bön. Den första är tilltalet ”Herre”, som riktas till Jesus Kristus, som sitter på Faderns högra sida. Han är vårt livs ende Herre, mitt bland alla ”dominatörer” som vill bestämma över vårt liv. Därför är det viktigt att ha en värdeskala där Gud sitter på första platsen, och att säga med Paulus: “jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus” (Fil 3:8). Mötet med den uppståndne lät honom förstå att han är den enda skatt för vilken det är mödan värt att ägna hela livet.

Den andra riktlinjen är att “alla knän skall böjas” i himlen och på jorden. Det påminner om ett stycke hos profeten Jesaja, som säger att alla skapelser skall tillbe Gud (jfr 45:23). När man faller på knä inför det allraheligaste sakramentet eller när man ber på knä uttrycker det just att man tillber Gud också med. Därför är det viktigt att denna gest inte bara blir en hastig gest utan något djupt medvetet. När vi faller på knä inför Herren bekänner vi vår tro på honom. Vi erkänner att han är vårt livs ende Herre.

Kära bröder och systrar, låt oss fästa blicken på den korsfäste när vi ber och stanna upp oftare i tillbedjan inför eukaristin för att låta Guds kärlek träda in i vårt liv, för han har stigit ned i ödmjukhet för att lyfta upp oss till sig. I början av katekesen fråga vi oss hur Paulus kunde glädjas när han omedelbart riskerade martyrdöden och att utgjuta sitt blod. Det är möjligt bara för att aposteln aldrig tog bort sin blick från Kristus tills han blev honom lik i döden, i hopp om att “nå fram till uppståndelsen från de döda” (Fil 3:11). Vi säger som den helige Franciskus inför den korsfäste: Upphöjde ärofulle Gud, lys upp mitt hjärtas mörker. Ge mig en uppriktig tro, ett säkert hopp och en fullkomlig kärlek, förnuft och omdöme för att utföra din sanna och heliga vilja. Amen (jfr Bön inför den korsfäste: FF [276]).