Den kristna bönen - Efesierbrevet

(22.06.2012) Kära bröder och systrar,Vår bön handlar ofta om att vi ber om hjälp i en nödsituation. Det är också naturligt för människan, för vi behöver hjälp, vi behöver andra människor vi behöver Gud. Därför är det naturligt att vi ber Gud om något, att vi söker hjälp hos honom.

Lyssna:

Vi skall minnas att den bön som Herren lärde oss, ”Fader vår”, är en bön där man ber om saker och ting. Med denna bön lär oss Herren vad vi skall prioritera i vår bön, han renar våra begär och renar så också vårt hjärta. Det är alltså naturligt av vi ber om något i bönen, men det borde inte bara vara så. Det finns också orsak till tacksägelse. Om vi ser efter märker vi att Gud ger oss mycket gott. Han är så god mot oss att vi bör, vi måste, säga tack. Och det måste också vara en bön av lovprisning. Om vårt hjärta är öppet, ser vi trots alla problem hur skön hans skapelse är, hur god han visar sig i sin skapelse. Därför skall vi inte bara be om saker och ting, utan också lovprisa och tacka. Först då är vår bön fullständig.


I sina brev nöjer sig inte Paulus med att bara tala om bönen. Han återger också böner. Somliga av dem är böner om saker och ting, men där finns också böner av lovprisning och välsignelse för allt Gud har gjort och fortsätter att förverkliga i mänsklighetens historia.


Idag tänkte jag stanna upp inför det första kapitlet i Efesierbrevet. Det börjar just med en bön, som är en hymn av lovprisning, ett uttryck för tacksägelse och glädje. Paulus välsignar Gud, Fader till vår Herre Jesus Kristus, för i honom har han “yppat sin viljas hemlighet för oss” (Ef 1:9). Vi måste verkligen tacka om Gud låter oss veta sådant som är fördolt: hans plan för oss: ”sin viljas hemlighet”. “Mysterion”, “mysterium”; ett ord som återkommer ofta i bibeln och i gudstjänsten. Nu tänkte jag inte ge mig in i filologi, men i vanligt språkbruk syftar det på något man inte kan lära känna, en verklighet som vi inte kan få grepp om med vår egen intelligens. Hymnen som inleder Efesierbrevet tar oss i handen och leder oss till en djupare innebörd i detta ord och i den verklighet det syftar på. För de troende är ”mysterium” inte i första hand något okänt, utan snarare Guds barmhärtiga vilja, hans kärleksplan som uppenbarat sig helt och fullt i Jesus Kristus och låter oss ”tillsammans med alla de heliga fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek” (Ef 3:18-19). Guds ”okända mysterium” har uppenbarats, och det är att Gud älskar oss, och han älskar oss från början, av evighet.


Låt oss stanna upp en stund inför denna högtidliga och djupa bön. “Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader” (Ef 1:3). Paulus använder det grekiska verbet ”eulogein”, som brukar vara en översättning av hebreiskans “barak”. Det är att lovprisa, förhärliga, tacka Gud Fader som frälsningens källa, som “har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen”.

Aposteln tackar och lovprisar, men han reflekterar också över varför människan lovrisar och tackar, och nämner de viktigaste beståndsdelarna av Guds plan och dess etapper. Först och främst måste vi välsigna Gud Fader för, skriver Paulus, han “har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (vers 4). Det som gör oss heliga och fläckfria är kärleken. Gud har kallat oss till existensen, till heligheten. Detta val fattades rentav före världens skapelse. Vi har alltid funnits i hans plan, i hans tanke. Med profeten Jeremia kan också vi säga att han kände ut oss innan vi formades i moderslivet (jfr Jer 1:5); han kände oss och älskade oss. Kallelsen till helighet, alltså till gemenskap med Gud, hör till denne Guds eviga plan, en plan som sträcker sig ut genom historien och omfattar alla män och kvinnor i hela världen, för kallet omfattar alla. Gud utesluter ingen, hans plan handlar bara om kärlek. Johannes Chrysostomos säger: ”Gud själv har gjort oss heliga, men vi är kallade att förbli heliga. Helig är den som lever i tron” (predikan om Efesierbrevet 1,1,4).

Paulus fortsätter: Gud har förutbestämt oss, han har utvalt oss till att “få söners rätt genom Jesus Kristus”, att införlivas i hans enfödde son. Aposteln betonar att denna Guds underbara plan för människorna är hans fria gåva. Gud väljer oss inte för att vi är goda, utan för att han är god. Under antiken sade man om godheten: bonum est diffusivum sui; det goda sprider sig själv. Det hör till det godas väsen att det delar med sig, att det utvidgas. Så är det för Gud är godheten, han är givande av godhet, han vill ge. Han skapar för han vill ge sin godhet till oss och göra oss goda och heliga.

I välsignelsebönens mitt visar aposteln hur Faderns frälsningsplan förverkligas i Kristus, i hans älskade son. Han skriver: “I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss” (Ef 1:7). Offret på Kristi kors är den unika händelse med vilken Fadern har visat sin kärlek till oss på ett strålande sätt, inte bara i ord, utan på ett påtagligt sätt. Gud är så påtaglit och hans kärlek är så påtaglig att han träder in i historien, han blir människa för att känna vad det är, hur det är att leva i denna skapade värld, och accepterar lidandets vandring och döden. Så påtaglig är Guds kärlek, att han inte bara tal del av vårt vara, utan också av vårt lidande och vår död. Korsets offer gör att vi blir ”Guds egendom”, för Kristi blod har friköpt oss från skulden, rentvår oss från det onda, befriar oss från slaveriet under synden och döden. Paulus ber oss betänka hur djup Guds kärlek är, som förvandlar historien, som har förvandlat hans eget liv och honom själv, från en som förföljde de kristna till evangeliets outtröttlige apostel. Här ekar än en gång de betryggande orden i Romarbrevet: “Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? ... Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom 8:31-32,38-39). Denna visshet – Gud är för oss, och inget skapat kan skilja oss från honom, för hans kärlek är starkare – den måste vi foga in i vårt vara, i vårt medvetande som kristna.

Välsignelsen av Gud avslutas men en anspelning på den heliga anden som har utgjutits i våra hjärtan, den hjälpare som vi har fått som ett utlovat sigill: “Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära”, säger Paulus (Ef 1:14). Återlösningen är ännu inte fullbordad, och det erfar vi. Men den skall få sin fullbordan när de som Gud har förvärvat skall bli helt och hållet räddade. Vi befinner oss ännu på vägen till återlösningen, vars grundläggande verklighet gavs med Jesu död och uppståndelse. Vi är på vandring mot den slutgiltiga återlösningen, mot Guds barns fulla befrielse. Och den heliga anden är vissheten att Gud skall fullborda sin frälsningsplan, när han skall samla “allting i Kristus, allt i himlen och på jorden” (Ef 1:10). Johannes Chrysostomos kommenterar: ”Gud har utvalt oss till att tro och har präglat oss med sitt sigill för den framtida härlighetens arv” (Predikan om Efesierbrevet 2,11-14). Vi måste acceptera att vandringen till återlösningen också är vår vandring, för Gud vill att vi skall vara fria skapelser, som fritt uttalar sitt “ja”. Men den är först och främst hans vandrning. Vi är i hans händer, och vår frihet är nu att gå längs den väg som han har öppnat. Vi går längs denna återlösningens väg tillsammans med Kristus och vi erfar att återlösningen förverkligas.

Den syn som Paulus presenterar i denna stora välsignelsebön har lett oss till att betrakta vad de tre personerna i den heliga treenigheten gör: Fadern, som har utvalt oss före världens skapelse, som har tänkt oss och skapat oss; Sonen, som har återlöst oss genom sitt blod, och den heliga anden, som är borgen för vår återlösning och för den framtida härligheten. I ständig bön, i vår dagliga relation till Gud, lär oss också vi, som Paulus, att urskilja allt bättre tecknen på denna plan och denna gärning: i skaparens skönhet som syns i hans skapelser (jfr Ef 3:9), som Fransiscus av Assisi sjunger: ” Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse” (FF 263). Det är viktigt att vara uppmärksam just nu i semestertider på skapelsens skönhet och att se Guds ansikte i denna skönhet. Helgonen visar sina liv på ett strålande sätt vad Guds makt kan göra i människans svaghet. Och han kan göra det också med oss, i hela frälsningshistorien, där Gud kommit oss nära och väntar tålmodigt på att vi tar vår tid, förstår vår otrohet, uppmuntrar vårt engagemang och leder oss.

I bönen lär vi oss att se tecknen på denna barmhärtiga plan i kyrkans vandring. Så växer vi i kärleken till Gud och öppnar dörren för att den heliga treenigheten skall komma och bo i oss, upplysa oss, värma oss, leda vår tillvaro. “Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:23), säger Jesus och lovar att hans lärjungar skall få den heliga anden, som skall lära dem allt. Kyrkofadern Ireneus sade en gång att i människoblivandet vande sig den heliga anden vid att vara i människan. I bönen är det vi som skall vänja oss vid att vara tillsammans med Gud. Detta är mycket viktigt, att vi lär oss att vara med Gud, och så skall vi se hur bra det är att vara med honom, som är återlösningen.

Kära vänner, när bönen när vårt andliga liv förmår vi bevara det som Paulus kallar ”trons mysterium” i ett rent samvete (jfr 1 Tim 3:9. Bönen är ett sätt att ”vänja sig” vid att vara tillsammans med Gud som skapar män och kvinnor som inte leds av egoism, av begäret att äga, av törst efter makt, utan av fri gåva, av längtan efter att älska, av törst efter att tjäna, som kort sagt leds av Gud. Det är bara så som man kan tända ett ljus i världens mörker.

Jag tänkte avsluta denna katekes med slutet på Romarbrevet. Med Paulus kan också vi förhärliga Gud för att han har sagt allt om sig själv i Jesus Kristus och gett oss tröstaren, sanningens ande. Paulus skriver i slutet på Romarbrevet: “Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron –honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen” (16:25-27).