Den kristna bönen - kontemplationen och bönens kraft

(10.06.2012) Kära bröder och systrar, Det dagliga mötet med Herren och mottagandet av sakramenten låter vårt sinne och vårt hjärta öppna sig för hans närvaro, hans ord, hans gärning. Bönen är inte bara själens andning. Med en liknelse kan man säga att den också är en oas av frid, där vi kan finna det vatten som kan nära vårt andliga liv och förvandla vår tillvaro.

Lyssna: del 1 del 2:

Gud drar oss till sig, han låter oss stiga upp på helighetens berg, för att vi skall komma allt närmare honom. Han ger oss ljus och tröst längs vägen. Detta är en personlig erfarenhet, som Paulus berättar om i det tolfte kapitlet av sitt andra brev till de kristna i Korint, som jag tänkte se närmare på idag. För att besvara dem som menade att han inte var en rättmätig apostel nöjer han sig inte bara med att räkna upp de gemenskaper han grundat och de kilometer han vandrat. Han nöjer sig inte med att påminna om de svårigheter och det motstånd han mött när han förkunnat evangeliet. Han talar om sin relation till Herren, en så intensiv relation att den också präglas av stunder av extas, av djup kontemplation (jfr 2 Kor 12:1). Han skryter inte med vad han själv gjort, med sin kraft, sin aktivitet och sina framgångar. Han skryter med vad Gud gjort i honom och genom honom.

Med stor återhållsamhet berättar han om den stund då han fick uppleva att han rycktes upp till Guds himmel. Han berättar att 14 år innan han skrev brevet “blev han uppryckt till den tredje himlen” (vers 2). Med det språk och det sätt man använder för att berätta sådant som man inte kan berätta, talar Paulus rentav i tredje person. Han säger att en man blev uppryckt till Guds paradis. Kontemplationen är så djup och intensiv att aposteln inte ens minns innehållet i den uppenbarelse han tog emot, men han minns väl datumet och omständigheterna, i vilka Herren grep tag i honom så fullständigt, drog honom till sig, så som han hade gjort på vägen till Damaskus när han omvändes (jfr Fil 3:12).

Paulus säger sedan att för att han inte skall drabbas av högmod för storheten i de uppenbarelser han mottagit, bär han på en ”tagg” (2 Kor 12:7), ett lidande, och bönfaller kraftfullt den uppståndne att befrias från den ondes utsände, från denna smärtsamma tagg i köttet. Tre gånger, säger han, har han bett Herren ihärdigt att avlägsna denna prövning. Och det är i den situationen, i djup kontemplation av Gud, där han “fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala” (vers 4), som han får svar på sin bön. Den uppståndne säger till honom ett klart och trösterikt ord: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst” (vers 9).

Paulus kommentar till dessa ord kan överraska oss, men de visar att han har förstått vad det innebär att verkligen vara apostel för evangeliet. Han utropar nämligen:” Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark” (vers 9b-10). Han skryter inte med vad han själv gör, utan med vad Kristus gör just genom hans svaghet. Låt oss stanna upp en stund inför denna händelse, som inträffade under de år då Paulus levde i tystnad och kontemplation, innan han började genomresa västerlandet för att förkunna Kristus. Denna inställning av djup ödmjukhet och förtröstan gentemot hur Gud visar sig är nämligen grundläggande också för vår bön och vårt liv, för vår relation till Gud och till våra svagheter.

Men vad är det för svagheter som aposteln talar om? Vad är denna ”tagg” i köttet? Det vet vi inte, och han talar inte om det. Men hans inställning visar att man kan övervinna alla svårigheter man möter när man följer Kristus och vittnar om hans evangelium genom att öppna sig i förtröstan för Herrens gärning. Paulus är medveten om att han är en “oduglig tjänare” (Luk 17:10) – det är inte han som har gjort stora ting, utan Herren - , ett “lerkärl” (2 Kor 4:7), där Gud lägger sin rikedom och sin nåds makt. I denna stund av intensiv kontemplativ bön förstår Paulus klart och tydligt hur han kan möta allt som händer honom, särskilt lidande, svårigheter, förföljelse. Det är när man erfar sin svaghet, som Guds makt visar sig. Gud överger oss inte, han lämnar oss inte ensamma, utan blir till stöd och kraft. Visst hade Paulus föredragit att bli befriad från denna ”tagg”, detta lidande. Men Gud säger: “Nej, detta är nödvändigt för dig. Du skall få tillräckligt med nåd för att stå emot och för att göra det som skall göras. Det gäller också för oss. Herren befriar oss inte från det onda som drabbar oss, men han hjälper oss att mogna i lidandet, i svårigheterna, i förföljelserna. Tron säger oss att om vi blir kvar i Gud, “även om vår yttre människa bryts ner, det finns så många svårigheter, så förnyas vår inre människa, den mognar varje dag just i prövningarna” (jfr vers 16). Aposteln säger till de kristna i Korint, och också till oss, att “våra kortvariga lidanden väger oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt oss” (vers 17). Mänskligt talat var svårigheterna ingen lätt börda, den var tung. Men jämfört med Guds kärlek, med storheten i att vara älskad av Gud, förefaller den lätt, för vi vet att härligheten skall bli måttlös. I takt med att vår förening med Herren växer och vår bön intensifieras, förstår vi vad som är viktigt, att det inte är våra krafter, våra färdigheter, våra förmågor som förverkligar Guds rike. Det är Gud som gör förunderliga ting genom vår svaghet, vår otillräcklighet för vårt uppdrag. Därför måste vi ha ödmjukheten att inte bara förlita oss på oss själva. Vi måste arbeta med Herrens hjälp i Herrens vingård och anförtro oss åt honom som bräckliga ”lerkärl”.

Paulus berättar om två särskilda uppenbarelser som förändrade hans liv. Den första är förstås den omskakande frågan på vägen till Damaskus: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg 9:4). Den frågan gjorde att han upptäckte och mötte den levande och närvarande Kristus och att han hörde hans kall att bli apostel för evangeliet. Den andra uppenbarelsen är de ord som Herren sade till honom när han fick erfara den kontemplativa bön som vi reflekterar över: ”Min nåd är allt du behöver; kraften visar sig helt och fullt i svagheten”. Den enda garantin för att man inte arbetar förgäves är tron, förtroendet för vad Gud gör, för att Gud är god och inte överger oss. Så var Herrens nåd den kraft som följde Paulus under hans väldiga mödor för att sprida evangeliet. Hans hjärta trädde in i Kristi hjärta och förmådde leda andra till honom, som dog och uppstod för oss.

I bönen öppnar vi alltså vår själ för Herren för att han skall komma och ta sin boning i vår svaghet och förvandla den till styrka för evangeliet. Paulus beskriver hur Herren bor i hans bräckliga mänsklighet med ett uttrycksfullt grekiskt verb. Han använder episkenoo, som vi kan översätta med att “slå upp upp sitt tält”. Herren fortsätter att slå upp sitt tält i oss, mitt ibland oss. Detta är mäniskoblivandets mysterium. Guds ord, som kom och tog sin boning i vår mänsklighet, vill bo i oss, slå upp sitt tält i oss, för att lysa upp och förvandla vårt liv och världen.

Den intensiva kontemplation av Gud, som Paulus fick erfara, påminner om lärjungarnas erfarenhet på berget Tabor, när de fick se Jesus förvandlas och stråla av ljus, och Petrus sade: “Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia” (Mark 9:5). ” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna” tillägger Markus (vers 6). Att betrakta Herren är på samma gång fascinerande och skräckinjagande: fascinerande, för han drar oss till sig och rycker upp vårt hjärta i höjden och tar upp det till sin höjd, där vi får uppleva hans kärleks frid och skönhet; skräckinjagande, för det avslöjar vår mänskliga svaghet, vår otillräcklighet, hur svårt det är för oss att besegra den Onde som belägrar vårt liv, den tagg som sitter också i vårt kött. I bön och i daglig kontemplation av Herren får vi ta emot kraften i Guds kärlek och känna att det är sant som Paulus skriver till de kristna i Rom: “Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Rom 8:38-39).

I en värld där vi riskerar att bara lita på mänskliga medels effektivitet och kraft, i denna värld är vi kallade att återupptäcka och vittna om Guds makt som man får i bönen, med vilken vi växer varje dag för att rikta in vårt liv efter Kristi liv. Som Paulus säger: “När han blev korsfäst var han svag, men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom” (2 Kor 13:4).

Kära vänner, under det förra århundradet sade den protestantiske teologen och fredspristagaren Albert Schweitzer att “Paulus är en mystiker och inget annat än en mystiker”; alltså en människa som verkligen var förälskad i Kristus och så förenad med honom att han kunde säga: Kristus lever i mig. Paulus mystik bygger inte bara på de otroliga händelser han fick vara med om, utan också på hans dagliga, intensiva relation till Herren, som alltid stöttade honom med sin nåd. Mystiken avlägsnade honom inte från verkligheten. Tvärtom gav den honom kraft för att leva varje dag för Kristus och för att bygga kyrkan ända till gränserna för den tidens värld. Föreningen med Gud avlägsnar oss inte från världen. Den ger oss kraft att verkligen stanna kvar i världen, att göra det som behöver göras i världen. Också i vårt böneliv kan därför ha särskilt intensiva stunder, då vi erfar att Herrens närvaro är särskilt levande, men det är viktigt att vara ståndaktig och trogen i relationen till Gud, särskilt när man får uppleva torka, svårigheter, och det verkar som om Gud är frånvarande. Det är bara om vi låter oss gripas av Kristi kärlek som vi förmår möta alla svårigheter som Paulus, och som vi kan vara övertygade om att allt förmår vi genom honom som ger oss kraft (jfr Fil 4:13). Ju mer plats vi ger åt bönen, desto mer skall vi därför få se att vårt liv förvandlas och får liv av Guds kärleks konkreta kraft. Det var vad som hände t ex med den saliga Moder Teresa av Calcutta. I kontemplationen av Jesus, också under tider av lång andlig torka, fann hon motivation och en otrolig kraft för att känna igenom honom i fattiga och övergivna människor, trots sin egen bräcklighet. Kontemplationen av Kristus i vårt liv avlägsnar oss inte från verkligheten, för Herren drar oss till sig i bönen och låter oss komma nära och stå nära alla våra syskon i hans kärlek.