Idag tänkte jag reflektera
över den sista episoden i Petrus liv som nämns i Apostlagärningarna: när han kastades
i fängelse av Herodes Agrippa och befriades mirakulöst av Herrens ängel innan han
skulle ställas inför rätta i Jerusalem (jfr Apg 12:1-17).
Berättelsen präglas
än en gång av kyrkans bön. Lukas skriver: “Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen
bad man ivrigt till Gud för honom” (Apg 12:5). Också efter att han lämnat fängelset
genom ett under och hälsat på hemma hos Maria, mor till den Johannes som kallades
Markus, säger Apostlagärningarna att ”många var samlade till bön” (Apg 12:12). Mellan
dessa viktiga bilder av den kristna gemenskapens attityd inför fara och förföljelse
berättas Petrus fångenskap och befrielse under natten. Kraften hos kyrkans oupphörliga
bön stiger upp till Gud, och Herren lyssnar och genomför en otänkbar befrielse, som
ingen vågade hoppas på, genom att sända sin ängel.
Berättelsen för tanken
till de viktigaste beståndsdelarna i Israels befrielse från slaveriet i Egypten, den
judiska påsken. Precis som den gången, utförs här den viktigaste gärningen av Herrens
ängel som befriar Petrus. Vad Petrus gör, när han blir tillsagd att skynda sig upp,
att ta på sig bältet och sandalerna, upprepar vad det utvalda folket gjorde den natt
då Gud befriade dem, då de blev tillsagda att äta lammet i hast med kläderna uppfästa,
skor på fötterna och stav i handen, för att vara redo att lämna landet (jfr 2 Mos
12:11). Så kan Petrus utropa: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel
och räddat mig ur Herodes händer” (Apg 12:11). Men ängeln påminner inte bara om Israels
befrielse ur Egypten, utan också om Kristi uppståndelse. Apostlagärningarna berättar:
“Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln
väckte Petrus med en stöt i sida” (Apg 12:7). Ljusskenet som fyller rummet, och att
apostelns blir väckt, för tanken till det befriande ljuset i Herrens påsk som besegrar
nattens och ondskans mörker. Uppmaningen ”Svep om dig manteln och följ mig” (Apg 12:8)
påminner om när Jesus kallar första gången (jfr Mark 1:17), och sedan på nytt efter
uppståndelsen vid Tiberiassjön, där Herren säger två gånger till Petrus: “Följ mig!”
(Joh 21:19,22). Det är en intensiv uppmaning att följa honom. Det är bara genom att
träda ut ur sig själv för att vandra med Herren och utföra hans vilja som man kan
leva i verklig frihet.
Jag skulle vilja betona också en annan sida av Petrus
attityd i fängelset. Vi kan lägga märke till att medan den kristna gemenskapen ber
ivrigt för honom, “låg Petrus och sov” (Apg 12:6). I ett så kritiskt och farligt läge
kan det verka konstigt, men det visar på frid och förtröstan. Han litar på Gud. Han
vet att han omges av solidaritet och bön från de sina, och överlämnar sig helt och
hållet i Herrens händer. Så måste vår bön vara: ivrig, solidarisk med andra, i fullt
förtroende för Gud som känner vårt inre och tar hand om oss så till den grad att Jesus
säger att “på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda” (Matt 10:30-31).
För Petrus är natten i fängelset och hans befrielse en del av att följa Herren, som
besegrar nattens mörker och befriar från kedjornas slaveri och från livsfaran. Hans
befrielse är ett under, vars olika steg beskrivs noggrant. Han leds av ängeln, och
trots övervakningen passerar han den första och den andra vaktposten, ända till järnporten
som leder ut till staden. Porten öppnas av sig själv framför dem (jfr Apg 12:10).
Petrus och Herrens ängel går ett stycke av gatan tillsammans, tills aposteln sansat
sig och förstår att Herren verkligen han befriat honom. Efter att ha förstått hur
det gick till gick han till huset där Maria bodde, mor till Markus, där många lärjungar
var samlade i bön. Än en gång svarar gemenskapen på svårigheter och faror med att
anförtro sig åt Gud, med att intensifiera relationen till honom.
Här tror
jag det kan passa att påminna om en annan svår situation som drabbade den första kristna
gemenskapen. Jakob berättar om den i sitt brev. Det var en gemenskap i kris, i svårighet,
inte så mycket för förföljelserna som för att där fanns avundsjuka och stridigheter
(jfr Jak 3:14-16). Aposteln frågar sig varför. Han finner två särskilt viktiga skäl.
Det första är att folk låter sig styras av sina lidelser och av begärens diktatur
och av egoism (jfr Jak 4:1-2a). Det andra är att de inte ber – “ni ber inte” (Jak
4:2b) – i alla fall inte med en bön värd namnet – ”Ni ber, men får ingenting därför
att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär” (Jak 4:3). Jakob menar att
det skulle bli annorlunda om gemenskapen talade gemensamt med Gud, om den verkligen
bad ivrigt och enigt. Också vad man säger om Gud riskerar nämlien att förlora sin
inre kraft och vittnesbördet vissnar om de inte livas, stöds och åtföljs av bön, av
en oupphörlig levande dialog med Herren. Detta är en viktig maning också för oss och
våra gemenskaper, både små gemenskaper som familjen och större som församlingen, stiftet,
och hela kyrkan. Det är tänkvärt att de bad i Jakobs gemenskap men att de bad illa,
bara för sina egna begär. Vi måste ständigt lära oss att be på nytt, att be på riktigt,
att vända oss mot Gud och inte mot vårt egenintresse.
Gemenskapen som åtföljer
Petrus fångenskap är däremot en gemenskap som ber på riktigt, hela natten, i enhet.
En gränslös glädje fyller allas hjärtan när aposteln helt oväntat knackar på dörren.
Det är glädjen och förundrar inför Guds gärningar, Gud som lyssnar. Från kyrkan stiger
så en bön för Petrus, och han återvänder till gemenskapen och berättar ”hur Herren
hade fört honom ut ur fängelset” (apg 12:17). I den kyrkan där han ställts upp som
en klippa (jfr Matt 16:18) berättar Petrus om sin ”påsk” av befrielse. Han får erfara
att den sanna friheten är att följa Jesus. Han sveps in i uppståndelsens bländande
ljus och kan därför vittna ända till martyrdöden om att Herren är den uppståndne och
att han verkligen ”har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer” (Apg 12:11).
Senare skall hans martyrdöd i Rom förena honom slutgiltigt med Kristus, som sagt:
när du blir gammal skall någon annan föra dig dit du inte vill, för att ange med vad
för slags död han skulle förhärliga Gud (jfr Joh 21:18-19).
Kära bröder
och systrar, Lukas berättelse om när Petrus befrias säger oss att kyrkan, var och
en av oss, får genomgå prövningens natt, men det är den ständigt vakande bönen som
bär upp oss. Ända sedan jag valdes till Petrus efterträdare har jag också alltid känt
mig buren av er bön, av kyrkans bön, särskilt under de svåraste stunderna. Jag tackar
er av hjärtat. Med ständig och förtröstansfull bön befriar Herren oss från kedjorna.
Han leder oss genom varje fångenskaps natt som kan plåga vårt hjärta. Han ger oss
hjärtats frid för att möta livets svårigheter, också avståndstagande, motstånd och
förföljelse. Berättelsen om Petrus visar att bönen har denna kraft. Aposteln är lugn
även om han är i kedjor, för han är säker på att han aldrig är ensam. Gemenskapen
ber för honom, Herren är honom nära. Han vet att ”Kristi kraft blir störst i svagheten”
(2 Kor 12:9). Ständig och enig bön är också ett dyrbart redskap för att övervinna
de prövningar man kan möta längs livets vandring, för om vi är förenade på djupet
med Gud kan vi också vara förenade på djupet med varandra."