Hela påvens trosundervisning - audiensen den 25 april

Kära bröder och systrar, i den senaste katekesen visae jag att kyrkan redan från början mötte oförutsedda situationer, nya frågor och nödsituation, och försökte finna svar i ljuset av tron och med ledning av den heliga anden. Idag tänkte jag reflektera över en annan av dessa situationer. Det var ett allvarligt problem som den kristna gemenskapen i Jerusalem var tvungen att ta itu med och lösa, vilket Lukas berättar om i sjätte kapitlet av Apostlagärningarna. Det var fråga om självavård och omsorg om ensamma och behövade människor. Det är en viktig fråga för kyrkan, och riskerade den gången att skapa splittring i kyrkan. Lärjungarna blev allt fler, men de grekisktalande började klaga hos de hebreisktalande att deras änkor försummades under den dagliga utdelningen (jfr Apg 6:1). Det var en nödsituation som gällde en grundläggande sida av gemenskapens liv, nämligen hjälpen till alla svaga, fattiga, försvarslösa, och rättvisa. Apostlarna samlar därför alla lärjungarna.

I denna pastorala nödsituation blir det apostlarna som får reda ut situationen. De vet att de har fått Herrens uppdrag att förkunna Guds ord. Detta är kyrkans främsta plikt. Ändå tar de lika allvarligt på plikten att hjälpa andra och att skipa rättvisa, att hjälpa änkor och fattiga och att på ett kärleksfullt sätt engagera sig i de olika behov och nödsituationer i vilka deras bröder och systrar hamnar i, och för att svara på Jesu bud: älska varandra så som jag har älskat er (jfr Joh 15:12,17). I kyrkan måste ordet förkunnas och Gud inte främsta platsen, men där måste också finnas påtaglig nästankärlek och rättvisa, och dessa bägge plikter skapar svårigheter. Man måste finna en lösning som låter bägge ha sin rätta plats och rätt relation till varandra. Apostlarnas reflexion är klar och tydlig. De säger: ” Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. 3Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter. 4Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst” (Apg 6:2-4).


Två saker är tydliga. För det första finns det i kyrkan alltsedan den dagen en hjälpverksamhet i kyrkan. Kyrkan skall inte bara förkunna Ordet utan också förverkliga Ordet, som är kärlek och sanning. För det andra: dessa män måste inte bara ha gott rykte. De måste vara fulla av helig ande och vishet. De skall alltså inte bara vara duktiga organisatörer som vet hur man “gör”; de måste “göra” i trons ande med Guds ljus, i hjärtats vishet. Därför är deras fuktion andlig även om den i första hand är praktisk. Nästankärlek och rättvisa är inte bara sociala gärningar, utan andliga gärningar som utförs i ljuset av den heliga anden. Därför kan vi säga att apostlarna tar itu med denna situation med stor ansvarskänsla, när de fattar detta beslut. Sju män väljs ut. Apostlarna ber om den heliga andens kraft. Sedan lägger de sina händer på dem för att de skall ägna sig på ett särskilt sätt åt denna nästankärlekens diakonia (tjänst). I kyrkans liv och första steg reflekteras på sätt och vis vad som hände under Jesu offentliga luiv, hemma hos Marta och Maria i Betania. Marta var helt upptagen av den gästfrihet hon skulle ge Jesus och hans lärjungar. Maria ägnar sig i sitället åt att lyssna till Herrens Ord (jfr Luk 10:38-42). I bägge fallen finns det ingen motsättning mellan bön och lyssnandet till Guds ord å ena sidan, och å den andra den dagliga verksamheten och hjälpen till nästan. Jesu förmaning: ” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, 42fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne” (Luk 10:41-42), liksom också apostlarnas reflektion: “ Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst” (Apg 6:4), visar att vi måste prioritera Gud. Jag tänkte nu inte ägna mig åt att tolka berättelsen om Marta och Maria just nu, men det handlar inte om att fördöma arbetet för att hjälpa andra. Det handlar om att betona att detta arbete måste genomträngas av en inre anda av kontemplation. Kyrkofadern Augustinus säger att bilden av Maria är bilden av hur vi skall ha det i himlen. Här på jorden kan vi aldrig ha det så helt och hållet. Men i allt vi gör måste det finnas något som föregriper denna situation. Där måste också finnas kontemplation av Gud. Vi får inte gå vilse i ren aktivism. Vi måste alltid låta oss genomträngas i vår aktivitet av Guds Ord och så lära oss var sann nästankärlek är, vad det är att verkligen tjäna nästan, som inte behöver så mycket – ja, vår nästa behöver förstås det nödvändiga – men framför allt behöver vår nästa vårt hjärtas kärlek och Guds ljus.


Kyrkofadern Ambrosius kommenterar så här berättelsen om Marta och Maria och manar sin tids kristna och också oss: “Också vi måste försöka ha det som inte kan tas ifrån oss, genom att lyssna uppmärksamt till Herrens ord utan att låta oss distraheras. Också det himmelska ordets utsäde riskerar att blåsa bort om det sås längs vägen. Liksom Maria bör du låta dig stimuleras av längtan att veta mer. Detta är det största och mest fullkomliga arbetet”. Han tillägger att “tjänandet får inte distrahera oss från kunskapen om det himmelska ordet”, från bönen (Expositio Evangelii secundum Lucam, VII, 85: PL 15, 1720). Helgonen har alltså erfarit en djup enhet mellan böneliv och aktivt liv, mellan fullständig kärlek till Gud och kärlek till våra bröder och systrar. Den helige Bernhard av Clairvaux, som är en förebild av harmoni mellan kontemplation och verksamhet, skriver i boken De consideratione, som innehåller råd till påven Innocentius II, hur viktigt det är med inre samling, med bön för att försvara sig mot farorna i en överdriven aktivitet, oavsett vem man är och vilket arbete man utför. Bernhard säger att alltför många sysslor och ett frenetiskt liv ofta förhärdar hjärtat och låter anden lida (jfr II, 3).


Det är en viktig påminnelse för oss idag, vi som är vana vid att värdera allting utifrån produktivitet och effektivitet. Detta stycke i Apostlagärningarna säger att arbetet är viktigt. Här inrättas en verklig tjänst: Det handlar om vardagssysslor som måste utföras med ansvarskänsla och hängivenhet. Men vi behöver också Gud, vi behöver ledas av honom, av hans ljus som ger oss kraft och hopp. Utan daglig och trogen bön blir vår verksamhet tom, den förlorar sin djupaste själ, den blir bara en aktivism som i sista hand är otillfredsställande. Den kristna traditionen innehåller en vacker bön som man kan be före varje verksamhet. Den lyder så här: “Actiones nostras, quæsumus, Domine, aspirando præveni et adiuvando prosequere, ut cuncta nostra oratio et operatio a te semper incipiat, et per te coepta finiatur”. Det betyder: ”Inspirera våra gärningar, Herre, och ledsaga dem med din hjälp, för att allt vi säger och gör alltid skall börja hos dig och fullbordas hos dig.” Varje steg i vårt liv, varje gärning, också i kyrkan, måste utföras inför Gud, i ljuset av hans Ord.


I den förra onsdagskatekesen betonade jag att den första kristna gemenskapen bad endräktigt inför prövningarna. I bönen var det meditation över den Heliga Skrift som lät dem förstå de händelser som drabbade dem. När bönen får näring av Guds Ord kan vi se verkligheten med nya ögon, med trons ögon, och Herren, som talar till hjärnan och till hjärtat, ger nytt ljus åt vandringen i varje stund och i varje situation. Vi tror på kraften hos Guds Ord och hos bönen. Också de svårigheter som kyrkan hade när det gällde att hjälpa de fattiga, övervinns i bön, i Guds och den heliga andens ljus. Apostlarna nöjer sig inte med att godkänna valet av Stefanos och de andra männen. De “bad en bön och lade sina händer på dem” (Apg 6:6). Evangelisten nämner återigen dessa gester när Paulus och Barnabas väljs ut: “Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem” (Apg 13:3). Det bekräftar återigen att det praktiska arbetet att hjälpa nästan är en andlig tjänst. Bägge dessa sidor måste finnas med.


Genom handpåläggningen ger apostlarna ett särskilt uppdrag åt sju män, för att de skall få den nåd de behöver för uppdraget. Berättelsen betonar hur viktig bönen är: ”Efter bön”. Detta visar gestens andliga dimension. Det handlar inte bara om att ge ett uppdrag som någon annan social organisation. Det är en kyrklig händelse, där den heliga anden tar till sig sju män som valts ut av kyrkan, och viger dem i den sanning som är Jesus Kristus. Han är den tyste huvudrollsinnehavaren. Han är närvarande i handpåläggningen för att de utvalda skall förvandlas av hans kraft och helgas för att kunna ta itu med praktiska och pastorala utmaningar. Betoningen av bönen påmminer också om att det bara är genom att varje dag vårda den innerliga relationen till Gud, som man finner svaret på Herrens val och som varje tjänst i kyrkan anförtros.


Kära bröder och systrar, det pastorala problem som gjorde att apostlarna valde ut sju män och lade sina händer på dem för att de skulle hjälpa de behövande, för att apostlarna skulle kunna ägna sig åt att be och åt att förkunna Guds Ord, det visar också oss att bönen och Guds Ord intar främsta platsen. Men de leder också till pastoral verksamhet. För herdarna är detta det första och främsta sättet att tjäna den hjord som anförtrotts dem. Om bönens och Guds Ords lungor inte låter vårt andliga liv andas, riskerar vi att kvävas bland tusen ting varje dag. Bönen är själens och livets andning. Jag skulle också vilja betona att i vår relation till Gud, när vi lyssnar till hans Ord, i vår dialog med Gud, även om vi befinner oss i tystnaden i en kyrka eller i vårt rum, så är vi förenade i Herren med oräkneliga bröder och systrar i tron, som en orkester av instrument som vart och ett på sitt sätt spelar en enda stor symfoni av tacksägelse och lovsång till Gud.