(26.04.2012) Efter de stora högtiderna återvänder vi nu till katekeserna om bönen.
I den sista katekesen före Stilla veckan talade vi om den saliga jungfrun Maria, som
var mitt bland apostlarna i bön medan de väntade på den heliga anden. En anda av bön
åtföljde kyrkans första steg. Pingsten är ingen engångshändelse, för den heliga andens
närvaro och verkan ledde och livade ständigt den kristna gemenskapens vandring. I
Apostlagärningarna berättar Lukas inte bara om hur anden utgjuts den gången femtio
dagar efter påsken (jfr Apg 2:1-13), utan också om hur den heliga anden bryter in
vid andra tillfällen, som återkommer under kyrkans historia. Idag tänkte jag tala
om det som kallats den ”lilla pingsten”, som inträffade vid höjdpunkten av en svår
stund i den nyfödda kyrkans liv.
Apostlagärningarna berättar att Petrus
och Johannes botade en lam man vid templet i Jerusalem (jfr Apg 3:1-10) och att de
sedan kastades i fänglese (jfr Apg 4:1) för att de förkunnade Jesu uppståndelse för
hela folket (jfr Apg 3:11-26). Efter en kort rättegång släpptes de fria. De återvände
till sina bröder och berättade vad de fått utstå på grund av sitt vittnesbörd om den
uppståndne Jesus. I den stunden, berättar Lukas, “började de gemensamt be högt till
Gud” (Apg 4:24). Här återger Lukas den längsta bönen vi finner i Nya Testamentet.
Efter denna bön “skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga
anden och förkunnade frimodigt Guds ord” (Apg 4:31).
Innan vi ser närmare
på denna vackra bön kan vi lägga märke till en viktig grundläggande inställning. Inför
faror, svårigheter och hot analyserar inte den första kristna gemenskapen hur de skall
reagera, finna strategier och försvara sig, vilka åtgärder de skall vidta. Inför prövningen
ber de och upprättar en kontakt med Gud.
Och vad präglar denna bön? Den är
hela gemenskapens endräktiga och enstämmiga bön, när gemenskapen står inför förföljelser
för Jesu skull. I den grekiska grundtexten använder Lukas ordet “homothumadon” – “alla
tillsammans”, “endräktiga” – ett ord som förekommer på andra ställen i Apostlagärningarna
för att betona att bönen var uthållig och endrktig (jfr Apg 1:14; 2:46). Denna endräkt
är den grundläggande beståndsdelen i den första gemenskapen och borde alltid vara
grundläggande för kyrkan. Det är inte bara Petrus och Johannes som ber, de som utsatts
för faran, utan hela gemenskapen, för det som de bägge apostlarna fått vara med om
angår inte bara dem utan hela kyrkan. Gemenskapen skräms inte och splittras inte inför
förföljelserna för Jesu skull, utan den är djupt enad i bönen, som en enda person,
för att be Herren om hjälp. Jag menar att detta är det första undret som äger rum
när de troende prövas för sin tro. Enheten förstärks istället för att försvagas för
den bärs upp av en kraftfull bön. Kyrkan skall inte vara rädd för de förföljelser
som den tvingas utstå under sin historia. Som Jesus i Gethsemane skall den alltid
be till Gud och förlita sig på hans närvaro, hjälp och kraft.
Låt oss ta ett
steg till. Vad ber den kristna gemenskapen Gud om i denna prövningens stund? Den ber
inte att få bevara livet inför förföljelsen, inte heller att Herren skall straffa
dem som kastat Petrus och Johannes i fängelse. Den ber bara att den skall få “frimodighet
att förkunna Guds ord” (jfr Apg 4:29). Den ber alltså att den inte skall förlora
trons mod, modet att förkunna tron. Men innan den försöker förstå djupet i vad som
hänt, försöker den tolka händelserna i trons ljus, och gör det genom Guds ord, som
låter oss tolka världen.
Gemenskapen låter en bön stiga upp till Herren som
börjar med att minnas och åkalla Guds storhet och väldighet: “Härskare, du som har
gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer” (Apg 4:24). Det är en åkallan
av Skaparen. Vi vet att allt kommer från honom, att allt är i hans händer. Att veta
det ger oss visshet och mod. Allt kommer från honom, allt är i hans händer. Sedan
fortsätter bönen med att erkänna hur Gud har verkat i historien. Den börjar med skapelsen
och fortsätter med historien, för att se hur han har varit nära sitt folk och visat
att han är en Gud som bryr sig om människan, som inte har dragit sig tillbaka, som
inte överger sin skapelse, människan. Här citeras psaltarpsalm 2, vars ljus får tolka
den svåra stund som kyrkan genomgår. Psalm 2 firar Judas kungs trontillträde, men
pekar profetiskt fram mot Messias ankomst. Mot honom skall inte mäniskornas uppror,
förföljelser och förtryck förmå någonting: “ Varför förhäver sig hedningarna, varför
smider folken fåfänga planer? Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig
samman mot Herren och hans smorde” (Apg 4:25). Det säger redan denna psalm på ett
profetiskt sätt om Messias. Hela historien präglas av de mäktigas uppror mot Guds
makt. Genom att läsa den Heliga Skrift, som är Guds Ord, kan gemenskapen säga till
Gud i sin bön: “davvero in questa città … si sono radunati insieme contro il tuo santo
servo Gesù, che tu hai consacrato, per compiere ciò che la tua mano e la tua volontà
avevano deciso che avvenisse Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna
stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, ... alla har de gjort vad din
makt och ditt beslut hade förutbestämt” (Apg 4:27). Det som hänt tolkas i ljuset av
Kristus, som är nyckeln för att förstå också förföljelsen: korset är alltid nyckeln
till uppståndelsen. Motståndet mot Jesus, hans lidande och död, tolkas genom Psalm
2 som att Gud Faderns plan för att rädda världen förverkligas. Här är också innebörden
i erfarenheten av den förföljelse som den första gemenskapen får utstå. Denna första
gemenskap är inte en enkel förening, utan en gemenskap som lever i Kristus. Därför
är det som händer den en del av Guds plan. Liksom Jesus möts också lärjungarna av
motstånd, bristande förståelse, förföljelse. I bönen blir meditation över den Heliga
Skrift i ljuset av Kristi mysterium en hjälp att tolka nuets verklighet i ramen av
den frälsningshistoria som Gud förverkligar i världen, alltid på sitt sätt.
Därför
ber den första kristna gemenskapen i Jerusalem inte att Gud skall försvara dem eller
bespara dem prövningen. Det är inte en bön om framgång utan bara om att kunna förkunna
Guds Ord med “parresia”, med upriktighet, frihet och mod (jfr Apg 4:29).
Sedan
ber den att denna förkunnelse skall åtföljas av Guds hand som botar och gör tecken
och under (jfr Apg 4:30); att det skall synas att Gud är god, en kraft som förvandlar
verkligheten, som förändrar människornas hjärta, tanke och liv och bär med sig evangeliets
radikala nyhet.
Lukas noterar att ”när de hade slutat be skakade marken där
de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds
ord” (Apg 4:31). Att platsen skakade betyder att tron har kraften att förvandla jorden
och världen. Samma ande som har talat genom Psalm 2 i kyrkans bön bryter nu in i huset
och fyller hjärtat hos alla dem som har åkallat Herren. Detta är frukten av den gemensamma
bön som den kristna gemenskapen låter stiga upp till Gud: andens utgjutelse, gåvan
från den uppståndne, som bär upp och leder den fria och modiga förkunnelsen av Guds
ord, som låter Herrens lärjungar gå ut utan fruktan för att föra ut den glada nyheten
ända till världens ände.
Kära bröder och systrar, också vi måste lära oss
att bära fram det som händer i vår vardag i vår bön för att finna dess djupaste innebörd.
Som den första kristna gemenskapen kan också vi låta oss lysas upp av Guds Ord genom
att meditera över den Heliga Skrift och lära oss att se att Gud är närvarande i vårt
liv, att han är närvarande också och framför allt i de svåra stunderna, och att allt
– också det som är obegripligt – är del av en upphöjd plan av kärlek där det verkligen
är det goda, nåden, livet, Gud, som besegrar det onda, synden och döden.
Liksom
den första kristna gemenskapen hjälper bönen också oss att tolka vår personliga och
kollektiva historia i det rätta och trogna perspektivet, i Guds perspektiv. Också
vi vill på nytt be om gåvan av den heliga anden, som värmer hjärtat och uplyser tanken,
för att lära oss se hur Gud förverkligar våra böner enligt sin kärleks vilja och inte
enligt våra egna ideer. Om vi leds av Jesu Kristi ande skall vi förmå leva i frid,
mod och glädje i alla livets situationer, och med Paulus kan vi vara stolta över “våra
lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet”: det hopp som ”inte sviker
oss, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga
anden” (Rom 5:3-5).