"Jag litar på Gud" Påven firar sin 85:e födelsedag

(17.04.2012) Påven inledde sin 85:e födelsedag med att fira mässan i det privata paulinska kapellet i det apostoliska palatset. Omgiven av vänner som kommit till Rom från Bayern, talade han i sin predikan på tyska om den dagen han föddes och även döptes på, den 16:e april, som det året, 1927, var på påskafton. Med på mässan var även påvens bror Georg, 88 år gammal, som nyligen har gett ut boken ”Min lillebror påven”.

De helgon som firas i den katolska kyrkan den 16:e april är den heliga Bernardette Soubirous, som Jungfru Maria uppenbarade sig för i Lourdes, och den helige Benedikt Josef Labre, ett helgon som levde under 1700-talet känd som "pilgrim och tiggare." Om dessa talade påven och beskrev dem som två ledsagande personer i hans liv, som han redan från början ansåg som Försynens ”tecken” på hans livsväg. De, och det faktum att han kom till världen på påskafton, en "dag då Guds tystnad och frånvaro är uppenbar”, som ett preludium till uppståndelsen. En tolkning av sin existens som påven underströk har förblivit oförändrad fram till, och under pontifikatet.

Om Bernadette Soubirous sa påven att hennes förmåga att se "Guds Moder och i hennes vackra reflektion, Guds godhet "alltid har slagit honom. Detta unga helgon har för mig alltid varit ett tecken (...) på hur vi ska vara. Att vi med allt vi lär oss och gör, även om det är nödvändigt, inte får förlora hjärtats enkelhet, hjärtats enkla sätt att se det väsentliga."

Benedictus XVI tillade att Bernadette "kunde se" det Jungfru Maria pekade på, ”källan med rent, levande vatten”. ”Vattnet”, förklarade han, är en bild av ”sanningen som kommer till oss genom tron, den oförställda och oförorenade sanningen". "För att leva och för att bli rena måsten längtan efter ett rent liv uppstå i oss, längtan efter sanningen, det som är oberört av korruptionen, människan utan synd. I vår tid när världen står inför många svårigheter, har vi ett oerhört behov av vatten, rent vatten, i en mycket vidare betydelse. Vatten som kan rena och läka oss”

Vad gäller det andra helgonet Benedikt Josef Labre, påminde påven om hans resor runt på den europeiska kontinenten. Ett europeiskt helgon alltså, som har som egenhet att han inte ville göra annat än be och vittna om vad som är viktigt i livet: Gud. Inte bara "ett exempel att ta efter", som påven sa, men ett helgon som helt enkelt "pekar på det väsentliga": att Gud "räcker" och att alla som "öppnar sig för Gud tar inte avstånd från världen och människorna” ... ”därför i Gud finner man sina bröder, i Gud faller gränserna, eftersom endast Gud kan eliminera gränser, då vi enligt Gud är bröder, vi är en del av varandra."

När påven vidare fokuserade på påskafton den dag han föddes, tackade han sina föräldrar för att ha blivit född och "återfödd" på samma dag genom dopets vatten. Påven frågade provocerande varför livet egentligen är en gåva? Det "biologiska livet i sig självt är en gåva, och ändå omges det av en stor fråga":

Livet blir en riktig gåva om du med det kan skänka ett löfte som är starkare än allt ont som hotar oss, om livet genomsyras av en kraft som garanterar att det är bra att vara människa(...) På detta vis förknippas födseln med återfödelse, vetskapen om att det verkligen är bra att finnas till, eftersom löftet i dopet är starkare än det människan hotas av."

Påven förklarade innebörden av dopet, ”att tillhöra Guds stora, nya familj är starkare än alla de negativa krafter som hotar oss." Och efter en kort reflektion över betydelsen av Påskafton, som återgav hans tankar under påskpredikningarna, tackade påven för gratulationerna, och uttryckte sin tillit till Gud:

”Jag står inför sista sträckan på mitt livs resa, och jag vet inte vad som väntar. Jag vet dock att Guds ljus finns, att han har uppstått, och att detta ljus är starkare än något mörker, och att Guds godhet är starkare än någon ondska i denna värld. Det hjälper mig att gå vidare med tillförsikt. I denna stund är jag tacksamt till alla dem genom vars tro jag ständigt hör Guds "ja".