Hela påvens audiens om tystnaden

Kära bröder och systrar,
under en rad katekeser har jag talat om Jesu bön. Jag skulle inte vilja avsluta dessa reflexioner utan att också tala helt kort om Jesu tystnad, som är så viktig i relationen till Gud.
I den postsynodala apostoliska maningen Verbum Domini, nämnde jag att tystnaden spelade en viktig roll i Jesu liv, särskilt på Golgata: “Här står vi inför ‘Korsets ord’ (1 Kor 1:18). Ordet blir tyst, blir till dödstystnad, för han har ”uttalat sig” så mycket att han nu tiger, för han har inte hållit inne med något av det som han skulle förmedla till oss” (n. 12). Inför denna korsets tystnad låter den helige Maximos bekänner Guds Moder säga så här: “Fadern har skapat allt som talar, men Faderns Ord saknar ord. Det finns inget liv i ögonen hos honom, vars ord och blick satte i rörelse allt det som har liv” (Marias liv, n. 89.
Kristi kors visar inte bara att Jesu tystnad är hans sista ord till Fadern. Det visar också att Gud talar genom tystnaden. “Guds tystnad och erfarenheten av att den allsmäktige Fadern är avlägsen är ett avgörande steg i Guds Sons vandring, han som är det människoblivna Ordet. Där han hängde på korset klagade han över den smärtan som denna tystnad åsamkade honom: ” Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34; Matt 27:46). Jesus fortsätter i lydnad till sitt sista andetag, i dödens mörker, och åkallar Fadern. Till honom överlämnar han sig i övergångens stund genom döden till det eviga livet: ” Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46)” (Postsyn. ap. Maning Verbum Domini, 21). Jesu erfarenhet på korset beskriver människans belägenhet när hon ber och bönens höjdpunkt. Efter att ha hört och känt igen Guds ord, måste också vi ta till oss Guds tystnad, för i den uttrycker sig Guds Ord.
Ord och tystnad möts och präglar Jesu bön under hela hans jordeliv och särskilt på korset, men rör också vårt böneliv i två riktningar. Den första handlar om att ta emot Guds ord. Det krävs inre och yttre tystnad för att man skall kunna höra det. Och det är särskilt svårt för oss i vår tid. Vår epok gör det inte lätt att koncentrera sig. Ibland får man intrycket att många är rädda för att koppla sig loss för ett ögonblick från floden av ord och bilder som präglar och fyller dagarna. Därför påminde jag i maningen Verbum Domini om hur viktigt det är att lära oss hur viktig tystnaden är: “Att upptäcka att Guds Ord har sin rättmätiga plats mitt i kyrkans liv innebär också att återupptäcka värdet i inre samling och tystnad. Kyrkofädernas stora tradition lär oss att Kristi mysterier är förknipade med tystnaden. Det är bara i tystnaden som Ordet kan ta sin boning i oss, så som hände Maria, som på en gång är Ordets och tystnadens kvinna”” (n. 21). Utan tystnad kan man inte höra, man kan inte lyssna eller ta emot ett ord, och den principen gäller framför allt för den personliga bönen, men också för vår gudstjänst. För att göra det lättare att verkligen lyssna, måste den omfatta stunder av tystnad där man tar emot utan ord. Vad Augustinus sade gäller än idag: Verbo crescente, verba deficiunt – “När Guds Ord växer, försvinner människans ord” (jfr Sermo 288,5: PL 38,1307; Sermo 120,2: PL 38,677). Evangelierna berättar att särskilt inför viktiga beslut drog ig Jesus ofta tillbaka till en avskild plats, långt från folkmassan och från apostlarna för att be i tystnad och leva ut sin sonrelation till Gud. Tystnaden kan gräva ut ett inre rum i djupet av oss själva, för att låta gud bo där, för att hans Ord skall vara i oss, för att hans kärlek skall slå rot i vår tanke och vårt hjärta för att ge näring åt vårt liv. Därför är detta den första riktningen: att på nytt lära sig tystnad, att öppna sig för att lyssna, vilket öppnar oss för den andre och för Guds Ord.
Men tystnaden har också en annan viktig relation till bönen. Det finns inte bara vår tystnad för att lyssna till Guds Ord. Ofta står vi i vår bön inför Guds tystnad. Vi känner oss övergivna, det verkar som om Gud inte hör och inte svarar. Men denna Guds tystnad innebär inte att han är frånvarande. Så var det för Jesus också. Den kristne vet att Herren är närvarande och lyssnar, också i smärtans, övergivenheten och ensamhetens mörker. Jesus förklarar för sina lärjungar och för oss alla att Gud vet vad vi behöver i varje stund av vårt liv. Han säger till lärjungarna: ” När ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det” (Matt 6:7-8). Ett uppmärksamt, tyst och öppet hjärta är viktigare än många ord. Gud känner vårt innersta, mer än vi själva, och älskar oss. Det är nog att vi vet detta. I bibeln är det särskilt Job som får erfara detta. På kort tid förlorar han allt: familj, tillgångar, vänner, hälsa. Det verkar som om Gud har övergivit honom och tiger fullständigt. Ändå talar Job med Gud och ropar till Gud i sin relation till honom. Trots allt bevarar han sin tro i bönen. Till sist upptäcker han värdet i vad han fått erfara och i Guds tystnad. Och så säger han till sist till Skaparen: “Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon” (Job 42:5). De flesta av oss har bara hört talas om Gud. Ju mer vi öppnar oss för hans tystnad och får vår tystnad, desto mer börjar vi lära känna honom på riktigt. Detta yttersta förtroende som öppnar sig för det djupa mötet med Gud har mognat fram i tystnaden. Den helige Francisus Xavier bad till Gud så här: jag älskar dig inte för att du kan ge mig paradiset eller döma mig till helvetet, utan för att du är min Gud. Jag älskar dig för att Du är Du.
Så här mot slutet av dessa reflexioner över Jesu bön kommer jag att tänka på vad det står i Katolska Kyrkans Katekes: “Bönen uppenbaras helt och fullt i Ordet som blev människa och som lever bland oss. Att försöka förstå Kristi bön genom det som hans vittnen förkunnar för oss i evangeliet, är för oss att nalkas Herren Jesus som den brinnande busken: först betraktar vi hur han ber, sedan lyssnar vi till hur han lär oss att be, för att så förstå hur han hör vår bön” (n. 2598). Och hur lär oss Jesus att be? I kompendiet av Katolska Kyrkans Katekes finner vi ett tydligt svar: ”Jesus lär oss att be inte bara med bönen Fader vår” – som förstås är mittpunkten i hans undervisning om hur man ber – ”utan också när han själv ber. På så sätt visar han inte bara vad man skall be om utan också vilken inställning som behövs: hjärtats renhet, som söker Riket och förlåter fiender; ett djärvt förtroende, som ett barn har till sina föräldrar och överskrider vad vi hör och förstår; vakan, som skyddar lärjungen från frestelsen” (n. 544).
Vi har bläddrat i evangelierna och sett att för våert böneliv är Herren både samtalspartner, vän, vittne och lärare. I Jesus ser vi att vår dialog med Gud innehåller något nytt: barnets bön, som Fadern förväntar sig från sina barn. Vi lär oss av Jesus att ständig bön hjälper oss att tolka vårt liv, att fatta våra beslut, att urskilja och ta emot vårt kall, att upptäcka de gåvor Gud har gett oss, att varje dag utföra hans vilja, som är enda vägen till självförverkligande.
Vi är ofta måna om att vara effektiva och uppnå konkreta resultat. Jesu bön visar att vi behöver stanna upp och erfara stunder av innerlig gemenskap med Gud, att ”koppla loss” från vardagens brus, för att lyssna, för att gå till roten” som bär upp och ger näring åt livet. En av de vackraste stunderna i Jesu bön är när han vill göra något åt nästans sjukdomar, svårigheter och begränsningar, och talar till sin Fadern i bön. Så visar han dem som står omkring honom var man måste söka källan till hopp och räddning. Ett särskilt gripande exempel som jag redan har nämnt är Jesu bön vid Lasaros grav. Evangelisten Johannes berättar: ” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut” (Joh 11:41-43). Men den djupaste höjdpunkten i bönen till Fadern uppnår Jesus i sitt lidande och sin död, när han uttalar sitt yttersta ”ja” till Guds plan och visar att människans vilja förverkligas just genom att man bejakar Guds vilja, inte genom att motsätta sig den. I Jesu bön och i hans rop till Fadern på korset möts ”allt elände som i alla tider plågat människosläktet, förslavat under synd och död; detta rop omfattar all bön och förbön under hela frälsningshistorien. Fadern tar emot den och hör den på ett sätt som går utöver allt som människan kan hoppas på, genom att han låter sin Son uppstå från de döda. Så fullbordas och fulländas bönens väg i skapelse- och återlösningsordningen” (Katolska Kyrkans Katekes, 2606).
Kära bröder och systrar, låt oss be Herren med förtröstan att få leva och vandra i barnets bön till Fadern, att vi varje dag skall få lära oss hur vi skall tala till Gud av den enfödde Sonen som blev människa för oss. Vad Paulus säger om livet i allmänhet gäller också för vår bön: ” Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.