"Askans och dödens läkande betydelse" Benedictus XVI:s mässa på askonsdagen

(23.02.2012) Påven Benedictus XVI ledde kyrkan in i fastan på onsdagskvällen med den traditionella botgöringsprocessionen på en av Roms sju kullar - Aventinen - en procession mellan benediktinernas kyrka Sant’Anselmo och dominikanernas kyrkan Santa Sabina, uppkallad efter ett tidigt romerskt helgon, som led martyrdöden för sin tro. I denna kyrkan firade påven sedan askonsdagens mässa med askpåläggning.

I processionen deltog kardinaler, biskopar, benediktinmunkar, dominikanbröder och lekmän. Stilla steg helgonlitanian mot kvällshimlen, och de antika hyllningarna till korset. Den smala gatan kantades av människor, och i väl basilikan väntade hundratals troende på påven.

Det var kardinal Tomko som strödde aska på påvens huvud, och sedan strödde påven vidare på kardinalerna som i sin tur fortsatte riten på de samlade i kyrkan, medan de tyst sa: ”Omvänd dig och tro på evangeliet” (Mark 1,15) eller ”Jord är du och jord ska du åter bli” (1 Mos 3,19)

Påven fokuserade under sin predikan på askans liturgiska betydelse. ”Dessa ord, hämtade ur Moseboken, uttalas efter den första synden”, sa påven. ”Gud straffar mannen och kvinna och förbannar jorden. Askan vi strör idag är ett tecken som tar oss tillbaka till den stora skapelsefresken."

Jorden på marken som har format mannen, genomgår en "negativ förändring på grund av synden" : den ger sina frukter endast i utbyte mot smärta och svett. Jorden deltar således i människans öde, och återkallar inte längre bara Gud, Skaparen, som alltid är öppen för livet, men blir så även ett tecken på döden som det obevekliga ödet", förklarar påven.

Men "jordens förbannelse fungerar även som läkemedel" i den meningen att Guds syfte alltid är gott. "Guds syfte är djupare än hans egen förbannelse" som "inte beror på Gud utan på synden". Men Gud "kan inte undgå att orsaka den, eftersom den respekterar människans frihet och dess konsekvenser, till och med de negativa." Även i straffet finns därför Guds goda avsikter:

"När Gud säger till mannen:"Jord är du och jord skall du åter bli", förkunnar han tillsammans med straffet även en väg till frälsning, som passerar genom jorden, genom ”stoftet", eller "köttet" som kommer att tas upp av Ordet."

Det är i detta frälsande perspektiv, som orden ur Första Mosebok tas upp på askonsdagen: "Som en inbjudan till omvändelse, till ödmjukhet, till att vara medveten om sitt nuvarande dödliga tillstånd, men inte för att leda oss till förtvivlan, utan för att i dödligheten välkomna Guds ofattbara närhet – Han som efter döden, öppnar passage till uppståndelsen, till det äntligen återfunna himmelriket".

Avslutningsvis stannar påven upp för att tydliggöra ”vår möjlighet att få gudomlig förlåtelse”. Den beror i huvudsak på det faktum att Gud själv, i sin Son, ville dela människans villkor förutom syndens korruption. Så blir Guds kärlek synlig:

"Samma Gud som fördrev urföräldrarna från Eden, har sänt sin Son till den av synden ödelagda jorden, och inte besparat Honom, så att vi, hans barn, kan återvända, ångerfulla och friköpta genom hans barmhärtighet, till vårt sanna fosterland."