Bönen och den Heliga Familjen - hela påvens katekes

Kära bröder och systrar,
vårt möte idag präglas av julstämningens innerliga glädje över Frälsarens födelse. Vi har nyss firat detta mysterium, som fortsätter att eka i mellandagarnas liturgi. Det är ett ljusets mysterium, som människor i alla tider kan erfara i tron och i bönen. Bönen låter oss närma oss Gud i innerlighet och djup. Den senaste tiden har jag ägnat katekeserna åt att tala om bön, och idag tänkte jag därför uppmana er att fundera över hur bönen var en del av den heliga familjens liv i Nasaret. Hemmet i Nasaret är en böneskola, där man lär sig att lyssna, att meditera, att tränga in i den djupaste innebörden i Guds Sons framträdande genom att följa Marias, Josefs och Jesus förebilder.

Påven Paulus VI höll ett minnesvärt tal när han besökte Nasaret. Påven sade att den heliga familjen är en skola som lär oss ”varför vi behöver andlig disciplin om vi vill följa evangeliets lära och bli Kristi lärjungar.” Han tillade: “Först och främst lär den oss tystnad. Om vi bara kunde lära oss att åter uppskatta tystnaden, en underbar atmosfär som anden behöver, medan vi istället bedövas av oljud, brus och skrikande röster i vår tids oroliga och stökiga liv. Du tystnad i Nasaret, lär oss att hålla fast vid goda tankar, att rikta in oss på vårt inre liv och att vara redo att höra Guds hemliga inspiration och läromästarnas förmaningar” (Tal i Nasaret 5 januari 1964).

Evangeliets berättelser om Jesu barndom ger en viss inblick i den heliga familjens bön och relation till Gud. Vi kan börja med berättelsen om när Jesus bars fram till templet. Lukas berättar om Maria och Josef att “När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren” (2:22). Som varje observant judisk familj på den tiden begav sig Jesu föräldrar till templet för att viga sin förstfödde till Gud och för att frambära offret. För att följa föreskrifterna lämnade de Betlehem och begav sig till Jerusalem när han bara var fyrtio dagar gammal. I stället för ett årsgammalt lamm frambär de fattiga familjers offergåva av två duvor. Den heliga familjen gör en vallfärd som handlar om tro, om att frambära gåvor som en symbol för bönen, och om mötet med Herren, som Maria och Josef redan ser i sonen Jesus.

Kontemplationen av Kristus har en överträffad förebild i Maria. Sonens ansikte tillhör henne på ett särskilt sätt, för det formades i hennes sköte, och måste ha liknat henne. Ingen har ägnat sig så hängivet åt att betrakta Jesus som Maria. Hennes hjärtas blick koncenterar sig på honom redan vid bebådelsen, när hon blir havande med honom genom den heliga anden. Under månaderna som följer blir hon alltmer medveten om hans närvaro, fram till födelsen, när hennes ögon kan betrakta sonens ansikte med moderlig ömhet medan hon lindar honom och lägger honom i krubban. Minnena av Jesus fäste i Marias minne och hjärta och präglar varje stund av hennes liv. Hon lever med blicken fäst på Kristus och tar vara på alla hans ord. Lukas säger: “Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:19), och beskriver så Marias hållning inför människoblivandets mysterium, en hållning som sedan fortsätter under hela hennes liv: att ta det som händer till sitt hjärta och begrunda det. Lukas är evangelisten som låter oss lära känna Marias hjärta, hennes tro (jfr 1:45), hennes hopp och lydnad (jfr 1:38), framför allt hennes inre liv och bön (jfr 1:46-56), hennes fria bejakande av Kristus (jfr 1:55). Allt detta springer fram ur gåvan av den heliga anden som vilar över henne (jfr 1:35), så som den senare skall vila över apostlarna, så som Kristus lovat (jfr Apg 1:8).

Denna bild av Maria som Lukas ger oss framställer jungfru Maria som varje troendes förebild, som bevarar och brottas med Jesu ord och gärningar, en brottning som alltid leder till att man lär känna Jesus bättre. Vi kan ansluta oss till den salige påven Johannes Paulus II (jfr hans apostoliska brev Rosarium Virginis Mariae) och säga att rosenkransbönen hämtar sin förebild just från Maria, för den består i att man betraktar Kristu mysterier i andlig förening med Herrens moder. Man kan säga att Marias förmåga att leva av Guds blick är smittsam. Den förste som fick uppleva det var Josef. Hans ödmjuka och uppriktiga kärlek till sin fästmö och beslutet att förena sitt liv med Marias ledde också honom, som var “rättfärdig” (Matt 1:19), in i en enastående närhet till Gud. Tillsammans med Maria, och sedan framför allt med Jesus, börjar han förhålla sig på ett nytt sätt till Gud, att ta emot honom i sitt liv, att träda in i hans frälsningsprojekt och att utföra hans vilja. Först följde han förtröstansfullt ängelns anvisningar - ”var inte rädd för att föra hem Maria som hustru” (Matt 1:20) – han förde hem Maria och delade sitt liv med henne. Han gav verkligen hela sig själv till Maria och Jesus, och det ledde honom till att svara på ett fulländat sätt på det kall han mottagit.

Evangelierna bevarar inga ord som uttalats av Josef. Hans närvaro är tyst, men trogen, uthållig och verksam. Vi kan föreställa oss hur han så att säga kunde njuta av Jesu närvaro i familjen under hans barndom och ungdomsår, som sin hustru och i innerlig gemenskap med henne. Josef fyllde sin fadersroll helt och fullt. Säkert fostrade han Jesus till bön tillsammans med Maria. Troligen var det han som tog med Jesus till synagogan, till sabbatsriterna, och till Jerusalem för Israels folks stora högtider. I enlighet med den judiska traditionen var det säkert Josef som ledde bönen i hemmet, både till vardags – morgon och kväll och vid måltiderna – och vid de viktigaste högtiderna. I vardagslivets rytm i Nasaret, i det enkla hemmet och i Josefs verkstad, lärde sig Jesus att förena bön och arbete, och att bära fram till Gud också arbetet för att förtjäna det bröd familjen behövde.

Också i en annan episod ser vi den heliga familjen i Nasaret förenad i bön. När Jesus var tolv år gammal begav han sig tillsammans med sina föräldrar till templet i Jerusalem. Denna episod äger rum under en vallfärd, vilket Lukas betonar: “Hans föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden” (2:41-42). Vallfärden är en religiös uttrycksform som närs av bönen och samtidigt ger den näring. Här är det fråga om påskvallfärden, och evangelisten visar att Jesu familj gjorde denna vallfärd varje år för att delta i riterna i den heliga staden. Den judiska familjen ber, precis dom den kristna, i hemmet, men också tillsammans med gemenskapen, och ser sig som en del av Guds folk på vandring. Vallfärden uttrycker just att Guds folk är på vandring. Påsken är mittpunkt och höjdpunkt för allt detta, och omfattar både familjens bön och den liturgiska och offentliga gudstjänsten.

I episoden där Jesus är tolv år återges också för första gången Jesu ord: “ Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” (2:49). Efter att ha letat efter honom i tre dagar finner föräldrarna honom i templet där han sitter bland lärarna och lyssnar till dem och frågar ut dem (jfr 2:46). På frågan varför han gjort detta mot sin far och sin mor, svarar han att han bara har gjort det som Sonen måste göra, att vara hos Fadern. Så säger han vem som är den verklige Fadern, vem som är det verkliga hemmet, att han inte har gjort något konstigt och att han inte varit olydig. Han har bara varit där Sonen skall vara, hos Fadern, och han betonar vem som är hans Fader. Ordet ”Fader” utgör huvudbetoningen i detta svar, och här framträder hela kristusmysteriet. Detta ord öppnar alltså mysteriet, det är nyckeln till kristusmysteriet, som är Sonen, och öppnar också nyckeln till vårt mysterium som kristna, vi som är barn i Sonen. På samma gång lär Jesus oss hur man skall vara barn, genom att vara hos Fadern i bön.

Kristusmysteriet och de kristnas mysterium är intimt förbundna och bygger på bönen. Längre fram lär Jesus en dag sina lärjungar att be och säger till dem: när ni ber skall ni säga ”Fader”. Och naturligtvis skall ni inte bara säga det med ett ord utan med hela ert liv. Lär er mer och mer att säga med ert liv: ”Fader”, och så skall ni bli sanna barn i Sonen, sanna kristna.

Här, där Jesus ännu är helt infogad i familjelivet i Nasaret, är det viktigt att se hur Marias och Josefs hjärtan hörde ordet “Fader” uttalas av Jesus när han avslöjar och betonar vem som är hans Fader, och hur de hörde honom uttala detta ord med medvetandet hos den enfödde Sonen, som just därför ville stanna tre dagar i templet, som är “Faderns hus”. Vi kan föreställa oss att från den dagen var den heliga familjens liv än mer fyllt av bön, för denna djupa känsla av relationen till Gud Fader spreds alltmer från Jesu barnahjärta – och sedan som tonåring och ung man – och reflekterades i Marias och Josefs hjärta. Denna episod visar oss vad det är och hur det känns att vara hos Fadern. Så är familjen i Nasaret den första förebilden för kyrkan, där alla lever i en barnarelation till Gud Fader omkring Jesu närvaro och tack vare hans förmedling, i en relation som också förändrar alla mänskliga relationer.

Kära vänner, jag har visat hur evangeliet beskriver den heliga familjen som en ikon av kyrkan i hemmet, som är kallad till att be tillsammans. Familjen är kyrkan i hemmet och måste vara den första böneskolan. I familjen kan barnen redan som små lära sig att uppfatta känslan för Gud genom föräldrarnas undervisning och förebild, att leva i en atmosfär som präglas av Guds närvaro. En verklig kristen uppfostran kan inte bortse från erfarenhet av bön. Om man inte lär sig att be i familjen blir det sedan svårt att fylla detta tomrum. Och därför vill jag uppmana er att återupptäcka hör skönt det är att be tillsammans som familj i böneskolan hos den heliga familjen i Nasaret, och att så verkligen bli ett enda hjärta och en enda själ, en verklig familj.