Påvens jultal till kurian fokuserar på ungdomarna

(22.12.2011) Påven Benedictus XVI tog idag emot den romerska kurian vid det traditionella julmötet som äger rum varje år ett par dagar före jul i det Sixtinska kapellet. Man skulle kunna kalla mötet för Vatikanens julfest, ett tillfälle då man utbyter julönskningar och ser tillbaka på det gångna året i kyrkan och världen.
”För mig är inte detta bara ett tillfälle att personligen önska er God Jul”, sa påven i början av sitt tal. ”Jag vill även tacka var och en av er personligen för er generösa tjänst i kyrkan. Vi är alla kallade till att sprida änglarnas budskap på julnatten "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland dem som han älskar" (Luk 2:14), över världen för att skänka glädje och hopp.”
Påven gjorde vid årets slut en översikt och vände sig först till Europa, ”den gamla kontinenten befinner sig i en ekonomisk och finansiell kris som har sina rötter i en etisk kris”, sa påven. ”Även om man inte ifrågasätter värden som solidaritet, engagemang för andra, ansvar för de fattiga och de lidande, så finns det få krafter som motiverar och uppmuntrar enskilda och samhällsgrupper till uppoffringar. Samvetet och viljan går inte hand i hand. Viljan som försvarar den egna välfärden fördunklar samvetet, och det försvagade samvetet har inte kraft att stärka viljan.” sa påven till de samlade kardinalerna, biskoparna och prästerna och uppmanade till att se att det är här den nya evangelisationen kommer in i bilden. Att använda krisen till ökad förståelse, till handling och nytt liv.
”Den stora frågan under det här året har varit ”hur förkunnar man evangeliet idag?”, fortsatte påven och nämnde att den varit temat under årets stora händelser: Resan till Kroatien, till Spanien på världsungdomsdagen, till Tyskland och slutligen till Benin. ”Upprättandet av det påvliga rådet för ny evangelisation var ett första förberedande steg inför synoden i oktober nästa år”
Påven fördjupade sig i några av sina resor, och nämnde situationen i Tyskland, där man kan se att antalet som går i kyrkan sjunker och åldrarna stiger; att antalet prästkallelser sjunker och skepsis och misstro växer. ”Kyrkans kris är en troskris”, sa påven och upprepade det han sa i Freiburg. ”Om vi inte kan besvara krisen som sådan kommer alla andra reformer att vara ineffektiva.
När påven talade om Afrika var det uppenbart att den glädjerika passion han hade mött där hade varit uppmuntrande: ”Med alla de problem, alla de smärtor som finns i Afrika, upplever man dock där glädjen att vara kristen, att man får stöd av den inre glädjen att känna Kristus och att tillhöra hans kyrka. Ur denna glädje kommer styrkan att tjäna Kristus i det överväldigande mänskliga lidandet, att ställa sig till förfogande, utan att frukta sitt eget välbefinnande. Man blir inte bara glad av att möta denna tro som är beredd att offra sig, det är även en bra medicin mot den kristna trötthet man upplever i Europa.
"Ett annat läkemedel mot trötthet var Världsungdomsdagen i Madrid. Där var den nya evangelisationen levande”, sa påven vidare och nämnde 5 punkter som beskriver upplevelsen i Madrid:
”För det första det katolska, kyrkans universalitet. ”Detta imponerar alla närvarande. Vi kommer från alla kontinenter, och trots att vi aldrig tidigare setts, känner vi varandra. Vi talar olika språk och har olika livsstilar, olika kulturella former, och ändå tillhör vi tillsammans en stor familj. Vi är alla berörda av Jesus Kristus, som visar oss vad det innebär att vara människa. Våra böner är desamma. Genom mötet med Kristus har våra hjärtan, vårt förnuft, och vår vilja formats likartat. Det faktum att alla människor är bröder och systrar är här inte bara en idé, det blir här en gemensam upplevelse som skapar en verklig glädje.”
Det andra är en följd av detta: ett nytt sätt att leva på. ”Ett av de viktigaste mötena i Madrid var mötet med volontärerna, 20 000 ungdomar som ägnat månader av sitt liv för att förbereda och möjliggöra mötet. När män och kvinnor ge sin tid ger de alltid en del av sitt liv. Det de beskrev för mig var att de genom att ge av sin tid och sitt liv, så hade de fått tid och liv, mening. För mig blev det tydligt att de inte hade gjort det för att de var tvungna, eller för att vinna himmelriket eller av rädsla för helvetet, eller för att vara perfekta. De var överhuvudtaget inte upptagna av sig själva”, sa påven.
”Hur stor är inte den mänskliga frestelsen att först och främst oroa sig för sig själv, och att så bli inåtvänd och självupptagen. Hur ofta handlar inte de kristnas liv om att göra även det goda för sin egen skull. Dessa ungdomar hade uppoffrat sig för att göra något för andra”, sa påven och förklarade att mötet med Jesus Kristus, föder vår kärlek till Gud och för andra, och befriar oss från att vara upptagna av vårt egna "jag".
Han jämförde denna attityd med Moder Teresas barmhärtighetssystrar som han mötte på ett barnhem i Afrika. ”De ägnar sig åt övergivna barn, åt sjuka, fattiga och lidande, utan att fundera så mycket på självförverkligande, och därmed bli de invärtes rika och fria. Detta är den rätta kristna attityden.”
Den tredje faktorn som påven vill understryka då han tänker tillbaka på Världsungdomsdagarna i Madrid, är bönen. ”Jag kommer aldrig glömma ögonblicket under min resa till Storbritannien, när det i Hydepark, hade samlats tiotusentals människor, mestadels unga, som i intensiv tystnad bad inför det Heliga Sakramentet. Samma sak hände igen i Madrid efter den storm som hotade att förstöra hela vakan under natten. Att be är först och främst att tro, en trosakt. Gud är då inte någon möjlig eller omöjlig hypotes om universums ursprung. Han är där, och om han är närvarande, vördar jag honom och öppnar mitt förnuft, mitt hjärta och min vilja för honom.”
”En annan viktig del av Världsungdomsdagen är botens sakrament, som får en större och större plats. Med detta inser vi att vi hela tiden behöver förlåtelse och att förlåtelse innebär ansvar. Skaparen har gett oss förmågan att älska men i människan finns även dess motsats: tendensen till egoism, att sluta sig i sig själv, tendensen till det onda. Vår själ blir om och om igen besudlad av denna kraft, och det är därför som vi om och om igen söker Guds förlåtelse, som ger oss kärlekens positiva kraft på nytt och som drar oss uppåt”, sa påven
Slutligen, som femte punkt nämnde påven glädjen under Världsungdomsdagen. ”Varifrån kommer den? Påven sa att han tror att den kommer ur tron: det finns en tanke med mig. Jag är önskad. Jag har en uppgift. Jag är accepterad, jag är älskad. Påven citerar den tyske katolska filosofen Josef Pieper, som skriver i sin bok om kärlek, att människan kan acceptera sig själv endast om hon accepteras av någon annan. Att någon annan säger: det är bra att du finns. Endast genom att utgå från ett "du" kan "jaget" hitta sig själv. Den som inte är älskad kan inte älska sig själv."
"Men varje mänskligt mottagande är bräckligt. I slutändan behöver vi bli accepterade ovillkorligt. Bara om Gud accepterar mig vet jag säkert och definitivt att det är bra att jag finns. Det är bra att vara en människa. Om människan förlorar sin uppfattning om att vara älskad av Gud, kan frågan om det är bra att existera som en människa inte längre hitta något svar. Tvivlet om människans existens blir mer och mer oöverstiglig. Där tvivel på Gud dominerar, följer oundvikligen samma tvivel på människan. Idag ser vi detta tvivel sprida sig. Vi ser bristen på glädje, den inre sorgen kan läsas på så många människors ansikten. Endast tro ger mig visshet om att det är bra att jag finns. Det är bra att existera som människa, även i svåra tider. Tron gör oss glada inifrån. Detta är en av de underbara upplevelserna på världsungdomsdagarna.
Så avslutade Benedictus XVI sitt tal till den romerska kurian i år, och önskade de all Guds glädje och en God Jul. Påven som i sitt tal till världsfredsdagn den 1 januari i år ha fokuserat hela sitt budskap på ungdomen, visade med dagens tal, som även det fokuserade på de unga, den vikt och det förtroende han sätter på den unga generationen.