"Vaka - det är inte människan som är herre över världen, det är Gud" Påvens Angelus på Första Advent

(28.11.2011) Kyrkoårets första dag, den första advent bjöd på sol och värme i Rom, och extra många rombor och pilgrimer hälsade påven Benedictus XVI med applåder och rop när han på söndagen klev fram till sitt fönster som vetter ut mot Petersplatsen för att tillsammans med de troende be Angelusbönen klockan 12.
”Idag börjar en ny trosresa”, sa påven, ”en resa som vi ska göra tillsammans i våra kristna församlingar, men även, som alltid, med och i världshistorien, för att öppna den för mysteriet om Gud, för frälsningen som kommer ur hans kärlek. Det liturgiska året börjar med adventstiden: en fantastisk tid då längtan efter den förväntade Kristi återkomst vaknar till liv i våra hjärtan, liksom minnet av hans första ankomst, när han lämnade sin gudomliga härlighet för att anta vårt dödliga kött.”
Påven fortsatte att tala om vikte av att leva i evighetens perspektiv. "Vaka". Detta är den uppmaning Jesus ger oss i evangeliet i dag. Han riktar sig inte bara till sina lärjungar, utan till alla: "Vaka!" (Mark 13,37). Det är en nyttig påminnelse om att livet inte bara har en jordiska dimension, utan att det är på väg mot ett ”bortom” som en växt som för skott ur jorden och öppna sig mot himlen. En tänkande växt, människan, utrustad med frihet och ansvar – därför ska var och en av oss en dag stå till svars för hur hon levde, hur hon använde sin förmåga: om hon behöll den för sig själv, eller om hon även lät sina medmänniskor ta del av den.”
Påven refererade även till söndagens första läsning tagen ur profeten Jesaja, som han kallar ”advents profeten”. ”Jesaja får oss att tänka efter idag. I en innerlig bön riktad till Gud, erkänner han sitt folks misslyckanden, och vid ett tillfälle säger han: "Ingen åkallar ditt namn, ingen vaknar upp och håller sig till dig, du har dolt ditt ansikte för oss, och utlämnar oss åt våra synder" (Jes. 64,7). Hur kan man inte beröras av denna beskrivning?” sa påven.
”Den tycks återspegla den post-moderna världen, där livet är anonymt och horisontellt, där Gud verkar frånvarande och människan sin egen herre, som om han var skapare och regissör över allt: byggnation, sysselsättning, ekonomi, transport, vetenskap, teknik, allt verkar enbart bero på människan. Och när det i denna värld som verkar nästan perfekt, ibland händer chockerande saker, i naturen, eller i samhället, så tänker vi att det är Gud som har dragit sig tillbaka, att han har, så att säga, övergivit oss.
I verkligheten är människan inte världens herre, det är Gud. Evangeliet säger: "Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen, eller vid midnatt eller i gryningen, eller på morgonen. Se upp så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande.”(Mark 13,35-36). Adventstiden påminner oss varje år om detta, så att våra liv återfinner den rätta riktningen, mot Guds ansikte, som inte är en "härskare", men en far och en vän.
Och innan den antika Angelusbönen ekade över Peterplatsen bad påven Jungfru Maria att vägleda oss på resan i advent, och att vi gör profeten Jesajas ord till våra egna: "Herre, du är vår fader, vi är leran och du har format oss, vi är alla dina händers verk"(Jes. 64,7).
Efter bönen påpekade påven att FN konventionens arbete om klimatförändringar och Kyotoprotokollet börjar idag måndag, i Durban, Sydafrika. ”Jag hoppas att alla medlemmar av det internationella samfundet enas om ett ansvarsfullt, trovärdigt och solidariskt svar på detta oroande och komplexa fenomen, med hänsyn till de fattigaste människornas behov och kommande generationerna.”