Hela påvens katekes om psaltarpsalm 119

(09.11.2011) Påven Benedictus XVI tog idag emot troende i Paulus VI audienshall för veckans allmänna audiens och fortsatte då sin trosundervisning om den kristna bönen.

Kära bröder och systrar,
Under de senaste katekeserna har vi mediterat över några psaltarpsalmer som exempel på olika slags bön: klagan, förtröstan, lovsång. I dagens katekes tänkte jag stanna upp inför Psalm 119 enligt den hebreiska traditionen, 118 enligt den grekisk-latinska. Denna psalm skiljer sig från alla andra. Framför allt genom sin längd: den består av 176 verser som delas in i 22 strofer om åtta verser vardera.

Den avviker också genom att den är ett så kallat “alfabetiskt akrostikon”. Den är alltså byggd som det hebreiska alfabetet, som består av 22 bokstäver. Varje strof motsvarar en bokstav i alfabetet, och med den bokstaven börjar det första ordet i alla strofens åtta verser. Det är en originell och mycket svår litterär konstruktion, där psalmförfattaren har fått använda hela sin förmåga.

Men det som är viktigt för oss är denna psalms centrala tema. Den är en imponerande och högtidlig sång om Herrens Torah, alltså hans Lag. Detta ord har här sin vidaste och fullaste innebörd: undervisning, fostran, livsledning; Torah är uppenbarelse, den är Guds Ord som talar till människan och förväntar sig att hon svarar i förtröstansfull hörsamhet och generös kärlek. Just kärlek till Guds ord uppfyller hela denna psalm. Den lovprisar Guds Ords skönhet, räddande kraft, förmåga att ge glädje och liv. Guds lag är inte slaveriets tunga ok, utan en gåva av nåd som ger frihet och lycka. ”I dina stadgar har jag min lust, aldrig glömmer jag ditt ord” säger psalmförfattaren (vers 16), och fortsätter: ”Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje” (vers 35); och vidare: ”Vad jag älskar din lag! Jag begrundar den dagen lång” (vers 97). Herrens Lag, hans ord, är mittpunkten för den bedjande människans liv. I den finner hon tröst, hon mediterar över den, hon bevarar den i sitt hjärta. ”Vad du har sagt bevarar jag i mitt hjärta, så att jag aldrig syndar mot dig” (vers 11), detta är hemligheten i psalmförfattarens lycka. Han fortsätter: «De fräcka svärtar ner mig med lögner, men jag lyder villigt dina befallningar” (vers 69).

Psalmförfattarens trohet kommer av att han lyssnar till Ordet, bevarar det i sitt inre, mediterar över det och älskar det, precis som Maria, som “tog till sitt hjärta och begrundade” de ord hon fått höra och de förunderliga händelser i vilka Gud visade sig och bad om hennes bejakande tro (jfr Luk 2:19,51). Denna palm börjar med att förklara “lycklig” “den som följer Herrens lag” (vers 1b) och som “som lyder hans lagbud” (vers 2a). Återigen är det jungfru Maria som fullbordar det psalmens porträtt av den troende människan. Maria är den sant “saliga”, säger Elisabeth, för hon trodde, och “det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk 1:45). Det är om henne och hennes tro som Jesus själv vittnar när en kvinna ropar “Saligt det moderliv som har burit dig”, och han svarar: “Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det” (Luk 11:27-28). Visst är Maria salig för att hennes moderliv har burit Frälsaren, men framför allt för att hon har tagit emot Guds budskap och har bevarat hans Ord med uppmärksamhet och kärlek.

Psalm 119 kretsar alltså kring detta Ord av liv och salighet. Psalmens centrala tema är Herrens ”Ord ” och ”Lag”. Vid sidan om dessa ord upprepas i nästan varje vers synonymer som “lagbud”, ”befallningar”, ”stadgar”, och många verb som att följa, lyda, hålla, förstå, lära känna, älska. Hela alfabetet räknas upp i psalmens 22 strofer tillsammans med hela det ordförråd som beskriver den troendes förtöstansfulla relation till Gud. Här finner vi lovprisning, tacksägelse, förtroende, men också bön om hjälp och klagan, men alltid i visshet om Guds nåd och Guds Ords makt. Också de verser som allra mest präglas av lidande och mörker öppnar sig för hoppet och impregneras av tro. ” Jag ligger nedtryckt i stoftet, skänk mig liv, som du har sagt” (vers 25), ber psalmförfattaren förtröstansfullt. ” Jag är som en vinsäck, skrumpnad i rök, men dina stadgar glömmer jag inte” (vers 83) är den troendes rop. Hans trohet prövas men finner kraft i Herrens Ord:” Jag kan ge mina smädare svar, ty jag litar på dina ord” (vers 42) säger han bestämt. Också inför dödsångesten är Herrens bud hans trygghet och hopp om seger: “De har nästan gjort slut på mig, men jag viker inte från dina befallningar” (vers 87).

Psalmförfattaren och varje troende älskar Guds lag, som är källa till liv. Längtan efter att förstå den, att följa den, att rikta hela sitt liv efter den är vad som utmärker en rättfärdig människa som är trogen Herren, den som ” läser den dag och natt” som Psalm 1 säger (vers 2). Guds lag är en lag som man skall lägga på hjärtat, som man läsa i den välkända texten Shema i Femte Mosebok:

”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp (5 Mos 6:4,6-7).

Guds Lag är tillvarons mittpunkt och kräver att hjärtat lyssnar. Det handlar inte om att lyda som en slav, utan som ett barn, i förtröstansfull och medveten hörsamhet. Att lyssna till Ordet är ett persnligt möte med livets Herre, ett möte som måste mynna ut i konkreta beslut och bli en livsstil och en efterföljd.

När Jesus får frågan vad man skall göra för att få det eviga livet, säger Jesus att man skall följa Lagen, men för att förklara hur man skall fullända sin lydnad till Lagen säger han: “Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (Mark 10:21). Lagens fullbordan är att följa Jesus, att vandra längs Jesu väg, i Jesu sällskap.

Psalm 119 leder oss alltså till mötet med Herren och riktar in oss mot evangeliet. Psalmen har en vers som jag skulle vilja stanna upp inför. Det är vers 57: “Min andel är Herren, jag lovar att lyda dina ord”. Också i andra psaltarpsalmer säger den bedjande att Herrens är hans ”andel”, hans arv. Psalm 16 säger: ”Herren är min andel, min bägare” (vers 5a), “Gud är min klippa för evigt” utroapr den troende i Psalm 73 (vers 26b), och i Psalm 142 ropar psalmförfattaren till Herren: ” Du är min tillflykt, min lott i de levandes land” (v. 6b).

Detta ord, ”lott” eller ”andel” anspelar på hur det förlovade landet delades upp emellan Israels stammar, när Levis stamm inte fick någon del av landet för deras ”andel” var Herren själv. Två texter i Moseböckerna säger detta klart och tydligt: Herren sade till Aron: I deras land får du ingen egendom, ingen andel skall tillfalla dig bland dem. Jag är din andel och din egendom i Israel” säger Fjärde Mosebok (18:20), och Femte Mosebok fyller i: “Till skillnad från sina bröder har de därför inte fått någon andel eller egendom. Herren är deras egendom, så som Herren, din Gud, har lovat dem” (5 Mos 10:9; jfr. 5 Mos 18:2; Jos 13:33; Hes 44:28).

Prästerna hör till Levis stam och får inte äga någon mark i det land som Gud gav i arv till sitt folk när han uppfyllde löftet till Abraham (jfr 1 Mos 12:1-7). Att äga mark är en grundval för stabilitet och för att kunna överleva, och är ett tecken på välsignelse, för det innebär att man kan bygga ett hus, fostra barn, odla åkrar och leva av jordens frukter. Leviterna förmedlar det sakrala och Guds välsignelse och får inte äga detta yttre tecken på välsignelse och denna möjlighet att försörja sig som andra israeliter. De är helt vigda åt Herren och skall leva bara av honom. De skall vara utlämnade åt hans kärleksfulla försyn och åt brödernas generositet, utan att han något arv för Gud är deras arv, Gud är deras jord, som låter dem leva i fullhet.

Nu tillämpar den bedjande i Psalm 119 detta på sig själv: “Herren är min andel.” Hans kärlek till Gud och hans Ord gör att han fattar det radikala beslutet att inte äga något annat än Herren och att bevara hans ord som en dyrbar skatt, dyrbarare än varje arv, än varje jordegendom. Denna vers kan översättas på två sätt, och skulle också kunna vara: ”Herre, sade jag, min andel är att lyda dina ord”. De bägge översättningarna motsäger inte varandra utan kompletterar varandra. Psalmförfattaren säger att hans andel är Herren, men också att det är hans andel av lyda Guds ord, som han säger längre fram i vers 111: ”Dina lagbud är min egendom för alltid, de är mitt hjärtas glädje”. Detta är psalmförfattarens lycka. Precis som leviterna har han fått Guds Ord som sin arvedel.

Kära bröder och systrar, dessa verser är viktiga också idag för oss alla. Särskilt för präterna, som är kallade till att leva enbart av Herren och hans Ord utan annan trygghet, med Honom som enda tillgång och enda källa till verkligt liv. I det perspektivet förstår man bättre skönheten och kraften i det fria valet av celibat för himmelriket.

Dessa verser är viktiga också för alla troende, Guds folk som bara hör till honom som ett ”kungarike av präster” för Herren (jfr 1 Pet 2:9; Upp 1:6; 5:10), som kallas av evangeliet till en radikal livsstil som vittnen för det liv som Kristus ger, han som är den nye och slutgiltige översteprästen, som har offrat sig själv för att rädda världen (jfr Heb 2:17; 4:14-16; 5:5-10; 9:11ff). Herren och hans Ord: detta är vårt ”land”, där vi skall leva i gemenskap och glädje.

Låt oss därför tillåta Herren att lägga ned denna kärlek till sitt Ord i våra hjärtan och att låta oss alltid ha honom och hans heliga vilja som mittpunkt för vår tillvaro. Låt oss be att vår bön och hela vårt liv skall lysas upp av Guds Ord, en lykta för min fot, ett ljus på min stig, som Psalm 119 säger (jfr vers 105), som låter oss vandra tryggt i människors land. Och må Maria, som har tagit emot och fött Ordet, leda och trösta oss som en polstjärna som visar vägen till lyckan.

Då skall också vi kunna glädja oss i vår bön, som den bedjande i Psalm 16, över Herrens oväntade gåvor och det oförtjänta arv vi fått som vår lott
Herren är min andel, min bägare.
...
En ljuvlig lott har tillfallit mig,
ja, min arvedel finner jag skön.
(Ps 16:5,6)