(09.11.2011) Påven Benedictus XVI tog idag emot troende i Paulus VI audienshall för
veckans allmänna audiens och fortsatte då sin trosundervisning om den kristna bönen.
Kära
bröder och systrar, Under de senaste katekeserna har vi mediterat över några psaltarpsalmer
som exempel på olika slags bön: klagan, förtröstan, lovsång. I dagens katekes tänkte
jag stanna upp inför Psalm 119 enligt den hebreiska traditionen, 118 enligt den grekisk-latinska.
Denna psalm skiljer sig från alla andra. Framför allt genom sin längd: den består
av 176 verser som delas in i 22 strofer om åtta verser vardera.
Den avviker
också genom att den är ett så kallat “alfabetiskt akrostikon”. Den är alltså byggd
som det hebreiska alfabetet, som består av 22 bokstäver. Varje strof motsvarar en
bokstav i alfabetet, och med den bokstaven börjar det första ordet i alla strofens
åtta verser. Det är en originell och mycket svår litterär konstruktion, där psalmförfattaren
har fått använda hela sin förmåga.
Men det som är viktigt för oss är denna
psalms centrala tema. Den är en imponerande och högtidlig sång om Herrens Torah, alltså
hans Lag. Detta ord har här sin vidaste och fullaste innebörd: undervisning, fostran,
livsledning; Torah är uppenbarelse, den är Guds Ord som talar till människan och förväntar
sig att hon svarar i förtröstansfull hörsamhet och generös kärlek. Just kärlek till
Guds ord uppfyller hela denna psalm. Den lovprisar Guds Ords skönhet, räddande kraft,
förmåga att ge glädje och liv. Guds lag är inte slaveriets tunga ok, utan en gåva
av nåd som ger frihet och lycka. ”I dina stadgar har jag min lust, aldrig glömmer
jag ditt ord” säger psalmförfattaren (vers 16), och fortsätter: ”Led min vandring
efter dina bud, den stigen går jag med glädje” (vers 35); och vidare: ”Vad jag älskar
din lag! Jag begrundar den dagen lång” (vers 97). Herrens Lag, hans ord, är mittpunkten
för den bedjande människans liv. I den finner hon tröst, hon mediterar över den, hon
bevarar den i sitt hjärta. ”Vad du har sagt bevarar jag i mitt hjärta, så att jag
aldrig syndar mot dig” (vers 11), detta är hemligheten i psalmförfattarens lycka.
Han fortsätter: «De fräcka svärtar ner mig med lögner, men jag lyder villigt dina
befallningar” (vers 69).
Psalmförfattarens trohet kommer av att han lyssnar
till Ordet, bevarar det i sitt inre, mediterar över det och älskar det, precis som
Maria, som “tog till sitt hjärta och begrundade” de ord hon fått höra och de förunderliga
händelser i vilka Gud visade sig och bad om hennes bejakande tro (jfr Luk 2:19,51).
Denna palm börjar med att förklara “lycklig” “den som följer Herrens lag” (vers 1b)
och som “som lyder hans lagbud” (vers 2a). Återigen är det jungfru Maria som fullbordar
det psalmens porträtt av den troende människan. Maria är den sant “saliga”, säger
Elisabeth, för hon trodde, och “det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse”
(Luk 1:45). Det är om henne och hennes tro som Jesus själv vittnar när en kvinna ropar
“Saligt det moderliv som har burit dig”, och han svarar: “Säg hellre: Saliga de som
hör Guds ord och tar vara på det” (Luk 11:27-28). Visst är Maria salig för att hennes
moderliv har burit Frälsaren, men framför allt för att hon har tagit emot Guds budskap
och har bevarat hans Ord med uppmärksamhet och kärlek.
Psalm 119 kretsar alltså
kring detta Ord av liv och salighet. Psalmens centrala tema är Herrens ”Ord ” och
”Lag”. Vid sidan om dessa ord upprepas i nästan varje vers synonymer som “lagbud”,
”befallningar”, ”stadgar”, och många verb som att följa, lyda, hålla, förstå, lära
känna, älska. Hela alfabetet räknas upp i psalmens 22 strofer tillsammans med hela
det ordförråd som beskriver den troendes förtöstansfulla relation till Gud. Här finner
vi lovprisning, tacksägelse, förtroende, men också bön om hjälp och klagan, men alltid
i visshet om Guds nåd och Guds Ords makt. Också de verser som allra mest präglas av
lidande och mörker öppnar sig för hoppet och impregneras av tro. ” Jag ligger nedtryckt
i stoftet, skänk mig liv, som du har sagt” (vers 25), ber psalmförfattaren förtröstansfullt.
” Jag är som en vinsäck, skrumpnad i rök, men dina stadgar glömmer jag inte” (vers
83) är den troendes rop. Hans trohet prövas men finner kraft i Herrens Ord:” Jag kan
ge mina smädare svar, ty jag litar på dina ord” (vers 42) säger han bestämt. Också
inför dödsångesten är Herrens bud hans trygghet och hopp om seger: “De har nästan
gjort slut på mig, men jag viker inte från dina befallningar” (vers 87).
Psalmförfattaren
och varje troende älskar Guds lag, som är källa till liv. Längtan efter att förstå
den, att följa den, att rikta hela sitt liv efter den är vad som utmärker en rättfärdig
människa som är trogen Herren, den som ” läser den dag och natt” som Psalm 1 säger
(vers 2). Guds lag är en lag som man skall lägga på hjärtat, som man läsa i den välkända
texten Shema i Femte Mosebok:
”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är
en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med
all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall
inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute
och går, när du lägger dig och när du stiger upp (5 Mos 6:4,6-7).
Guds Lag
är tillvarons mittpunkt och kräver att hjärtat lyssnar. Det handlar inte om att lyda
som en slav, utan som ett barn, i förtröstansfull och medveten hörsamhet. Att lyssna
till Ordet är ett persnligt möte med livets Herre, ett möte som måste mynna ut i konkreta
beslut och bli en livsstil och en efterföljd.
När Jesus får frågan vad man
skall göra för att få det eviga livet, säger Jesus att man skall följa Lagen, men
för att förklara hur man skall fullända sin lydnad till Lagen säger han: “Ett fattas
dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom
sedan och följ mig” (Mark 10:21). Lagens fullbordan är att följa Jesus, att vandra
längs Jesu väg, i Jesu sällskap.
Psalm 119 leder oss alltså till mötet med
Herren och riktar in oss mot evangeliet. Psalmen har en vers som jag skulle vilja
stanna upp inför. Det är vers 57: “Min andel är Herren, jag lovar att lyda dina ord”.
Också i andra psaltarpsalmer säger den bedjande att Herrens är hans ”andel”, hans
arv. Psalm 16 säger: ”Herren är min andel, min bägare” (vers 5a), “Gud är min klippa
för evigt” utroapr den troende i Psalm 73 (vers 26b), och i Psalm 142 ropar psalmförfattaren
till Herren: ” Du är min tillflykt, min lott i de levandes land” (v. 6b).
Detta
ord, ”lott” eller ”andel” anspelar på hur det förlovade landet delades upp emellan
Israels stammar, när Levis stamm inte fick någon del av landet för deras ”andel” var
Herren själv. Två texter i Moseböckerna säger detta klart och tydligt: Herren sade
till Aron: I deras land får du ingen egendom, ingen andel skall tillfalla dig bland
dem. Jag är din andel och din egendom i Israel” säger Fjärde Mosebok (18:20), och
Femte Mosebok fyller i: “Till skillnad från sina bröder har de därför inte fått någon
andel eller egendom. Herren är deras egendom, så som Herren, din Gud, har lovat dem”
(5 Mos 10:9; jfr. 5 Mos 18:2; Jos 13:33; Hes 44:28).
Prästerna hör till Levis
stam och får inte äga någon mark i det land som Gud gav i arv till sitt folk när han
uppfyllde löftet till Abraham (jfr 1 Mos 12:1-7). Att äga mark är en grundval för
stabilitet och för att kunna överleva, och är ett tecken på välsignelse, för det innebär
att man kan bygga ett hus, fostra barn, odla åkrar och leva av jordens frukter. Leviterna
förmedlar det sakrala och Guds välsignelse och får inte äga detta yttre tecken på
välsignelse och denna möjlighet att försörja sig som andra israeliter. De är helt
vigda åt Herren och skall leva bara av honom. De skall vara utlämnade åt hans kärleksfulla
försyn och åt brödernas generositet, utan att han något arv för Gud är deras arv,
Gud är deras jord, som låter dem leva i fullhet.
Nu tillämpar den bedjande
i Psalm 119 detta på sig själv: “Herren är min andel.” Hans kärlek till Gud och hans
Ord gör att han fattar det radikala beslutet att inte äga något annat än Herren och
att bevara hans ord som en dyrbar skatt, dyrbarare än varje arv, än varje jordegendom.
Denna vers kan översättas på två sätt, och skulle också kunna vara: ”Herre, sade jag,
min andel är att lyda dina ord”. De bägge översättningarna motsäger inte varandra
utan kompletterar varandra. Psalmförfattaren säger att hans andel är Herren, men också
att det är hans andel av lyda Guds ord, som han säger längre fram i vers 111: ”Dina
lagbud är min egendom för alltid, de är mitt hjärtas glädje”. Detta är psalmförfattarens
lycka. Precis som leviterna har han fått Guds Ord som sin arvedel.
Kära bröder
och systrar, dessa verser är viktiga också idag för oss alla. Särskilt för präterna,
som är kallade till att leva enbart av Herren och hans Ord utan annan trygghet, med
Honom som enda tillgång och enda källa till verkligt liv. I det perspektivet förstår
man bättre skönheten och kraften i det fria valet av celibat för himmelriket.
Dessa
verser är viktiga också för alla troende, Guds folk som bara hör till honom som ett
”kungarike av präster” för Herren (jfr 1 Pet 2:9; Upp 1:6; 5:10), som kallas av evangeliet
till en radikal livsstil som vittnen för det liv som Kristus ger, han som är den nye
och slutgiltige översteprästen, som har offrat sig själv för att rädda världen (jfr
Heb 2:17; 4:14-16; 5:5-10; 9:11ff). Herren och hans Ord: detta är vårt ”land”, där
vi skall leva i gemenskap och glädje.
Låt oss därför tillåta Herren att lägga
ned denna kärlek till sitt Ord i våra hjärtan och att låta oss alltid ha honom och
hans heliga vilja som mittpunkt för vår tillvaro. Låt oss be att vår bön och hela
vårt liv skall lysas upp av Guds Ord, en lykta för min fot, ett ljus på min stig,
som Psalm 119 säger (jfr vers 105), som låter oss vandra tryggt i människors land.
Och må Maria, som har tagit emot och fött Ordet, leda och trösta oss som en polstjärna
som visar vägen till lyckan.
Då skall också vi kunna glädja oss i vår bön,
som den bedjande i Psalm 16, över Herrens oväntade gåvor och det oförtjänta arv vi
fått som vår lott Herren är min andel, min bägare. ... En ljuvlig lott har
tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön. (Ps 16:5,6)