2011-11-03 15:19:00

Hela påvens audiens på alla själars dag


02.11.2011
Kära bröder och systrar!

Efter att ha firat högtiden Alla helgons dag inbjuder kyrkan oss idag att fira minnet av alla avlidna kristna och att rikta vår blick mot alla dem som gått före oss och som har avslutat sin jordevandring. På den audiens som infaller på Alla själars dag tänkte jag därför lägga fram några enkla funderingar om döden, som för oss kristna lyses upp av Kristi uppståndelse, och för att förnya vår tro på det eviga livet.

Som jag sade redan igår vid angelusbönen brukar man så här års bege sig till kyrkogårdarna och be för våra anhöriga som har lämnat oss. Det är nästan som att besöka dem för att än en gång tala om för dem hur mycket de betyder för oss, för att känna dem nära oss, och för att så minnas en artikel i trosbekännelsen: i de heligas gemenskap finns det ett starkt band mellan oss, som ännu vandrar här på jorden, och de många bröder och systrar som redan har nått fram till evigheten.

Människan har alltid brytt sig om sina döda. Hon har försökte ge dem ett slags andra liv genom uppmärksamhet, omsorg och kärlek. Man kan säga att människan vill bevara de avlidnas livserfarenhet. Paradoxalt nog är det just framför gravarna som minnen samlas. Gravarna visar hur de avlidna har levt, vad de har älskat, vad de har fruktat, vad de har hoppat och vad de har avskytt. Gravarna är som ett slags spegel för deras värld.

Varför är det så? Det har nästan blivit förbjudet att tala om döden i vårt samhälle, och det pågår ett oavbrutet försök att avlägsna själva tanken på döden från vår tankevärld, men döden rör var och en av oss, den rör människan i alla tider och på alla platser. Och inför detta mysterium söker vi alla, också omedvetet, efter något som ger oss hopp, en signal som ger tröst, som öppnar en horisont, som erbjuder ytterligare en framtid. Dödens väg är i själva verket en hoppets väg, och den leder genom våra kyrkogårdar. Att läsa inskrifterna på gravarna är att göra en vandring som präglas av hoppet om evigheten.

Men varför är vi rädda för döden? Varför har en stor del av mänskligheten aldrig accepterat att tro att det helt enkelt inte finns någonting på andra sidan? Det finns många svar på den frågan. Vi är rädda för döden för vi är rädda för tomheten, för att ge oss av till något som vi inte känner till, till något okänt. Något i oss vägrar acceptera att allt det goda och stora som förverkligas under ett helt liv plötsligt utplånas och faller ned i intets avgrund. Framför allt känner vi att kärleken kräver och begär evigheten, och att det inte går att acceptera att den förstörs av döden på en kort stund.

Vi är också rädda för döden för när vi befinner oss mot slutet av vår tillvaro känner vi att det skall falla en dom över våra gärningar, över hur vi har levt vårt liv, och framför allt över de mörka delar av vårt liv som vi ofta är skickliga på att avlägsna eller som vi försöker avlägsna från vårt samvete. Tanken på domen är ofta med i människans omsorg om de avlidna i alla tider och i den uppmärksamhet som människan riktar mot de personer som varit viktiga för henne och som inte längre är vid hennes sida under jordevandringen. På sätt och vis är de gester av kärlek som omger den avlidne ett sätt att skydda honom eller henne, för man är övertygad om att dessa gester på något sätt kan påverka domen. Detta kan man se i större delen av de civilisationer som präglat människans historia.

Idag ser det ut som om världen har blivit mer rationell. Rättare sagt, många menar att allt skall handskas med vetenskapliga experiment, och att svaret på den stora frågan om döden inte skall koma från tron utan från empiriskt bevisad kunskap. Men många inser inte att det är just detta som har lett till former av spiritism för att försöka få en kontakt med världen bortom döden, som om man föreställde sig att det där finns en tillvaro som i sista hand är en kopia av vår värld.

Kära vänner, högtiden Alla helgons dag och Alla själars dag säger oss att det är bara den som kan känna igen ett stort hopp i döden, som också kan leva sitt liv i hopp. Om vi reducerar människan bara till hennes horisontella dimension, till det som går att bevisa empiriskt, förlorar själva livet sin djupa mening. Människan behöver evigheten, och varje annat hopp är för kort och för begränsat för henne. Människan kan förklaras bara om det finns en Kärlek som övervinner varje isolering, också dödens, i en fullhet som överskrider också rummet och tiden. Människan kan förklaras, hon finner sin djupaste innebörd, bara om Gud finns. Och vi vet att Gud har trätt ut ur sin avlägsenhet och har kommit nära, han har trätt in i våra liv och säger till oss: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26).

Låt oss för ett ögonblick tänka på scenen på Golgata och låt oss återigen lyssna till de ord som Jesus uttalar från korset till förbrytaren som korsfästs vid hans högra sida: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43). Låt oss tänka på de bägge lärjungarna på vägen till Emmaus. Efter att ha vandrat tillsammans med den uppståndne Jesus känner de igen honom och beger sig genast till Jerusalem för att förkunna att Herren har återuppstått (jfr Luk 24:13-35). Tanken går med ny klarhet till Mästarens ord: “Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?” (Joh 14:1-2). Gud har verkligen visat sig, han har blivit tillgänglig, han har älskat världen så mycket “att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). I sin yttersta kärleksgärning på korset, kastade han sig ut i dödens avgrund och besegrade den. Han uppstod och öppnade också för oss evighetens portar. Kristus bär oss genom dödens natt som han själv har genomgått. Han är den Gode Herden, som man kan följa utan att vara rädd, för han vet vägen, också genom mörkret.

Varje söndag uttalar vi denna sanning när vi läser trosbekännelsen. När vi går till kyrkogårdarna för att be med kärlek för våra avlidna, inbjuds vi än en gång att med mod och kraft förnya vår tro på det eviga livet, ja att leva i detta stora hopp och att vittna om det för världen: bortom det närvarande finns det inte ett Intet. Det är just tron på det eviga livet som ger den kristne modet att älska än mer intensivt denna vår jord att arbeta för att ge henne en framtid, för att ge henne ett sant och tryggt hopp.







All the contents on this site are copyrighted ©.