2011-10-26 18:01:00

"Fredens budbärare måste vara villiga att betala personligen" Påvens audiens inför Assisimötet


(26.10.2011) Regnet vräkte ner på morgonen i Rom och den planerade allmänna audiensen på Petersplatsen var tvungen att flyttas till Paulus VI:s audienshall. Där fick dock inte alla pilgrimer plats och en stor grupp pilgrimer fick komma in i Peterskyrkan istället. Dagens audiens hade en lite annorlunda karaktär, då fredsmötet i Assisi äger rum imorgon. Påven avbröt sin trosundervisning om den kristna bönen för att istället tala om mötet och bönens kraft i skipandet av fred.

”Sanningens pilgrimer, Fredens pilgrimer” är den titel påven Benedictus XVI har valt på dagen, 25 år efter det historiska mötet Johannes Paulus II kallade till 1986. ”Detta för att understryka uppgiften som vi vill förnya tillsammans med medlemmarna i olika religioner och även med icke-troende som ärligt söker sanningen”, sa påven under dagens audiens. "Den som är på väg mot Gud kan inte undgå att sprida fred omkring sig, de som bygger fred kan inte undgå att komma nära Gud."”Som kristna tror vi att de mest värdefulla bidrag vi kan ge till fredens sak är bönen” sa påven och fortsatte sin predikan med att beskriva Kristus - Fredsfursten.

Vem är den rättfärdiga och ödmjuka kung som profeten Sakarja talar om, som ska förinta krigets vapen och förkunna fred för folken? Om vem talar de himmelska härskarorna när de sjunger: ”Ära vare Gud i höjden och på jorden fred åt dem som han älskar, människor av god vilja" (Luk 2, 14). ”Födelsen av Jesusbarnet är en kungörelse om fred i hela världen”, sa påven och beskrev Jesu kungadöme. Så olikt den världsliga bilden på kungariken. En ödmjuk och saktmodig kung som rider på en lånad åsna, utan mäktig arme. Han är en fattig kung, kung över de som är fattiga i Gud, ”han är kung över de vars hjärtan är fria från längtan efter makt och materiell rikedom, från viljan och strävan efter dominans över andra. Jesus är kung till dem som har den inre friheten som gör oss i stånd att övervinna den girighet och själviskhet som finns i världen, till de som vet att Gud är deras rikedom.”

”Jesus är en fattig kung bland de fattiga, ödmjuk bland dem som vill vara ödmjuka. På det sättet är han fredens kung, tack vare Guds kraft, som är den goda kraften, kärlekens kraft. Han är kungen som förintar stridsvagnarna och krigets vapen. En kung som skipar fred på korset, mellan himmel och jord, och som bygger en broderlig kärlekens bro mellan alla människor. Korset är den nya fredsarken, försoningens, förlåtelsens och förståelsens tecken och redskap, ett tecken på att kärleken är starkare än allt våld och förtryck, starkare än döden: det onda övervinns med det goda, med kärleken.”

”Det rike som Kristus invigde har en universell dimension, ett rike som sträcker sig över hela jorden. Gränsen för denna fattiga och ödmjuka kungs rike är inte en stat utan världens gränser, bortom varje barriär som ras, språk och kultur skapar. Han skapar gemenskap, han skapar enhet.

”Var ser vi detta rike förverkligat idag?” frågar sig påven och pekar på det stora nätverk av eukaristiska församlingar som sträcker sig över hela jorden... ”en stor mosaik av församlingar som gör denna milda och ödmjuka kungs kärleksoffer närvarande - ”Jesu Fredsrike” – som fredsöar som sprider fred. Överallt från städer till byar, från katedraler till små kapell, blir han närvarande. Dem som ingår gemenskap med honom blir också förenade i en kropp, och övervinner splittringar, rivalitet och agg. Herren kommer till oss i Eukaristin för att befria oss från vår individualitet, våra särdrag som utesluter de andra.

Men hur kan vi bygga detta fredsrike i vilket Kristus är kung? Han lämnade en befallning till sina apostlar och genom dem, till oss alla: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar ... jag är med er alla dagar fram till världens slut" (Mt 28,19 ), påminde påven om aposteln Matteus ord och uppmanade till att göra inbjudan till sin. ”Liksom Jesus måste fredens budbärare vandra, men inte med kraften av krig och makt. Han sänder sina lärjungar som ”lamm bland vargarna”.

Johannes Chrysostomos, kommenterar detta i en av sina predikningar: "Så länge vi är lamm, kommer vi att vinna, även om vi är omgivna av flera vargar, kan vi övervinna dem. Men om vi blir vargar, kommer vi att besegras, eftersom vi kommer att vara utan vår Herdes hjälp”. Kristna får aldrig falla för frestelsen att vara en varg bland vargar. Det är inte är med makt, inte med strid eller med våld som Kristi fredliga rike sprider sig, utan det är med gåvan av sig själv, med den extrema kärleken, även till fiender.

”Jesus erövrar inte världen med vapen, utan med Korsets kraft, den enda sanna garantin för seger. Detta får till följd för dem som vill vara Herrens lärjunge, hans budbärare, att man måste vara redo att lida och att förlora sitt liv för honom, för att det goda,kärleken och freden ska segra i världen. Detta är en förutsättning för att i varje verklighet kunna säga: ”Frid över detta hus "(Luk 10,5).

Avslutningsvis talade påven om apostlarna Petrus och Paulus, och nämnde statyerna på Petersplatsen. Petrus håller nycklarna i sin hand, Paulus håller ett svärd i sin hand. ”För dem som inte känner till historien om Paulus kanske tror att detta är en stor ledare som ledde arméer och med svärd la folk och nationer under sig. Istället är det precis tvärtom: svärdet i Paulus hand är det vapen han led martyrdöden av. Hans kamp var inte våld och krig, utan martyrskapet för Kristus. Hans enda vapen var just förkunnelsen av "den korsfäste Jesus Kristus" (1 Kor 2,2). Hans predikan baserade sig inte "på att övertala med visdomsord, utan i att visa på andens kraft " (v 4). Han ägnade sitt liv åt att sprida budskapet om evangeliets försoning och fred. Han använde all sin kraft för att låta det ljuda till jordens ändar.

Detta var hans styrka: han sökte inte ett lugnt och bekvämt liv, borta från problem och motsättningar, utan han lär sig förbrukas av evangeliet. Svärdet i Paulus hand hänvisar också till sanningens kraft, som ofta kan skada och smärta. Aposteln förblev trogen sanningen till slutet, han gav sitt liv för den. Detsamma gäller för oss, om vi vill vara Fredsrikets budbärare som profeten Sakarja förkunnade och Kristus förverkligade, måste vi vara villiga att betala personligen, och i första person drabbas av missförstånd, avvisande och förföljelse. Det är inte erövrarens svärd som skapar fred, utan den lidandes svärd, den som ger sitt liv.

Påven avslutade audiensen med att be Gud om fredens gåva och om att göra oss till fredens redskap, i en värld som fortfarande slits av hat, av splittrande, själviskhet och av krig. Han bad för mötet i Assisi, ”att det må uppmuntra till dialog mellan människor av olika religiös tillhörighet och ge en stråle av ljus som kan lysa upp alla människors sinnen och hjärtan, så att ilskan ger vika för förlåtelsen, splittringen för försoning, hatet för kärleken, våldet för ödmjukheten, och att fred får råda i världen.”








All the contents on this site are copyrighted ©.