"Fredens budbärare måste vara villiga att betala personligen" Påvens audiens inför
Assisimötet
(26.10.2011) Regnet vräkte ner på morgonen i Rom och den planerade allmänna audiensen
på Petersplatsen var tvungen att flyttas till Paulus VI:s audienshall. Där fick dock
inte alla pilgrimer plats och en stor grupp pilgrimer fick komma in i Peterskyrkan
istället. Dagens audiens hade en lite annorlunda karaktär, då fredsmötet i Assisi
äger rum imorgon. Påven avbröt sin trosundervisning om den kristna bönen för att istället
tala om mötet och bönens kraft i skipandet av fred.
”Sanningens pilgrimer,
Fredens pilgrimer” är den titel påven Benedictus XVI har valt på dagen, 25 år efter
det historiska mötet Johannes Paulus II kallade till 1986. ”Detta för att understryka
uppgiften som vi vill förnya tillsammans med medlemmarna i olika religioner och även
med icke-troende som ärligt söker sanningen”, sa påven under dagens audiens. "Den
som är på väg mot Gud kan inte undgå att sprida fred omkring sig, de som bygger fred
kan inte undgå att komma nära Gud."”Som kristna tror vi att de mest värdefulla bidrag
vi kan ge till fredens sak är bönen” sa påven och fortsatte sin predikan med att beskriva
Kristus - Fredsfursten.
Vem är den rättfärdiga och ödmjuka kung som profeten
Sakarja talar om, som ska förinta krigets vapen och förkunna fred för folken? Om vem
talar de himmelska härskarorna när de sjunger: ”Ära vare Gud i höjden och på jorden
fred åt dem som han älskar, människor av god vilja" (Luk 2, 14). ”Födelsen av Jesusbarnet
är en kungörelse om fred i hela världen”, sa påven och beskrev Jesu kungadöme. Så
olikt den världsliga bilden på kungariken. En ödmjuk och saktmodig kung som rider
på en lånad åsna, utan mäktig arme. Han är en fattig kung, kung över de som är fattiga
i Gud, ”han är kung över de vars hjärtan är fria från längtan efter makt och materiell
rikedom, från viljan och strävan efter dominans över andra. Jesus är kung till dem
som har den inre friheten som gör oss i stånd att övervinna den girighet och själviskhet
som finns i världen, till de som vet att Gud är deras rikedom.”
”Jesus är
en fattig kung bland de fattiga, ödmjuk bland dem som vill vara ödmjuka. På det sättet
är han fredens kung, tack vare Guds kraft, som är den goda kraften, kärlekens kraft.
Han är kungen som förintar stridsvagnarna och krigets vapen. En kung som skipar fred
på korset, mellan himmel och jord, och som bygger en broderlig kärlekens bro mellan
alla människor. Korset är den nya fredsarken, försoningens, förlåtelsens och förståelsens
tecken och redskap, ett tecken på att kärleken är starkare än allt våld och förtryck,
starkare än döden: det onda övervinns med det goda, med kärleken.”
”Det rike
som Kristus invigde har en universell dimension, ett rike som sträcker sig över hela
jorden. Gränsen för denna fattiga och ödmjuka kungs rike är inte en stat utan världens
gränser, bortom varje barriär som ras, språk och kultur skapar. Han skapar gemenskap,
han skapar enhet.
”Var ser vi detta rike förverkligat idag?” frågar sig påven
och pekar på det stora nätverk av eukaristiska församlingar som sträcker sig över
hela jorden... ”en stor mosaik av församlingar som gör denna milda och ödmjuka kungs
kärleksoffer närvarande - ”Jesu Fredsrike” – som fredsöar som sprider fred. Överallt
från städer till byar, från katedraler till små kapell, blir han närvarande. Dem som
ingår gemenskap med honom blir också förenade i en kropp, och övervinner splittringar,
rivalitet och agg. Herren kommer till oss i Eukaristin för att befria oss från vår
individualitet, våra särdrag som utesluter de andra.
Men hur kan vi bygga
detta fredsrike i vilket Kristus är kung? Han lämnade en befallning till sina apostlar
och genom dem, till oss alla: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar ... jag
är med er alla dagar fram till världens slut" (Mt 28,19 ), påminde påven om aposteln
Matteus ord och uppmanade till att göra inbjudan till sin. ”Liksom Jesus måste fredens
budbärare vandra, men inte med kraften av krig och makt. Han sänder sina lärjungar
som ”lamm bland vargarna”.
Johannes Chrysostomos, kommenterar detta i en av
sina predikningar: "Så länge vi är lamm, kommer vi att vinna, även om vi är omgivna
av flera vargar, kan vi övervinna dem. Men om vi blir vargar, kommer vi att besegras,
eftersom vi kommer att vara utan vår Herdes hjälp”. Kristna får aldrig falla för frestelsen
att vara en varg bland vargar. Det är inte är med makt, inte med strid eller med våld
som Kristi fredliga rike sprider sig, utan det är med gåvan av sig själv, med den
extrema kärleken, även till fiender.
”Jesus erövrar inte världen med vapen,
utan med Korsets kraft, den enda sanna garantin för seger. Detta får till följd för
dem som vill vara Herrens lärjunge, hans budbärare, att man måste vara redo att lida
och att förlora sitt liv för honom, för att det goda,kärleken och freden ska segra
i världen. Detta är en förutsättning för att i varje verklighet kunna säga: ”Frid
över detta hus "(Luk 10,5).
Avslutningsvis talade påven om apostlarna Petrus
och Paulus, och nämnde statyerna på Petersplatsen. Petrus håller nycklarna i sin hand,
Paulus håller ett svärd i sin hand. ”För dem som inte känner till historien om Paulus
kanske tror att detta är en stor ledare som ledde arméer och med svärd la folk och
nationer under sig. Istället är det precis tvärtom: svärdet i Paulus hand är det vapen
han led martyrdöden av. Hans kamp var inte våld och krig, utan martyrskapet för Kristus.
Hans enda vapen var just förkunnelsen av "den korsfäste Jesus Kristus" (1 Kor 2,2).
Hans predikan baserade sig inte "på att övertala med visdomsord, utan i att visa på
andens kraft " (v 4). Han ägnade sitt liv åt att sprida budskapet om evangeliets
försoning och fred. Han använde all sin kraft för att låta det ljuda till jordens
ändar.
Detta var hans styrka: han sökte inte ett lugnt och bekvämt liv, borta
från problem och motsättningar, utan han lär sig förbrukas av evangeliet. Svärdet
i Paulus hand hänvisar också till sanningens kraft, som ofta kan skada och smärta.
Aposteln förblev trogen sanningen till slutet, han gav sitt liv för den. Detsamma
gäller för oss, om vi vill vara Fredsrikets budbärare som profeten Sakarja förkunnade
och Kristus förverkligade, måste vi vara villiga att betala personligen, och i första
person drabbas av missförstånd, avvisande och förföljelse. Det är inte erövrarens
svärd som skapar fred, utan den lidandes svärd, den som ger sitt liv.
Påven
avslutade audiensen med att be Gud om fredens gåva och om att göra oss till fredens
redskap, i en värld som fortfarande slits av hat, av splittrande, själviskhet och
av krig. Han bad för mötet i Assisi, ”att det må uppmuntra till dialog mellan människor
av olika religiös tillhörighet och ge en stråle av ljus som kan lysa upp alla människors
sinnen och hjärtan, så att ilskan ger vika för förlåtelsen, splittringen för försoning,
hatet för kärleken, våldet för ödmjukheten, och att fred får råda i världen.”