Hela påvens katekes om Psaltarpsalm 136 i serien "Kristen bön"

(19.10.2011)
Kära bröder och systrar,
idag tänkte jag meditera tillsammans med er över en psaltarpsalm som sammanfattar hela den frälsningshistoria som Gamla Testamentet vittnar om. Det är en stor lovsångshymn som firar de många sätt på vilka Herren visat sin godhet under loppet av mänsklighetens historia: Psalm 136 – eller 135 enligt den grekisk-latinska traditionen.

Den är en högtidlig bön av tacksägelse, känd som den “stora Hallel”. I den judiska traditionen sjungs denna psalm i slutet av påskmåltiden, och bads antagligen också av Jesus då han firade påsk för sista gången med sina lärjungar. Evangelisterna tycks syfta på detta med orden; “När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget” (jfr Matt 26:30; Mark 14:26). Lovsångens horisont lyser så upp den svåra vägen till Golgata. Hela Psalm 136 är som en litania, som delas in i versen av refrängen ”evigt varar hans nåd”. Denna långa dikt räknar upp Guds många underverk i människornas historia och hans många ingripanden för att hjälpa sitt folk. Varje förkunnelse av Herrens räddande gärningar följs av referängen som förklarar det grundläggandet skälet till lovsången: Guds eviga kärlek, en kärlek som i det hebreiska ord som används omfattar trohet, barmhärtighet, nåd, ömhet. Detta är den röda tråd som håller samman hela psalmen och som hela tiden upprepas i samma form mellan beskrivningarna av Herrens olika ingripanden: skapelsen, befrielsen och uttåget, gåvan av landet, och Herrens ständiga hjälp och försyn gentemot sitt folk och varje skapat väsen.

Psalmen börjar med att tre gånger uppmana till att tacka Gud (vers 1-3). Herren beskrivs som den som ”gör under” (vers 4). Det första undret är skapelsen: himlen, jorden, solen, månen och stjärnorna (vers 5-9). Den skapade världen är inte bara ett enkelt scenario för Guds räddande gärningar. Den är själv början på dessa förunderliga gärningar. Med skapelsen visar sig Herren i all sin godhet och skönhet, han tar ställning för livet och visar att han vill det goda på ett sätt som ger upphov till allt annat han gör för att rädda. Denna psaltarpsalm anspelar på första kapitlet av Första Mosebok och sammanfattar den skapade världens grundläggande beståndsdelar. Den nämner särskilt de stora ljuset, solen, månen och stjärnorna, storslagna skapelser som styr dagen och natten. Här talas det inte om skapelsen av människan, men hon är ständigt närvarande. Solen och månen är till för henne – för människan – för att ange tiden för människan, och för att sätta henne i kontakt med Skaparen genom att ange rätt tid för gudstjänst.

Och det är just påskhögtiden som sedan nämns, när psalmen går över till att tala om hur Gud visar sig i historien. Det börjar med den stora befrielsen från slaveriet i Egypten, som beskrivs i sina viktigaste etapper: befrielsen från Egypten när Herren dräpte de förstfödda, när Israels folk tågade ut ur Egypten och genom Röda havet, och vandrade genom öknen till det förlovade landet (vers 10-20). Vi är alldeles i början av Israels historia. Gud inkriper med makt för att leda sitt folk till friheten. Genom Mose, sin utsände, visar han sin makt för farao, och krossar egyptiernas motstånd genom att dräpa deras förstfödda. Så kan Israel lämna slaveriets land med förtryckarnas guld (jfr 2 Mos 12:35-36), dristigt (2 Mos 14: 8), som en segrare. Också vid Röda Havet handlar Herren med barmhärtig makt. Israel skräms av att se egyptierna som förföljer dem och ångrar att de lämnat Egypten (jfr 2 Mos 14:10-12), men vår psalm berättar att Gud ” klöv havet mitt itu […] lät Israel gå rakt igenom […] vräkte farao och hans här i havet” (vers 13-15). Bilden av Röda Havet som ”klyvs itu” för tanken till havet som ett stort monster som huggs i två delar och så görs ofarligt. Herrens makt besegrar de farliga naturkrafterna och de människornas farliga militära styrka. Havet, som tycktes stå ivägen för Guds folk, låter Israel gå torrskott och stänger sig sedan över egyptierna. Herrens ”starka hand och lyftade arm” (jfr 5 Mos 5:15; 7:19; 26:8) visar sig så med hela sin räddande kraft. Den orättfärdige förtryckaren besegras och slukas av vattnet, medan Guds folk “går rakt igenom” för att fortsätta sin vandring mot friheten.

Psalmen anspelar på denna vandring med en kort mening som påminner om Israels vandring till det förlovade landet: “Han ledde sitt folk i öknen, evigt varar hans nåd” (vers 16). Dessa korta ord sammanfattar en erfarenhet som varade i fyrtio år, en avgörande tid för Israel, som lät sig ledas av Herren och så lärde sig att leva av tro, i lydnad och hörsamhet gentemot Guds lag. Det är svåra år som präglas av det hårda livet i öknen, men det är också lyckliga år av förtröstan på Herren och barnsligt förtroende. Det är ”ungdomens” tid, som profeten Jeremias säger när han talar till Israel i Herrens namn med ord fulla av ömhet och längtan: ”Jag minns hur hängiven du var som ung, hur du älskade mig som brud, hur du följde mig genom öknen, genom landet där ingen sår” (Jer 2:2). Som herden i Psalm 23, som vi har betraktat i en katekes, har Herren lett sitt folk i fyrtio år, han har fostrat och älskat det, och har lett det till det förlovade landet. Han har också övervunnit motstånd från fientliga folk som ville förhindra dess vandring till räddningen (jfr vers 17-20).

Psalmens uppräkning av “underverk” når så fram till den avslutande gåvan: att Guds löfte till fäderna går i uppfyllelse. ” Han gav deras land åt Israel, evigt varar hans nåd, som egendom åt Israel, sin tjänare, evigt varar hans nåd” (vers 21-22). Psalmen prisar Herrens eviga kärlek och minns nu hur han gav ett land, en gåva som folket måste ta emot utan att göra det till sitt, för att alltid leva i tacksamhet. Israel får det land där det skall leva som ett ”arv”, ett ord som anger att man fått något av någon annan, en form av egendom som hänvisar till vad ens fäder ägt. Gud är en som ”ger”, och nu, vid slutet av ökenvandringen, får Israel ta emot gåvan som en son och gå in i det förverkligade löftet. Det är slut på den tid som präglades av vandring och ett osäkert liv i tält. Nu börjar en lycklig tid av bofasthet och glädje över att bygga hus, plantera vingårdar, och leva i trygghet (jfr 5 Mos 8:7-13). Men det är också en tid av avgudadyrkans frestelse, av befläckning genom umgänge med hedningar, av självtillräcklighet som glömmer vem man fått gåvan av. Därför nämner psalmförfattaren förödmjukelse och fiender, en verklighet av död där Herren än en gång visar sig som räddare: “Han tänkte på oss i vår förnedring, evigt varar hans nåd, och ryckte oss ur våra fienders grepp, evigt varar hans nåd” (vers 23-24).

Här uppstår frågan: hur kan vi göra denna psalm till vår egen bön? Hur kan vi ta den till oss för vår bön? Det är viktigt att psalmen ramas in av skapelsen, som inleder och avslutar den. Vi skall återkomma till detta. Skapelsen är Guds stora gåva som vi lever av, och i den visar han sin godhet och storhet. Att se skapelsen som en gåva från Gud är något som förenar oss alla. Sedan följer frälsningshistorien. Naturligtvis kan vi säga: befrielsen från Eygpten, tiden i öknen, intåget i det heliga landet och dessa andra problem är långt från oss, det är inte vår historia. Men vi måste vara uppmärksamma på den grundläggande strukturen i denna bön. Den grundläggande strukturen är att Israel minns Herrens godhet. I historiens finns det många mörka dagar, det finns stunder av svårighet och död, men Israel minns att Gud är god, och kan så överleva i denna mörka dal, i denna dödens dal, för de minns. Israel minns Herrens godhet och makt. Evigt varar hans nåd. Och detta är viktigt också för oss: att ha ett minne av Herrens godhet. Minnet blir till en kraft för hoppet. Minnet säger oss: Gud finns, Gud är god, evigt varar hans nåd. Och så öppnar minnet en väg för framtiden också en mörk dag eler en mörk tid. Minnet är ett ljus och en stjärna som leder oss. Också vi har ett minne av Guds godhet och barmhärtiga kärlek. Israels historia är redan ett minne också för oss, hur Gud har visat sig och har skapat ett folk åt sig. Sedan har Gud blivit människa, en av oss. Han har levt med oss, lidit med oss, dött för oss. Han är kvar oss oss i sakramentet och i ordet. Det är en historia om och ett minne av Guds godhet, som försäkrar oss att Gud är god: evigt varar hans nåd. Också i kyrkans tvåtusenåriga historia finns ständigt på nytt Herrens godhet. Efter förföljelserna under nazism och kommunism har Gud befriat oss, han har visat att han är god, att han är mäktig, att hans nåd varar för evigt. Så som detta minne av Guds godhet är närvarande i den gemensamma och kollektiva historien och hjälper oss och blir en hoppets stjärna, så har var och en sin egen frälsningshistoria. Vi måste verkligen ta vara på denna historia och alltid minnas de stora ting han har gjort också i mitt liv, för att ha förtröstan: evigt varar hans nåd. Och om jag idag befinner mig i en mörk natt, så skall han befria mig i morgon, för evigt varar hans nåd.

Vi återgår till psalmen, som allra sist återvänder den till skapelsen. Den säger att Herren “ger bröd åt allt levande, evigt varar hans nåd” (vers 25). Psalmens bön avslutas med en uppmaning till lovsång: “Tacka himlens Gud, evigt varar hans nåd”. Herren är en god och omtänksam fader, som ger ett arv till sina barn och ger alla mat för att de skall leva. Gud som har skapat himlen och jorden och himlens stora ljus, som träder in i människornas historia för att leda alla sina barn till räddning, är den Gud som fyller världsalltet med sin närvaro av godhet, och som vårdar livet och ger bröd. Skaparens och Herrens osynliga makt, som besjungs av psalmen, visar sig i det lilla men synliga bröd han ger oss, och med vilket han låter oss leva. Så blir detta dagliga bröd till en symbol som sammanfattar Guds faderliga kärlek och öppnar oss för fullbordandet i Nya Testamentet, “livets bröd”, eukaristin, som åtföljer oss i vårt liv som troende och föregriper den slutliga glädjen i den messianska festhögtiden i himlen.

Bröder och systrar, Psalm 136 har med sin välsignande lovsång låtit oss minnas frälsningshistoriens vikigaste steg fram till påskmysteriet, där Guds räddande ingripande når sin höjdpunkt. Därför firar vi med tacksam glädje Skaparen, Frälsaren och den trofaste Fadern, som ”så älskade världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). När tiden är inne blir Guds Son människa för att ge liv och räddning åt var och en. Han ger sig själv som bröd i eukaristins mysterium för att låta oss träda in i sitt förbund som gör oss till söner. Så långt sträcker sig Guds barmhärtiga godhet och så sublimt och ”evigt varar hans nåd”.

Därför vill jag avsluta denna katekes med att citera vad Johannes skriver i sitt Första brev och som vi alltid borde komma ihåg när vi ber: ”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi” (1 Joh 3:1).