Hela påvens katekes om psalm 23, i serien om den kristna bönen

111005 Hela påvens katekes

Psalm 23 Kära bröder och systrar,
att tala till Gud i bönen förutsätter ett radikalt förtroende, och att man vet att man anförtror sig åt en Gud som är god, ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos 34: 6-7; ps 86:15; jfr Joel 2:13; 1 Mos 4:2; Ps 103:8; 145,8; Ne 9,17). Därför tänkte jag reflektera tillsammans med er över en psaltarpsalm som präglas av förtroende, där psalmförfattaren uttrycker sin fridfulla visshet att han leds och beskyddas från alla fara, för Herren är hans herde.

Det är fråga om psaltarpsalm 23 – eller 22 i den grekisk-latinska numreringen – en text som alla känner till och älskar. “ Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”: så börjar denna vackra bön, genom att anspela på det nomadiska herdelivet och på erfarenheten av hur herden och lammen i hans lilla hjord känner varandra. Bilden för tanken till en atmosfär av förtrolighet, innerlighet och ömhet. Herden känner alla sina får, han kallar dem vid namn och de följer honom för de känner igen honom och litar på honom (jfr Joh 10: 2-4).

Han tar hand om dem, han bevarar dem som dyrbara ägodelar, han är redo att försvara dem, att se till att de har det bra och får leva i lugn och ro. Ingenting kan saknas om herden är med dem. Detta är den erfarenhet som psalmförfattaren anspelar på när han säger att Gud är hans herde, och att han låter sig ledas av honom till trygga betesmarker:

”Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.” (vers 2-3).

Vi ser framför oss en vision av gröna ängar och källor med kristallkart vatten, oaser av frid, dit herden leder sin hjord. Det är en symbol för de livets platser ditt Herren leder psalmförfattaren, som känner sig som lammen som ligger på gräset vid en källa och vilar, inte i spänning eller oro, utan förtröstansfulla och lugna, för platsen är trygg, vattnet är friskt, och herden vakar över dem. Och vi skall inte glömma att den scen som psalmen beskriver befinner sig i ett land som till stor del består av öken, som plågas av solens hetta, där Mellanösterns halvnomadiska herde lever med sin hjord på de torra stäpperna kring byarna.

Men herden vet var man kan finna gräs och friskt vatten, som är nödvändiga för livet. Han vet vägen till den oas där själen ”får ny kraft” och där man kan hämta ny energi för att återta vandringen.

Psalmförfattaren säger att Gud leder honom till ”gröna ängar” och ”lugna vatten”, där allt finns i överflöd, där allt ges i stora mängder. Om Herren är herden, då sviker inte vissheten att livet är radikalt närvarande också i öknen, en plats av saknad och död. Han kan rentav säga: “ingenting skall fattas mig”. Herden månar om vad som är bäst för sin hjord. Han anpassar sin rytm och sina behov efter lammens. Han vandrar och lever med dem, och leder dem längs ”rätta” vägar, som alltså är lämpade för dem, och är uppmärksam på deras behov, inte på sina egna. Han prioriterar hjordens säkerhet, och tänker bara på den när han leder hjorden.

Kära bröder och systrar, vårt livs vägar kan förefalla svåra, irrande och långa, ofta också i andliga ökenmarker, utan vatten och med rationalismens stekande sol. Men om vi följer den ”Gode Herden”, och leds den gode herden Kristus, då är vi säkra på att vi går på den “rätta” vägen, och att Herren leder oss, att han alltid är oss nära, och att ingenting skall saknas oss.

Därför kan psalmförfattaren uttrycka sin frid och trygghet utan ovisshet eller fruktan:

” Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg” (vers 4).

Den som går tillsammans med Herren känner sig trygg också i lidandets, ovissheten och alla mänskliga problems mörka dal. Du är med mig: detta är vår visshet, det är detta som håller oss uppe. Nattens mörker skrämmer oss med sina undflyende skuggor, med svårigheten att att urskilja farorna, och med nattens mörker som är fullt av svårtolkade ljud.

Om hjorden förflyttar sig efter solnedgången, när det är svårt att se, är det inte konstigt att fåren är oroliga. Man kan snava eller avlägnsa sig och gå vilje. Man kan också vara rädd för att angripare kan finnas dolda i mörkret.

För att tala om den ”mörka” dalen använder psalmförfattaren ett hebreiskt uttryck som anspelar på dödens mörker. Den dal man skall gå genom är en plats av ångest, av hemska hot, av livsfara. Och ändå går den bedjande tryggt framåt utan att vara rädd, för han vet att Herren är med honom. ”Du är med mig” är ett utrop av fast förtröstan och sammanfattar erfarenheten av radikal tro. Guds närhet förvandlar verkligheten. Den mörka dalen är inte längre farlig och töms på alla hot. Nu kan hjorden gå tryggt, och höra det bekanta ljudet av herdestaven som slår mot marken och visar herdens rogivande närvaro.

Denna trösterika bild avslutar den första delen av psalmen, som sedan ger plats på en annan bild. Vi är fortfarande i öknen, där herden lever med sin hjord, men nu har vi förflyttats till hans tält, som öppnar sig gästfritt.

“Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.” (vers 5).

Nu presenteras Herren som den som tar emot den bedjande med generös gästfrihet och omtänksamhet. Den gudomlige värden dukar fram mat på “bordet”, ett ord som på hebreiska egentligen syftar på en djurhud som lades på marken och där man dukade fram maten för att äta tillsammans. Det är en gest som handlar om att dela, inte bara maten utan också livet, om att ge gemenskap och vänskap som skapar band och uttrycker solidaritet. Och sedan följer den generösa gåvan av doftande olja för att smörja huvudet, som ger lindring efter den brännande ökensolen, som svalkar och lindrar huden och muntrar upp själen med sin doft. Den fyllda bägaren slår an en ton av feststämning med utsökt vin som delas med överflödande generositet.

Mat, olja och vin: det är gåvor som ger liv och glädje, för de går utöver det nödvändiga och uttrycker att kärlek är givande och överflöd. Psalm 104 lovprisar Herrens goda försyn: “Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst. Så frambringas föda ur jorden och vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka” (Ps 104: 14-15).

Psalmförfattaren har blivit föremål för så mycket omtänksamhet att han ser sig som en resenär som tas emot i ett gästfritt tält, medan hans fiender måste stå och se på, utan att kunna ingripa, för den som de såg som ett byte har funnit skydd och har blivit en okränkbar gäst. Och psalmförfattaren är vi, om vi verkligen tror och är i gemenskap med Kristus. När Gud öppnar sitt tält för att ta emot oss, kan inget skada oss.

När resenären sedan fortsätter sin resa, förlängs Guds beskydd och följer honom på resan:

“Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.” (vers 6).

Guds godhet och trohet följer psalmförfattaren som lämnar tältet och återupptar sin vandring. Men det är en vandring som får en ny mening, och blir till en vallfart till Herrens tempel, den heliga plats där den bedjande vill ”bo” för alltid och dit han också vill ”återvända”. Det hebreiska verb som här används betyder ”återvända”, men med ett litet vokalbyte kan det också betyda ”bo”, och så återges texten i de forntida versionerna och i de flesta moderna översättningar. Man kan hålla fast vid bägge innebörderna: att återvända till templet och bo där är varje israelits önskan. Att bo nära Gud i hans närhet och godhet är vad varje troende längtar efter. Att verkligen kunna bo där Gud är, nära Gud. Följer man Herden kommer man till hans hem. Det är målet för varje vandring, den oas man längtar efter i öknen, ett tält där man tar sin tillflykt från sina fiender, en plats av frid där man kan erfara Guds godhet och trogna kärlek, dag för dag, i den fridfulla glädjen i en tid utan ände.

Det rika och djupa bildspråket i denna psalm har följt hela Israels folks historia och religiösa erfarenhet, och följer de kristna. Bilden av herden påminner om forntidens uttåg ur Egypten och den långa ökenvandringen som en hjord ledd av en gudomlig Herden (jfr Jes 63:11-14; Ps 77:20-21; 78:52-54). Och i det förlovade landet är det kungen som har till uppgift att föra Herrens hjord på bete, som David, herden som valdes ut av Gud och som pekar fram mot Messias (jfr 2 Sam 5:1-2; 7:8; Ps 78:70-72). Efter fångenskapen i Babylon, som var nästan som ett nytt uttåg ur Egypten (jfr Jes 40:3-5,9-11; 43:16-21), förs Israel tillbaka till hemlandet som ett bortsprunget och återfunnet får, som leds av Gud till bördiga betesmarker och viloplatser (cfr Hes 34:11-16,23-31). Men det är i Herren Jesus som vår psalms bildspråk finner sin fulla innebörd: Jesus är den “Gode Herden” som söker efter det bortsprungna lammet, som känner sina lamm och ger sitt liv för dem (jfr Matt 18:12-14; Luk 15:4-7; Joh 10:2-4,11-18), han är vägen, den rätta vägen som leder oss till livet (jfr Joh 14:6), ljuset som lyser upp den mörka dalen och övervinner all vår rädsla (jfr Joh 1:9; 8:12; 9:5; 12:46). Han är den generöse värden som tar emot oss och skyddar oss från fienderna, som dukar bordet med sin kropp och sitt blod (jfr Matt 26:26-29; Mark 14:22-25; Luk 22:19-20) och det slutgiltiga bordet på den messianska festen i himlen (jfr Luk 14:15ff; Upp 3:20; 19:9). Han är herde och kung, kung i ödmjukhet och förlåtelse, och hans tron är korsets ärorika trä (jfr Joh 3:13-15; 12:32; 17:4-5).

Kära bröder och systrar, psalm 23 inbjuder oss att förnya vår förtröstan på Gud och att överlämna oss helt i hans händer. Låt oss därför be Herren med tro att han alltid skall låta oss vandra längs hans vägar, också på vår tids svåra vägar, som en hörsam och lydig hjord, att han tar emot oss i sitt hem, vid sitt bord, att han leder oss till ”lugna vatten”, för att vi skall få ta emot hans Ande som gåva och dricka av hans källor, av det levande vatten ”med ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14; jfr 7:37-39).