"Förtröstan även om Gud verkar avlägsen" Påvens katekes

(14.09.2011) Påven Benedictus XVI höll idag sin allmänna audiens i Paulus VI:s audienshall, i Vatikanen dit han anlände från Castel Gandolfo med helikopter, tidig morgonstund. Trosundervisningen denna dag i påvens katekes om den ”kristna bönen” kretsade kring Psaltarpsalm 22- en psalm i vilken människan uttrycker sin förtröstan trots att hon känner sig övergiven och i fienders händer, vilket är mycket passande då påven återigen angrips från alla håll.
Här följer hela påvens katekes:
Psalm 22 ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Kära bröder och systrar,
I dagens katekes skulle jag vilja tala om en psaltarpsalm som ofta nämns i berättelserna om Jesu lidande och i dess dubbla dimension av förödmjukelse och förhärligande, av död och liv. Det är Psalm 22, enligt den judiska tradition, 21 enligt den grekisk-latinska traditionen. Den är en innerlig och gripande bön, vars ddjupa mänsklighet och teologiska rikedom gör den till en av de psaltarpsalmer som använts mest i bönen och som studerats flitigast. Den är en lång dikt, och vi skall framför allt se närmare på dess första del, som präglas av klagan, för att ta upp några viktiga dimensioner av den bön som ger Gud om hjälp.

Denna psalm berättar om en oskyldigt förföljd människa, som är omgiven av motståndare som vill hans död. Han vänder sig till Gud med en smärtsam klagan som i trons visshet öppnar sig mystiskt för lovsång. I hans bön omväxlar det ångestladdade nuet med det trösterika minnet av det förflutna. Han blir plågsamt medveten om sin förtvivlade belägenhet men vill inte avstå från hoppet. Hans inledande rop åkallar en Gud som förefaller avlägsen, som inte svarar och som tycks ha övergett honom:

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.”(vv. 2-3).

Gud tiger, och denna tystnad plågar den bedjandes själ. Han ropar oupphörligt men får inget svar. Dagar och nätter avlöser varandra medan han söker efter ett ord, en hjälp som inte kommer. Gud verkar så avlägsen, så glömst, så frånvarande. Bönen ber honom att höra och svara, ber om en kontakt, söker en relation som kan ge tröst och räddning. Men om Gud inte svarar försvinner nödropet i tomheten, och ensamheten blir outhärdlig. Ändå kallar den bedjande i vår psalm Herren för “min” Gud tre gånger i sitt rop, i en yttersta gest av förtröstan och tro. Psalmförfattaren kan inte tro att bandet till Herren har klippts av helt och hållet. Samtidigt som han frågar varför Gud har övergivit honom så oförklarligt, hävdar han att ”hans” Gud inte kan överge honom.

Matteus- och Markusevangelierna berättar att den döende Jesus på korset ropade psalmens inledande ord,”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (jfr Matt 27:46; Mark 15:34). Ropet uttrycker hela förtvivlan hos Messias, Gud Son, som står inför dödens drama, raka motsatsen mot livets Herre. Övergiven av nästan alla de sina, förrådd och förnekad av sina lärjungar, omgiven av människor som smädar honom, krossas Jesus under bördan av ett uppdrag som måste ge genom förödmjukelse och tillintetgörande. Därför ropar han till Fadern, och hans lidande ikläs psalmens smärtrika ord. Men has rop är inte ett rop av förtvivlan, och det var inte heller detta rop hos psalmförfattaren. . I sin bön om hjälp går han en plågsam väg, men den mynnar till sist ut i ett perspektiv av lovsång i förtröstan om att Gud skall segra. Och eftersom man i den judiska traditionen hänvisar till hela psalmen när man citerar dess inledning, öppnar sig Jesu hjärtskärande bön för vissheten om härligheten, trots att den är så fylld av outsägligt lidande. ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” säger den Uppståndne till lärjungarna i Emmaus (Luk 24:26). I sitt lidande, i lydnad mot Fadern, gick Herren Jesus genom övergivenhet och döden för att nå fram till livet och ge det till alla troende.

Psalm 22:s inledande nödrop följs i en smärtsam kontrast av minnet av det förflutna:

“På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.” (vv. 5-6).

Den Gud som psalmförfattaren nu upplever så avlägsen, är ändå den barmhärtige Herre som Israel alltid har erfarit i sin historia. Det folk som den bedjande tillhör har fått uppleva Guds kärlek och kan vittna om hans trohet. Från patriarkernas tid, fram till Egypten och den långa ökenvandringen, under livet i det förlovade landet i kontakt med aggressiva och fientliga folk, och fram till landsflyktens mörker, är hela bibelns historia en historia om nödrop från folket och om räddande svar från Gud. Psalmförfattaren talar om hans förfäders starka tro som ”förtröstade” – detta ord upprepas tre gånger – utan att någonsin bli besvikna. Men nu verkar det som om denna kedja av förtröstansfulla anrop och Guds svar har avbrutits. Psalmförfattarens belägenhet tycks motbevisa hela frälsningshistorien, vilket gör nuet ännu mer smärtsamt.

Men Gud är Gud. Bönen fortsätter att beskriva den bedjandes plågsamma situation för att övertala Gud att känna medlidande och ingripa, som han alltid gjort i det förflutna. Psalmförfattaren beskriver sig som ”en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar” (vers 7). Han hånas och man gör narr av honom (vers 8), och sårar hans tro: de säger “ Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom - han är ju älskad av Herren” (vers 9). Ironin och hånet gör nästan att den förföljde förlorar sina mänskliga drag, precis som den lidande tjänaren som beskrivs i Jesajas bok (jfr Jes 52:14; 53:2b-3). Som den förtryckte rättfärdige i Vishetens bok (jfr 2:12-20), som Jesus på Golgata (jfr Matt 27:39-43), upplever psalmförfattaren att man ifrågasätter hans relation till Herren när man grymt och sarkastiskt betonar det som orsakar hans lidande: att Gud tiger och tycks vara frånvarande. Ändå har Gud varit närvarande i den bedjandes tillvaro med en oomtvistlig närhet och ömhet. Psalmförfattaren påminner Herren om detta: “Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand” (vers 10-11a). Herren är livets Gud, som hjälper barnet att födas och tar emot den nyfödde och tar hand om honom med faderskärlek. Tidigare mindes den bedjande Guds trohet i folkets historia, men nu påminner han om sin egen historia och relation till Herren. Han går tillbaka till det särskilt betydelsefulla ögonblicket då hans liv började. Och trots nuets förtvivlan erkänner psalmförfattaren där att Guds närhet och kärlek var så starka, att han nu kan ropa ut en bekännelse full av tro och hopp: ”alltsedan jag blev till har du varit min Gud” (vers 11b).

Klagan blir nu till en innerlig bön om hjälp. “Dröj inte långt borta, jag är i nöd, och ingen finns som hjälper mig” (vers 12). Den enda närhet som psalmförfattaren erfar, och som skrämmer honom, är fiendens. Därför måste Gud komma nära och rädda, för fienderna omger den bedjande, de ringar in honom, och de är som mäktiga tjurar, som lejon som öppnar sina gap för att ryta och sluka (jfr vers 13-14). Ångesten gör att faran tycks än större. Motståndarna förefaller oövervinnerliga, de blir till vilda och farliga djur, medan psalmförfattaren är som en liten maktlös och försvarslös mask. Men detta psalmens bildspråk säger också att när människan blir brutal och angriper sin broder tar djuret över i henne. Människan tycks förlora sina mänskliga drag. Våldet har alltid något djuriskt i sig. Bara Guds räddande ingripande kan återge människans mänsklighet. Psalmförfattaren utsätts för dessa djuriska angrepp och tycks inte längre ha någon utväg. Döden börjar få makt över honom. “Jag rinner bort likt vatten som slås ut, benen lossnar i min kropp (...) min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen.(...) De delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder” (vers 15,16,19). Den dödsdömdes kropps förfall beskrivs med dramatiska bilder som vi återfinner i berättelserna om Kristi lidande. Den outhärdliga törst som plågar den döende finner ett eko i Jesu begäran “Jag är törstig” (jfr Joh 19:28). Så når man fram till bödlarnas slutgiltiga gest när de, som soldaterna nedanför korset, delar offrets plagg mellan sig, för de tror att han redan är död (jfr Matt 27:35; Mark 15:24; Luk 23:34; Joh 19:23-24).

Då kommer en än mer hjärtskärande bön om hjälp. ” Men du, Herre, dröj inte långt borta, du min styrka, skynda till min hjälp! (…) Rädda mig” (vers 20, 22a). Detta rop öppnar himlen, för det förkunnar en tro och en visshet som överskrider varje tvivel, varje mörker och varje förtvivlan. Klagan förvandlas och ger plats åt lovsång som tar emot räddningen: Du har svarat mig. Jag skall ”sjunga ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa dig” (vers 22c-23). Så öppnar sdig psalmen för tacksägelse och för en avslutande hymn som omfattar hela folket, dem som tror på Herren, den gudstjänstfirande församlingen, framtidens släkten (jfr vers 24-32). Herren har kommit till den bedjandes hjälp, han har räddat den fattige och har visat honom sitt barmhärtiga ansikte. Död och liv har korsat varandra i ett oskiljaktigt mysterium, och livet har segrat, räddningens Gud har visat att han är den oövervinnerlige Herren, som hela jorden skall fira och inför vilken alla folkens familjer skall falla ned. Tron segrar, för den kan förvandla döden till livets gåva, lidandets avgrund till källa till hopp.

Kära bröder och systrar, denna psalm har fört oss till Golgata och ställt oss nedanför Jesu kors, för att låta oss uppleva hans lidande och dela uppståndelsens fruktbara glädje. Låt oss därför fyllas av påskmysteriets ljus också när Gud tycks vara frånvarande, också när Gud är tyst, och som lärjungarna i Emmaus skall vi lära oss att urskilja verkligheten bortom illusionerna. Vi skall så få se att vägen till upphöjelse går genom förödmjukelsen, och att livet visar sig helt och fullt i döden, i korset. Så kan vi överlämna all vår förtröstan och vårt hopp till Gud Fader. I varje ångest kan också vi be till honom med tro, och vårt nödrop skall förvandlas till en lovsång.

Till de engelsktalande pilgrimerna sa påven:
”Idag reflekterar vi över Psalm 22, en innerlig klagobön från en som känner sig övergiven av Gud. Omgiven av fiender som förföljer honom, ropar psalmisten ut dag och natt sin bön om hjälp, och ändå verkar Gud vara tyst. I Matteus och Markus evangelierna, är det den första raden i denna psalm som Jesus utbrister när han ropar till fadern från korset. Han verkar ha överlåtits till ett grymt öde, medan hans fiender hånar och attackerar honom som glupska och rytande lejon, och delar hans kläder sins emellan som om han redan vore död.

Psalmisten berättar om hur Israels folk i det förflutna, tillitsfullt kallade på Herren i tider av prövning, och han besvarade deras bön. Han minns den ömhet med vilken Herren vårdat honom personligen i hans tidigare liv, som ett barn i moderlivet, som ett spädbarn i sin mors famn, och ändå verkar nu Gud märkligt avlägsen. Trots de svåra omständigheterna, förblir dock psalmistens tro och förtröstan på Herren. Psalmen slutar förtroendefullt, då Guds namn prisas över alla nationer. Korsets skugga ger vika för det ljusa hoppet om uppståndelse. Även vi, när vi kallar på Gud i prövningens tider, måste vi lita på Gud som ger frälsning, som erövrar döden med det eviga livet som gåva.

Påven hälsade till de olika pilgrimerna och nämnde besökare från Skandinavien. Jag åberopar Guds rika välsignelser till er alla, och till era familjer och kära.