"Den autentiske läraren stimulerar de ungas törst efter sanning" Benedictus XVI talar till den spanska universitetsvärlden om kunskap och kärlek

(19.08.2011) Förmiddagens andra etapp var ett möte med universitetslärare i San Lorenzo de El Escorial, en enorm byggnad som byggdes på 1500-talets andra hälft under den spanska kungen Filip II. Byggnaden som förutom basilikan omfattar ett augustinerkloster kallas på svenska det Kungliga Sankt Lars kloster i El Escorial och har betecknats som världsarv av UNESCO. Det slottsliknande klostret med 2000 rum, 15 klostergårdar och 880 fontäner, för att få en ide om storleken, ligger ca 45 km nordväst om Madrid.

Klockan 12 klev påven Benedictus XVI in i basilikan, som rymmer 1500 personer, och den var fylld av förväntansfulla lärare i universitetsvärlden. Även påven, som själv har tillbringat större delen av sitt liv i katedern och i bibliotek, och som i början av sitt tal mindes sin tid vid universitetet i Bonn strax efter kriget, sa att han har sett fram emot det här mötet med ”unga professorer på spanska universitet”. ”Även om denna plats har format relationen mellan tro och förnuft” som påven sa, så var det sanningen som stod i centrum för påvens reflektion.

Han talade om universitetslärarens uppgift att vara en autentisk lärare för de unga, särskilt då samhället tenderar att falla sönder i obalans. Men vad är en autentisk lärare? ”Ibland tror man att en universitetsprofessors uppdrag nu bara är att utbilda kompetenta och effektiva personer som kan tillgodose marknadens efterfrågan vid varje given tidpunkt, och den tekniska förmågan understryks. Idag sträcker sig naturligtvis denna nyttoinriktade syn på utbildning, även till universitetet”, sa påven och påminde om att ”när den omedelbara nyttan och pragmatism är de viktigaste kriterierna, kan förlusterna bli dramatiska: från missbruk av en vetenskap utan gränser, bortom sig själv, till politisk totalitarism som kommer till liv så fort man tar bort alla hänvisningar till något högre än den beräknade makten.”

”Den genuina idén om universitet är raka motsatsen, och det är den som bevarar oss från denna reducerande och förvrängda syn på människan”, sa påven och talade om universitetet som en plats där man söker sanningen om människan, vilket är anledningen till varför kyrkan främjar akademiska institutioner. ”Den kristna tron ​​talar om Kristus som Logos, och med tron upptäcker man ett förnuft i hela skapelsen och ser människan som en varelse som kan delta och erkänna detta förnuft. Universitetet bör därför inte genom förnuftsslutna ideologier få ett snedvridet utseende, eller helt enkelt vara underdåniga den utilitaristiska marknadens logik, som ser människan som en ren konsument.”

Efter att ha beskrivit dagens faror och hinder i universitetsvärlden uppmärksammade påven universitetslärarnas ansvar att sprida det sanna universitetsidealet. ”Sättet att göra det på är inte bara att undervisa, utan även att leva efter idealet, förkroppsliga det, liksom Logos inkarneras och gör oss till sin boning. Detta är de autentiska lärare ungdomen behöver, människor som är öppna för sanningen, hela sanningen i kunskapens olika grenar, i tvärvetenskapliga dialog, personer som framför allt tror på den mänskliga förmågan att vandra mot sanningen”, sa påven och citerade Platon: "Sök sanningen när du är ung, för om du inte gör det, då kommer den att fly dina händer" (Parmenides, 135d.)

Med de orden uppmanade påven lärarna att ”aldrig sluta söka sanningen, längtansfullt, och att inte anonymt kommunicera torr information, utan att forma och bilda de unga, och förstå deras törst efter sanning. Var stimulans och styrka för dem!”

”Vi kan inte avancera i kunskapen om något, om det inte får oss att älska, och vi kan inte älska något som vi inte ser det rationella i. Det finns ingen intelligens utan kärlek. Kärlek är rik på intelligens och intelligensen är full av kärlek "(Caritas in Veritate, 30). Om sanningen och det goda är förenade, så är även kunskapen och kärleken det.

Påven påminde även om att det inte är vi som äger sanningen, det är sanningen som äger och motiverar oss.” och efter många råd avslutade påven med att uppmana om den främsta dygden i vandringen på sanningens väg: ödmjukhet. ”Ödmjukhet är en oumbärlig dygd, den skyddar oss från fåfängan. Det är inte läraren studenterna ska vara lockade av, utan sanningen. Läraren är en lampa som ljudlöst belyser sanningen. Det är därför det är viktigt att hålla blicken på Kristus i vars ansikte sanningen lyser, och som lyser upp allt. Rotad i Kristus är läraren en god sådan.”