Påvens onsdagskatekes om "Tystnaden"

(11.08.11) Kära bröder och systrar!
I alla tider har män och kvinnor vigt sina liv åt Gud i bön som munkar och nunnor. De har grundat sina gemenskaper på särskilt vackra platser: på landet, på låga berg, i bergens dalar, vid sjöar och vid havet, eller rentav på små öar.

Dessa platser förenar två ting som är viktiga för det kontemplativa livet: skapelsens skönhet, som för tanken till Skaparens, och tystnaden, långt från städer och allfartsvägar.

Tystnad är den miljö som mest av allt gör att man kan samla sig, lyssna till Gud, meditera. Redan att njuta av tystnad, att så att säga låta sig ”fyllas” av tystnad, bereder oss för bön.

Den store profeten Elia fick på berget Horeb, alltså Sinai, se en stark storm, sedan ett jordskalv, och slutligen eld, men kände inte igen Guds röst i någon av dem. Däremot kände han igen Guds röst i ett stilla sus (jfr 1 Kung 19:11-13). Gud talar i tystnaden, men man måste förmå att lyssna. Därför är klostren oaser där Gud talar till mänskligheten. I klostren finns den så kallade korsgången, som är en symbolisk plats, för den är ett stängt rum som är öppet mot himlen.

Kära vänner, i morgon (11 augusti) firar vi minnet av den heliga Klara av Assisi.
Därför vill jag påminna om en av dessa andens “oaser” som är särskilt viktiga för den franciskanska ordensfamiljen och för alla kristna: det lilla klostret San Damiano, som ligger strax nedanför staden Assisi, mitt bland olivlundarna i sluttningen ner mot Santa Maria degli Angeli. Franciskus renoverade denna lilla kyrka efter sin omvändelse, och där grundade Klara och hennes första medsystrar sin gemenskap. Där ägnade de sig åt bön och enkla arbeten. De kallade sig de “fattiga systrarna”, och deras livsstil var densamma som för bröderna: “att följa vår Herre Jesu Kristi heliga evangelium” (Den heliga Klaras regel, I, 2), att bevara enheten genom ömsesidig kärlek (X, 7) och att på ett särskilt sätt leva samma fattigdom som Jesus och hans allraheligaste moder (XII, 13).

Tystnanden och den enkla och stränga skönheten hos platsen där klostergemenskapen lever är som en avglans av den andliga harmoni som gemenskapen försöker förverkliga. Världen är full av dessa andens oaser. Somliga är urgamla, särskilt i Europa, andra är helt nya, och andra har renoverats av nya gemenskaper. Ser man på världen ur ett andligt perspektiv är dessa andens platser en struktur som bär upp världen! Det är ingen tillfällighet att många människor besöker dessa platser, särskilt när de är lediga, och stannar där några dagar. Tack gode Gud har också själen sina behov!

Låt oss därför minnas den heliga Klara. Men låt oss också minnas andra helgon som talar till oss om hur viktigt det är att rikta blicken mot ”himlens ting”, som den heliga Edith Stein, karmelitnunnan Teresa Benedicta av Korset, ett av Europas skyddshelgon, som firades igår (9 augusti). Och idag, den 10 augusti, får vi inte glömma den helige diakonen och martyren Laurentius, och gratulera romarna, som alltid har vördat honom som ett av sina skyddshelgon. Och till sist vänder vi oss till Jungfru Maria och ber henne lära oss att älska tystnaden och att vilja lära oss att be.