"Utan Gud klarar vi oss inte genom livets stormar" Appell för Libyen och Syrien under Påvens Angelusbön

"Mitt ibland många orosmoment, problem och svårigheter som skakar vårt livs hav, genljuder i våra hjärtan Jesu lugnande ord: ”Lugn, var inte rädd!” och vår tro på Honom växer." Med dessa ord bemötte påven Benedictus XVI de tusentals troende som hade samlat sig på borggården i Castelgandolfo för att be Angelusbönen tillsammans med påven, och ta del av hans reflektion denna vecka. Påven uttryckte sin oro över det dramatiska och växande våldet som har orsakat många dödsfall och svårt lidande" och gjorde en brådskande appell till Syrien och Libyen efter Angelusbönen i vilken han sa:
"Jag inbjuder de troende katolikerna att be om att försoningsförsöken ska vinna över splittring och förbittring. Dessutom förnyar jag min vädjan till de styrande myndigheterna och den syrianska befolkningen att så fort som möjligt återställa den fredliga samexistensen och att adekvat besvara medborgarnas legitima strävande i respekt för deras värdighet och till förmån för stabiliteten i regionen."
Den Helige Faderns tankar gick även till Libyen, ett land som skakas av ständiga Nato räder och hårda strider mellan regeringsstyrkor och rebeller:
"Vapenmakten har inte löst situationen. Jag uppmanar internationella organisationer och de som har politiskt och militärt ansvar till att med övertygelse och beslutsamhet återuppliva sökandet efter en fredsplan för landet, genom förhandlingar och dialog."
Benedictus XVI reflekterade över söndagens evangelietext i vilken Jesus drar sig undan på berget för att be hela natten: "När Herren drar sig undan folket och lärjungarna visar han sin intimitet med Fadern och behovet av att be i ensamhet, lång bort från världens tumult. "Detta att dra sig bort – sa påven - får inte ses "som en brist på respekt för människor eller som att överge apostlarna."
"Raka motsatsen – berättar Matteus – lät han sina lärjungar stiga i båten för att bege sig till den andra stranden före honom"(Matt 14:22), för att träffa dem igen. Då båten ”många mil från land kämpade mot vågorna i motvind" (v. 24), såg de Jesus i gryningen gående mot dem gående på sjön" ( v. 25). Lärjungarna var chockade och tog honom för ett spöke och "skrek av rädsla" (v 26), de kände inte igen honom, och förstod inte att det var Herren. Men Jesus försäkrade dem: Lugn, det är jag var inte rädda!”
Denna episod har kyrkofäderna funnit rik på betydelse, fortsatte påven: "Havet symboliserar det nuvarande livet och den synliga världens instabilitet, stormen visar på alla möjliga problem och svårigheter, som förtrycker oss. Båten representerar kyrkan byggd på Kristus som styrs av apostlarna. Jesus vill lära sina lärjungar att med mod bemöta det svåra i livet, att lita på Gud, på honom som har uppenbarat sig för profeten Elia på Horeb i en vinds viskning (1 Kung 19:12). "
Evangelietexten fortsätter med att aposteln Petrus frågar Jesus om att gå honom till mötes på vattnet. Men när han såg att vinden var stark, blev Petrus rädd för att sjunka, och bad Herren att bli rädda honom:
"Peter gick inte på vattnet av egen kraft, men av Guds nåd, som han tror på, och när han överväldigas av tvivel, och inte längre fixerar blicken på Jesus, blir han rädd för vinden, när han inte litar fullständigt på Mästarens ord, vilket betyder att han invärtes drar sig undan ifrån honom, så hotas han att sjunka i livets hav. Så är det även för oss: om vi bara ser oss själva blir vi beroende av vindar och stormar och kan inte gå vidare genom livets stormar och vatten".
Påven påminde teologen Romano Guardinis ord: ”Herren är alltid nära, eftersom han är roten av vår skapelse. "Men - tillade han - vi upplever vår relation till Gud mellan avståndets och närhetens poler. Av närheten blir vi stärkta och av avståndet prövade."
"Kära vänner, profeten Elias upplevelser då han hörde Gud, och aposteln Petri prövande erfarenhet, får oss att förstå att Herren kommer emot oss redan innan vi söker honom och åkallar honom – Han sänker sig från himlen för att nå ut och ta oss till sin höjd, han bara väntar på att vi litar på honom helt och att vi verkligen fattar Hans utsträckta hand. "