(27.06.11) Kära bröder och systrar, I de senaste katekeserna har vi stannat upp
inför några gestalter i Gamla testamentet som är särskilt betydelsefulla för vår reflexion
över bönen. Jag har talat om Abraham som ber för de främmande städerna, om Jakob som
om natten brottas och får en välsignelse, om Mose som ber om förlåtelse för sitt folk,
och om Elia som ber att Israel skall omvända sig. Med dagens katekes skulle jag vilja
slå in på en ny del av vägen. I stället för att kommentera enskilda episoder med personer
som ber, skall vi träda in i den som mer än alla andra är en ”bönebok”, Psaltaren.
Under kommande katekeser skall vi läsa och meditera över några av de vackraste psalmerna,
som är särskilt betydelsefulla för kyrkans bönetradition. Idag skulle jag vilja göra
en inledning till dem genom att tala om Psaltaren som helhet.
Psaltaren är
en samling böner, en samling av 150 psalmer som den bibliska traditionen ger till
de troendes folk för att de skall göra dem till sin och till vår bön, vårt sätt att
tala till Gud, vår relation till honom. I denna bok finner man uttryck för alla mänskliga
erfarenheter och deras mångfaldiga nyanser, och alla de känslor som hör till människolivet.
I psalmerna möts och uttrycks glädje och lidande, Gudslängtan och känsla av ovärdighet,
lycka och känsla av vara övergiven, förtröstan på Gud och smärtsam ensamhet, livets
fullhet och rädsla för döden. Hela den troendes liv finns i dessa böner, som Israels
folk och senare kyrkan har använt som kungsväg för relationen till den ende Guden
och som ett fullvärdigt svar på hans uppenbarelse i historien. Psalmerna är böner
och är därför uttryck för känslor och för tro i vilka alla kan känna igen sig, och
där man får del av erfarenheten att vara särskilt nära Gud som varje människa är kallad
till. Hela människolivets mångfald koncentereras i mångfalden av litterära former
i de olika psalmerna: glädjehymner, klagosånger, individuella och kollektiva böner
om hjälp, tacksägelsesånger, botpsalmer, vishetspsalmer, och andra genrer som man
kan finna i dessa poetiska texter.
Trots denna mångfald av uttryck kan man
säga att Psaltarens bön rör vid två huvudsakliga ämnen: bön om hjälp med klagan, och
lovsång, två dimensioner som hänger ihop och är svåra att skilja åt. För bönen om
hjälp livas av vissheten att Gud skall svara, och det leder till lovsång och tacksägelse.
Lovsång och tacksägelse rinner upp ur erfarenheten att ha mottagit en räddning, som
förutsätter ett behov av hjälp som kommer till uttryck i bönen om hjälp.
I
bönen om hjälp klagar den bedjande och beskriver sin situation av ångest, fara och
sorg. I botpsalmerna bekänner han sin skuld och synd och ber om att bli förlåten.
Han visar Herren att han är behövande i förtröstan om att bli hörd, och det är i sig
ett erkännande av att Gud är god, att han vill det goda och “älskar allt levande”
(jfr Vis 11:26), redo att hjälpa, att rädda, förlåta. Så här ber t ex psalmförfattaren
i Psalm 31: ” Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! […]Du skall
lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt” (vers 2,5). Redan i klagan kan
alltså lovsången komma fram. Den förebådas i hopp om att Gud skall ingripa, och blir
sedan till verklig lovsång när Guds räddning blir verklig. På samma sätt kan man se
i tacksägelse- och lovprisningspsalmerna att genom att minnas de gåvor man fått, eller
genom att betrakta storheten i Guds barmhärtighet, erkänner man också sin egen litenhet
och att man behöver räddas, vilket är grundvalen för bönen om hjälp. Man bekänner
så inför Gud att man är en skapelse som är präglad av döden, men som ändå bär på en
radikal längtan efter liv. Därför utropar psalmförfattaren i Psalm 86: ” Jag vill
tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hjärta och alltid ära ditt namn, ty din godhet
mot mig är stor, du räddar mig ur dödsrikets djup” (vers 12-13). På så sätt möts bön
om hjälp och lovsång i psaltarpsalmerna och blir till en enda sång som hyllar Herrens
eviga nåd som sänker sig ned till vår bräcklighet.
Psaltaren har getts till
Israel och kyrkan just för att de troendes folk skall få sjunga med i denna sång.
Psalmerna är nämligen en böneskola. I psalmerna blir Guds ord böneord – psalmförfattaren
är inspirerad av Gud – som också blir till den bedjandes ord när han ber med hjälp
av psaltarpsalmerna. Detta är skönheten och särarten hos denna bibelbok. De böner
den innehåller är inte som andra böner som vi finner i bibeln, för de är inte infogade
i en berättelse som förklarar deras innebörd och funktion. Psalmerna har getts åt
den troende just som en bönetext, vars enda syfte är att bli bön hos den som använder
den för att tala till Gud. Eftersom de är Guds ord betyder det att den som ber med
psalmerna talar till Gud med de ord som Gud själv har gett oss, han talar till honom
med de ord som han själv ger till oss. Så lär man sig att be genom att be med psaltarpsalmerna.
De är en böneskola.
Något liknande sker när ett barn börjar tala. Det lär
sig att uttrycka sina upplevelser, känslor och behov med ord som inte tillhör barnet,
utan som det lär sig av sina föräldrar och av dem som lever omkring det. Det som barnet
vill uttrycka är sin livssituation, men uttrycksmedlet tillhör andra. Stegvis tar
barnet till sig det, de ord det fått av föräldrarna blir dess egna ord, och genom
dessa ord lär det sig också ett sätt att tänka och känna, det får tillträde till en
hel värld av tankar, och i den växer det, det förhåller sig till verkligheten, till
människorna och till Gud. Dess föräldrars språk har så blivit barnets språk. Det talar
med ord det fått av andra men som nu blivit dess egna ord. Så är det också när man
ber med psaltarpsalmerna. Vi har fått dem för att lära oss att tala till Gud, att
kommunicera med honom, att tala till honom om oss med hans ord, att finna ett språk
för mötet med Gud. Och genom dessa ord kan man också lära känna och ta till sig kriterierna
för hans handlande, närma sig hans hemlighetsfulla tankar och vägar (jfr Jes 55:8-9),
för att ständigt växa i tro och kärlek. Våra ord är inte bara ord utan lär oss något
om den fysiska världen och om tankarnas värld. På samma sätt lär oss dessa böner något
om Guds hjärta. Därför kan vi inte bara tala med Gud, vi kan lära oss vem Gud är.
Genom att lära oss att tala med honom lär vi oss att vara människor, att vara oss
själva.
I det sammanhanget får Psaltarens namn i den judiska traditionen
en särskilt betydelse. Den heter tehillîm, ett hebreiskt ord som betyder “lovsång”,
av samma verbstam som vi återfinner i uttrycket “Halleluyah”, vilket boktsavligt betyder
”lovprisa Herren”. Denna bönbok är visserligen sammansatt av många olika slags böner
i olika litterära genrer som kan delas in i lovsånger och böner om hjälp, men i sista
hand är det en bok av lovsång, som lär oss att tacka, att fira Guds stora gåva, att
erkänna skönheten i hans verk och förhärliga hans heliga namn. Detta är det mest fullödiga
svaret när Gud visar sig och man erfar hans godhet. Psalmerna lär oss att be och lär
oss så att också i sorg och smärta fortsätter Guds närvaro och är en källa till förundran
och tröst. Man kan gråta, be förböner, beklaga sig, men i vissheten om att man vandrar
mot ljuset, där lovsången skall bli slutgiltig. Som Psalm 36 lär oss: “hos dig är
livets källa, i ditt ljus ser vi ljus” (Ps 36:10).
Men förutom denna bokens
allmänna titel har den judiska traditionen gett många psalmer särskilda titlar och
tillskrivit de flesta av dem till kung David. David är en framstående gestalt som
människa och teolog men också en sammansatt personlighet, som har fått uppleva livets
mest skilda erfarenheter. Som ung herde i faderns hjord fick han uppleva växlande
lycka och dramatiska händelser. Han blir sedan kung i Israel och herde för Guds folk.
Han var en fredens man men har utkämpat många krig. Han sökte Gud outtröttligt och
uthålligt, men svek hans kärlek, och detta är typiskt. Han förblev alltid en som sökte
Gud, även om han syndade allvarligt många gånger. Som ödmjuk botgörare tog han emot
Guds förlåtelse och också Guds straff, och accepterade ett öde som präglades av lidande.
Så var David med alla sina svagheter en kung “efter Herrens sinne” (jfr 1 Sam 13:14),
alltså en ivrigt bedjande, en man som visste vad det innebar att be om hjälp och att
lovprisa. Psalmernas band till denne framstående kung av Israel är därför viktigt,
för han är en messiansk figur, en Herrens smorde, som på något sätt pekar fram emot
Kristi mysterium.
Psalmernas ord citeras ofta i Nya testamentet. Det är viktigt
att se hur och hur ofta. Ofta betonas den profetiska innebörd som kommer av bandet
till Davids messianska gestalt. I Herren Jesus, som under sitt jordeliv bad med psaltarpsalmerna,
får de sin slutgiltiga fullbordan och avslöjar de sin fullaste och djupaste innebörd.
Psaltarens böner, med vilka man talar till Gud, talar till oss om honom, de talar
om Sonen, bilden av den osynlige Guden (Kol 1:15), som visar oss helt och fullt Faderns
ansikte. När den kristne ber med psalmerna ber han till Fadern i Kristus och med Kristus.
Han sjunger dessa sånger i ett nytt perspektiv, som får sin fulla förklaring i påskens
mysterium. Den bedjandes horisont öppnar sig så för oväntade världar. Varje psalm
får ett nytt ljus i Kristus, som låter Psaltaren stråla i hela sin oändliga rikedom.
Kära bröder och systrar, låt oss därför använda denna heliga bok. Låt oss
låta Gud lära oss att tala till honom. Låt oss göra Psaltaren till en ledsagare som
hjälper och följer oss varje dag i bönens vandring. Och låt också oss be som Jesu
lärjungar: “Herre, lär oss att be” (Luk 11:1). Låt oss öppna hjärtat för att ta emot
mästarens bön, i vilka alla böner får sin fulländning. Så blir vi söner i Sonen, och
kan tala till Gud och säga: ”Vår fader”.