Fader Samir: "Den arabiska våren stoppas av fundamentalism, fattigdom och dålig utbildning"

”I Egypten och andra länder riskerar de nya försöken till demokrati ett misslyckande på grund av den enorma fattigdomen, bristen på kunskap och fundamentalismen. Västerlandet kan inte endast stå och se på. Det är nödvändigt att ingripa i ekonomin, undervisningen, i gemensam verksamhet mellan kristna och muslimer för att visa att samlevnaden är möjligt”. Det säger den libanesiske jesuiten fader Samir Khalil Samir.

”Framförallt vad gäller Egypten är mitt intryck att denna `vår` är sann och visar att en önskan om förändring till demokrati är utbredd hos befolkningen. I Syrien och Libyen ser vi t.o.m. personer som är redo att offra livet för detta ideal. Det är sedan obestridligt att dessa rörelser har en lokal grund och inte är manipulerade från utlandet. Men det finns en annan aspekt. Eftersom dessa rörelser inte utgör något organiserat parti utan snarare uttrycker ett livsideal är de inte istånd att förvandla denna önskan till ett politiskt projekt, när de en gång utfört sina protester. Då ingriper den andra rörelsen - de som inte vill ha en radikal förändring.

Den första risken med den arabiska våren är att de organiserade partierna vinner i valen - partiet som var vid makten med Mubarak eller de islamiska partierna, framförallt de Muslimska bröderna som har bytt namn och blivit erkända eller det nya salafi-partiet som också har erkänts och är den mest extremistiska islamiska rörelsen.

Revolutionen på Tahrir-platsen är verklig. Kristna och muslimer arbetade hand i hand och detta är vad majoriteten av befolkningen önskar. Men hur skall man förvandla denna önskan till en statlig politik? Det första problemet är ekonomin, det är sant. Dessutom var just ekonomin den främsta motiveringen till ungdomsrörelsen. Om vi vill uppmuntra den demokratiska rörelsen är det nödvändigt att de övriga länderna - de arabiska golfländerna och de västerländska - investerar i Egypten för att uppmuntra den ekonomiska återhämtningen och stödjer investeringarna och turismen som är den första inkomstkällan i Egypten. Ett annat problem som rörelsen får brottas med är fundamentalismen.

Det lättaste i Egypten är sedan några år att egga de muslimska radikalerna mot de kristna. När de attackerar en kyrka använder de sig ofta av ett svepskäl såsom ´i denna kyrka hålls en kvinna fången som har blivit muslim. Munkarna och prästerna förbjuder henne att leva sitt liv`. I månader har det talats mycket om ett par kvinnor som enligt salafianhängarna har omvänt sig till islam och som de kristna håller fångna i ett par kloster. Och när man hittade en tredje kvinna som hade omvänt sig till islam och hölls i kyrkan i Imbaba i Kairo attackerade salafianhängarna kyrkan! I själva verket är det alla dessa svepskäl som underblåser den religiösa fanatismen hos befolkningen. Och jag fruktar att denna radikalism inte kommer att försvinna så snart. Kanske kommer den alltid att vara minoritet, men lidandet för de kristna existerar och är svårt.

Det finns ingen lätt och omedelbar lösning. Det borde vara muslimernas skyldighet att ingripa och säga: nu får det vara nog, var och en har rättigheten att följa den religion man vill, byta religion när man vill och ingen har rätt att göra ett politiskt problem av det. Tyvärr är även imamernas roll att fostra befolkningen alltför svag. Så länge som den auktoritära regimen fanns hade den möjligheten att se till att det inte förekom några tvister och kontrollerade t.o.m. imamernas predikningar på fredagen i moskén. Men friheten har sina risker.

En muslimsk vän - en mycket bildad person i Libanon - påpekade en gång för mig att även Europa och Amerika har upplevt revolutioner som har kostat många människors liv. ´Vi utför vår revolution nu´, sa han, `med över två seklers försening och även för oss kommer den att kosta många människoliv´.

Tragedin under dessa 50 år är att folket inte har lärt sig att leva i demokrati. Denna generation har inte modellen av ett land som kan uppleva friheten tillsammans med jämlikheten och öppningen gentemot alla. I denna situation är det i regel minoriteterna som blir lidande. Och Egypten är det svåraste fallet. Syrien upplever just nu mycket allvarliga problem, även om dessa problem hittills inte har rört de kristna. Det skall sägas att även den kristna minoriteten i Egypten ibland lider av fundamentalism, även om den vanligtvis inte reagerar med våld. Det råder dock en uppmaning till martyrium - i samfunden sjunger man ofta en traditionell sång som lyder ´Vi är en martyrkyrka´.

Men som tur är finns det även en stark tradition i Egypten som säger att ´vi är ett enda folk´, muslimer och kristna. Enligt denna tradition betraktas muslimerna såsom kopter som har bytt religion. Allt detta förstärker känslan av gemensam identitet, för Egypten är till skillnad mot andra arabiska länder inte en blandning av folk och olika stammar, utan det är ett enda folk i två religioner. Men denna känsla bekämpas av fanatiska rörelser.

Om detta är situationen anser jag att det för att garantera en framtid för den arabiska våren är nödvändigt att försöka ta itu med de djupa orsakerna som har givit upphov till den. Den främsta orsaken är ekonomin och om detta har jag redan talat.

Den andra orsaken är bristen på kunskap som gör folk mer mottagliga för imamernas religiös tal, för de ger en säkerhet som är bunden till religionen. Ju mer man är bildad desto mer förstår man att religionen inte är allt, att religionen även skall omfatta samlevnaden och friheten att välja. Det är svåra begrepp att förstå om man inte har en viss tanke- och reflektionsfrihet.

En del av befolkningen i Egypten har en god bildning, men majoriteten har det inte alls och de sista decennierna har vi sett en försämrad undervisning. Spridningen av undervisningen har inte gått i takt med dess djuphet från och med Nasser-revolutionen. Den andra undervisningslinjen är kyrkorna och moskéerna. Och här är standarden inte bättre eftersom det råder fundamentalism både bland de kristna och muslimerna. Men i kyrkorna omvandlas den kristna fundamentalismen inte till våldsamma attacker. I den muslimska traditionen kan fundamentalismen däremot omvandlas till våld i Gud namn för att försvara religionen.

Slutligen är det nödvändigt att fostra till reglerna i det demokratiska livet med rättigheten att ha en avvikande uppfattning. Det skall påpekas att alla våra revolutioner har varit av militär karaktär, varför vi har glömt respekten för den andres åsikt. En muslimsk intellektuell har sagt att de kommer att behövas minst två decennier för att åter lära sig demokratin. Det behövs tålamod, men det är även nödvändigt att kämpa för att ändra på situationen.

Ungdomsrörelsen är medveten om alla dessa värden och behov, men borde inrikta sig på att bekämpa dessa orsaker - arbete för alla, undervisning för alla på en högre nivå, lära sig att utöva demokrati i familjen, i kyrkan, i moskén, i politiken.

Och detta är även skyldigheten för Västerlandet. Såsom det har betett sig, tillgodoser det dessa behov? Det tror jag absolut inte. De tänker inte på undervisningen och istället borde de hjälpa oss att höja standarden. Och vad gäller ekonomin tycker jag inte att det verkar som om de håller på att hjälpa oss. För att återuppbygga ekonomin behövs det ett projekt som även grundar sig på generositeten. Istället håller de rika länderna på att arbeta mycket för de egna vinningarna, men brukar mycket liten generositet. Deras investeringar går alla till förmån för en liten del i landet, den ledande klassen eller företagarklassen och inte till folket.

Detta är just en av orsakerna till revolten. I vårt land finns det en grupp som har blivit mycket rik. Hur kommer det sig? Hur är det möjligt att skillnaden mellan rika och fattiga är så stor? Denna enorma skillnad beror på korruptionen.

Västerlandet och de övriga länderna borde förstå att det ligger i deras intresse att stödja jämlikheten, demokratin och undervisningen, som är värden som inte kommer att ge omedelbara frukter, men på lång sikt, kanske om 20 år. Också att hjälpa de fattiga är bra för ekonomin för det tillåter mer konsumtion. Om alla är fattiga finns det ingenting att köpa. Om folket är fattigt finns det ingen möjlighet att sända barnen till skolan. På grund av allt detta kan Västerlandet inte nöja sig med att endast vara en gendarm för Syrien, Libyen, Bahrain - det måste finna sätt för att stödja ekonomin, undervisningen och demokratin.

Även freden är vägen till välfärden. Egypten har redan sedan tid tillbaka valt fredens väg med Israel, för det är mer fördelaktigt befolkningens väl. I andra arabiska länder är man fortfarande alltför stridslystna, stoltheten att vilja hämna sig på fienden. Och sedan vad tjänar man på hämnden? Det råder inte fred utan rättvisa, sa Johannes Paulus II. Och sedan tillade han: Det råder inte rättvisa utan förlåtelse!

Ett bekymmer för de kristna är sedan hur man skall undanröja den religiösa fanatismen. Sant är att lite här och där kommer en ny idé. Imamen Usama al-Qusi som ledde ungdomarna på Tahrir-platsen har tiotals gånger sagt att det inte är nödvändigt med ett islamiskt system. Men reglerna angående ekonomin, deltagandet, diplomatin etc. skall vara exakta. Och han avslutar med att det inte är nödvändigt att vara muslim för att leda ett land. Detta slag av lugn och konkret tankegång är vad som behövs för att fostra oss till samlevnaden.

Ett annat viktigt element är att starta gemensamma projekt mellan kristna och muslimer. Ett exempel - sjukhusen i Egypten undviks av alla på grund av den låga kvaliteten i servicen. Å andra sidan får personalen så låg lön att de ber patienterna om en extra slant för sitt arbete. Att försöka starta engagemang för befolkningen i hälsovården är därför mycket viktigt. Det är detta som gör de Muslimska bröderna mycket uppskattade i några kvarter i Kairo. Men även de kristna nunnorna åtnjuter en stor aktning på grund av deras engagemang i skolorna eller på sjukhusen.

Att starta gemensamma verksamheter, mellan kristna och muslimer, är vägen för att kunna erfara att samlevnaden är till glädje och nytta för alla”, säger jesuiten fader Samir Khalil Samir.