Hela påvens katekes om patriarken Jakobs bön

Kära bröder och systrar,
Idag skulle jag vilja reflektera tillsammans med er över en text i Första Mosebok som berättar om en alldeles särskild episod i patriarken Jakobs historia. Det är en svårtolkad text men samtidigt viktig för vårt trosliv och böneliv. Det är fråga om berättelsen om kampen med Gud vid vadstället vid Jabbok.
Som ni säkert minns hade Jakob fråntagit sin tvillingbror Esau dennes förstfödslorätt i utbyte mot en tallrik linssoppa, och sedan hade han lurat till sig den åldrade fadern Isaks välsignelse med hjälp av dennes blindhet. Jakob flydde från Esaus vrede och tog sin tillflykt hos sin släkting Laban. Han hade gift sig, blivit rik och var nu på väg till sina hemtrakter. Han hade förberett sig på flera olika sätt för mötet med brodern. När allt är redo för detta möte låter han alla sina följeslagare gå över floden som avgränsade Esaus marker. När han var ensam kvar angrips han oväntat av en okänd och brottas med denne hela natten. Just denna brottning, som vi finner i det 32:a kapitlet av Första Mosebok, blir för honom en egenartad Gudserfarenhet.
Natten är en bra tidpunkt för att handla i det fördolda. Därför är det den bästa tidpunkten för Jakob för att ta sig in på broderns marker utan att bli sedd. Kanske hoppades han ta Esau med överraskning. I stället är det han som överraskas av ett oväntat angrepp som han inte var förberedd på. Han hade använt sin list för att dra sig undan en farlig situation och trodde att han skulle lyckas att ha allt under kontroll. Istället tvingas han till en hemlighetsfull kamp som drabbar honom när han är ensam om inte kan organisera det försvar som krävs. Obeväpnad om natten brottas patriarken Jakob med någon. Texten säger inte vem angriparen var. Den använder ett hebreiskt ord som allmänt syftar på ”en man”, ”någon”. Det är alltså en vag och obestämd definition, som avsiktligt låter angriapren förbli hemlighetsfull. Det är mörkt, Jakob lyckas inte se sin motståndare tydligt, och också för läsaren förblir denne okänd. Någon strider mot patriarken. Det är det enda vissa som berättaren förmedlar. Först efteråt, när striden är slut och denne ”någon” har försvunnit, ger Jakob honom ett namn och säger att han har kämpat mot Gud.
Episoden utspelas alltså i mörkret. Det är inte bara svårt att veta vem det var som angrep Jakob utan också vem som egentligen vann. När man läser texten är svårt att förstå vilken av de bägge lyckades övervinna den andre. De verb som används har ofta inte något uttalat subjekt. Handlingarna som inträffar tycks motsäga varandra. När man tror att en av dem är på väg att segra, motsägs det av nästa handling som presenterar den andre som segrare. I början tycks så Jakob vara den starkare, och texten säger att hans fiende “inte kunde besegra Jakob” (vers 26). Trots det slår han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led. Då föreställer man sig att Jakob är på väg att förlora. Men i stället är det den andre som ber honom att släppa honom. Patriarken vägrar och ställer upp ett villkor: ” Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (vers 27). Den som med list lurade till sig den förstföddes välsignelse från brodern, kräver nu att bli välsignad av en okänd, hos vilken han kanske börjar skymta gudomliga drag men utan att verkligen kunna känna igen honom.
Det verkar som om Jakob håller fast sin motståndare och alltså har besegrat honom. Men i stället för att ge efter för patriarkens krav, frågan han honom: “Vad är ditt namn?”. Och patriarken svarar: “Jakob” (v. 28). Här händer något viktigt i kampen. Att veta namnet på en person är att få ett slags makt över honom. I gamla testamentets mentatlitet innehåller namnet individens djupaste verklighet och avslöjar dess hemlighet och öde. Att veta någons namn betyder att veta sanningen om denne, vilket innebär att förmå ta makten över honom. När Jakob talar om sitt namn för den okände, betyder det att han lägger sig själv i sin motståndares händer. Det är som att ge upp och överlämna sig själv till den andre.
Men när Jakob ger upp på detta sätt blir han paradoxalt nog den som vinner. Han får nämligen ett nytt namn och motståndaren erkänner att han har vunnit. Han säger: “Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat” (vers 29). "”Jakob” var ett namn som påminde om patriarkens problematiska ursprung. På hebreiska påminner namnet nämligen om ordet ”häl” och för läsarens tanke till Jakobs födelse, då han kom ut ur moderns mage och höll i sin tvillinbrors häl (jfr 1 Mos 25:26). Det förebådade på något sätt att han skulle skada sin bror när han blev vuxen. Men namnet Jakob för också tanken till verbet “att bedraga”. I kampen avslöjar patriarken för sin motståndare att han är en bedragare samtidigt som han ger upp. Men den andre, som är Gud, förvandlar denna negativa verklighet till något positivt. Bedragaren Jakob blir Israel. Han får ett nytt namn som innebär en ny identitet. Men också här förblir berättelsen avsiktligt tvetydig, för den troligaste innebörden i namnet Israel är: “Gud är stark, Gud segrar”.
Jakob har alltså segrat. Det säger hans motståndare själv. Men hans nya identitet, som han får av sin motståndare, säger och vittnar att Gud segrar. Och när Jakob i sin tur frågar vad motståndaren heter, vägrar denne säga det, men i stället visar han vem han är med en omisskännlig gest: han välsignar honom. Den välsignelse som Jakob krävde i början av kampen får han nu. Och denna välsignelse har han inte tvingat till sig genom list. Gud väljer fritt att ge honom den. Jakob kan ta emot den för nu är han ensam och försvarslös. Utan list eller svek överlämnar han sig själv obeväpnad. Han accepterar att ge upp, och bekänner sanningen om sig själv. När kampen är över får patriarken välsignelsen och kan då äntligen känna igen den andre, Gud som har gett välsignelsen. Han säger: “jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv” (vers 31). Nu kan han gå över vadstället, med ett nytt namn, men besegrad av Gud som har präglat honom för all framtid. Han haltar av det sår han fick.
Bibeltolkningen kan ge många olika förklaringar till denna text. Många forskare har velat finna olika slags litterära beståndsdelar eller hänvisningar till folkliga berättelser. Men när dessa beståndsdelar tas upp av bibelns författare och fogas in i bibelns berättelse, då får de en ny innebörd, och texten öppnar sig för vidare dimensioner. Berättelsen om kampen vid Jabbok blir så för den troende en text där Israels folk talar om sitt eget ursprung och beskriver huvuddragen i en alldeles särskild relation mellan Gud och människan. Därför säger Katolska kyrkans katekes att “Kyrkans andliga tradition har här sett en bild för bön, den bön som innebär trons kamp och uthållighetens seger” (n. 2573). Bibeltexten talar om sökandet efter Gud och sökandets långa natt, om kampen för att få veta Guds namn och se hans ansikte. Det är bönens natt, den envetna och envisa bön som ber Gud om hans välsignelse och om ett nytt namn, en ny verklighet, som är frukten av omvändelse och förlåtelse.
Jakobs natt vid Jabboks vadställe blir så för den troende en referenspunkt för att förstå relationen till Gud, som får sitt högsta uttryck i bönen. Bönen kräver förtroende, närhet, ja nästan en symbolisk brottning, inte med en fientlig Gud som är vår motståndare, utan med en välsignande herre som ändå förblir hemlighetsfull och förefaller ouppnåelig. Därför använder bibeltextens författare brottningen som symbol. Den förutsätter viljestyrka, uthållighet och fast föresats att uppnå vad man längtar efter. Och om det man längtar efter är en relation till Gud, hans välsignelse och kärlek, då kan brottningen inte kulminera på annat sätt än att man ger sig själv till Gud, att man erkänner sin svaghet, som segrar just när den överlämnar sig själv i Guds barmhärtiga händer.
Kära bröder och systrar, hela vårt liv är som denna långa natt av kamp och bön, i längtan efter och begäran om Guds välsignelse. Den kan man inte lura av honom eller tvinga sig till med våra egna krafter. Man kan bara ta emot den ödmjukt av honom, som en gåva som låter oss äntligen se Herrens ansikte. Och när det sker förändras hela vår verklighet. Vi får ett nytt namn och Guds välsignelse. Mer än så: Jakob, som får ett nytt namn, blri Israel, och ger ett nytt namn också till platsen där han har brottatts med Gud, där han har bett till honom. Han kallar den Penuel, vilket betyder “Guds ansikte”. Med detta namn erkänner han att platsen är full av Herrens närvaro. Han viger jorden till Gud genom att låta den genomträngas av minnet av det hemlighetsfulla mötet med Gud. Den som låter sig välsignas av Gud, som överlämnar sig till honom och låter sig förvandlas av honom, gör världen välsningad. Må Herren hjälpa oss att kämpa trons goda kamp (jfr 1 Tim 6:12; 2 Tim 4:7) och att i vår bön be om hans välsignelse, och om att den skall förnya oss i väntan på att få se hans ansikte.