Påven talade med astronauter i rymden

(23.05.11) På lördagen skedde den senaste milstolpen i Vatikanstatens historia – en direktsänd videolänk med en rymdstation. Det började år 1969 när Paulus VI skickade det första påvliga radiomeddelandet till astronauterna som skulle landa på månen.

Över fyrtio år senare, på lördagen den 21 maj år 2011, gick Benedictus XVI ett steg längre genom att föra en konversation med astronauter i rymden. Genom en audiovisuell satellitlänk kunde påven tala både med de astronauter som arbetar på den internationella rymdstationen ISS och de som hade kommit dit på rymdfärjan Endeavour.

Denna händelse var ett resultat av ett internationellt samarbete och organiseras av den Europeiska rymdorganisationen. Den 13 minuter långa konversationen inkluderade allvarliga, gripande och även humoristiska stunder som förde ett leende till påvens ansikte. Astronauterna kunde inte se påven, men visste att han kunde se dem och därför lekte de med några flytande element i rymden, däribland en medalj han hade givit dem med en bild av Michelangelos skildring av skapelsen i Sixtinska kapellet. Sändningen började strax efter klockan 13:00 lokal tid då astronauterna från olika nationaliteter presenterade sig och välkomnade påven ombord.

När Benedictus XVI tackade och började tala började han med att beskriva människans vetenskapliga framsteg samt sin beundran för deras mod: "Vi är övertygade om att ni är inspirerade av ädla ideal och att ni avser att resultaten av er forskning skall vara till hela mänsklighetens förfogande och till det gemensamma bästa." Men påven sade också att han egentligen inte vill vara den enda som talade: "Detta är en konversation, så jag får inte vara den enda som talar”. ”Jag är mycket nyfiken att höra er berätta om era erfarenheter och era reflektioner. Om ni inte har några invändningar, vill jag ställa några frågor" sade påven.

Han frågade om deras syn på jorden från deras observationspunkt i rymden, om vetenskapens betydelse för freden mellan nationer på jorden samt om vårt ansvar inför framtida generationer på vår planet. Svaren var kortfattade och pragmatiska även när påven frågade om det fanns några speciella insikter som de kunde förmedla till andra om deras erfarenheter. Det fanns också tid för tröstande ord till en av astronauterna, vars mamma hade gått bort medan han arbetade på rymdstationen.

Påven ställde även en fråga om mänsklighetens och universums ursprung och öde. Han påpekade att medan utforskning av rymden är ett fascinerande vetenskapligt äventyr, är det också ett äventyr för den mänskliga anden, det är en kraftfull stimulans till att reflektera över vårt ursprung och vårt öde: "Troende tittar ofta upp på den oändliga himlen och reflekterar över Skaparen, och de slås av mysteriet i hans storhet."

Mitt i ert intensiva arbete och forskning, frågade den Helige Fadern, stannar ni någonsin upp och reflekterar i sådana baner – säger ni kanske till och med en bön till Skaparen? Eller kommer det att bli lättare för er att tänka på dessa saker när ni har återvänt till jorden?” En av astronauterna svarade att ”Planetens skönhet fångar våra hjärtan, det fångar mitt hjärta. Och jag ber: Jag ber för mig själv, för våra familjer, och för vår framtid.”