Troskongregationen utfärdar rundskrivelse om övergrepp

(18.05.11) Från och med den 16 maj har biskopskonferenserna över hela världen
tolv månader på sig att skriva sina "riktlinjer" om hur man skall handskas med präster som begår sexuella övergrepp på minderåriga. Troskongregationen krävde detta i en rundskrivelse som offentliggjordes på måndagen "för att hjälpa biskopskonferenserna med förberedelserna av sådana riktlinjer."

Vatikanexperten Sandro Magister skriver i Chiesa att motiven bakom denna rundskrivelse uppstod efter erfarenheterna i olika länder där vissa biskopar och biskopskonferenser är mycket effektiva i sin hantering av övergrepp medan några andra är långt efter i sitt arbete. Men rundskrivelsen belyser också den kritik som kyrkojurister har tagit upp rörande Kyrkans hantering av dessa fall på senare år.

En del av kritiken riktar sig till en alltför stor centralisering. Johannes Paulus II:s motu proprio "Sacramentorum Sanctitatis Tutela" från år 2001 gav Troskongregationen jurisdiktion över samtliga fall av präster som begått sexuella övergrepp på minderåriga. Orsaken var många biskopars bristande tillförlitlighet i hanteringen av dessa ärenden och Sandro Magister understryker att reningsarbetet har givit bättre resultat efter att Troskongregationen tog över.

Men samma centralisering har öppnat dörren både till att vissa biskopar flyr sitt ansvar, men också att Vatikanen och påven själv riskerar att inkallas till domstol för brott som begåtts av deras "anställda" någonstans i världen. En annan kritik gäller en bred användning av extra processuella sanktioner mot präster som gjort sig skyldiga till övergrepp. Det vill säga sanktioner som är lättare och snabbare att utfärda än en riktig och korrekt kanonisk process. Åtta utav tio fall under de senaste tio åren har lösts genom extra processuella sanktioner, inklusive det mest sensationella fallet: kravet på att grundaren av Kristi legionärer, Marcial Maciel, skulle gå i pension under 2006.

Med denna kritik uttrycker Troskongregationens rundskrivelse en önskan om förbättring. Inför en alltför stark centralisering insisterar kongregationen på det ansvar som i första hand tillkommer enskilda biskopar eller överordnade i religiösa ordnar. Men naturligtvis är den första punkten Kyrkans skyldighet att ta hand om offren för övergreppen.