(22.03.2011) På Långfredagen kl. 14.15 sändes ett TV program på den italienska TV-kanalen
Rai1, i vilket påven Benedictus XVI deltar. För första gången i historien svarade
en påve på de troendes frågor i ett TV-program. Programmet med namnet ”Till Hans avbild
– frågor om Jesus” - ett program med religiöst tema – leds av den katolske programledaren
Rosario Carello, som i början av dagens program uttryckte sin tacksamhet till påvens
generositet, då han, efter att ha hört om det stora antal frågor som nått redaktionen,
accepterade att svara på 7 frågor istället för de 3 som var det från början avsedda
antalet. Påven hade fått frågorna ett par dagar tidigare och hans svar har spelats
in i Vatikanen för ett par dagar sedan.
Frågorna som nått redaktionen kommer
inte bara från Italien. Den första frågan ställer en 7-årig flicka från Japan påven.
Efter att ha upplevt jordbävningen och tsunamin säger hon att hon är rädd, och otrygg
i sitt eget hem. Många av hennes vänner är döda och hon får inte längre gå ut i parken.
Hennes fråga till påven var ”Varför måste jag vara så rädd? Varför måste barn uppleva
sorg? Jag ber påven, som talar med Gud, att förklara det.”
Påven svarar Elena
som flickan heter att ”Även han ställer sig samma frågor: varför är det så? Varför
måste ni lida så, när andra lever i välfärd? Vi har inget svar, men vi vet att Jesus
har lidit som ni, oskyldig, och att den sanne Gud som visar sig i Jesus, är på er
sida. Detta förefaller mig mycket viktigt, för även om vi inte har ett svar, och även
om vår sorg kvarstår: så vet vi att Gud är på er sida, detta kommer att hjälpa er.
En dag kommer vi även att förstå varför det var så. Just nu känner jag att det är
viktigt att veta att: "Gud älskar mig", även om det verkar som om han inte känner
mig. Han älskar mig, han är på min sida. Ni måste försäkra er om att i världen, i
universum, är många med er, tänker på er, och gör så gott de kan för att hjälpa er.
Det är viktigt att vara medveten om att en dag kommer jag att förstå att detta lidande
inte var förgäves, att det inte var meningslöst - bakom det finns det ett gott projekt,
ett kärleksprojekt. Det är ingen slump. Lita på att vi är med er, med alla japanska
barn som lider, vi vill hjälpa er med vår bön och med våra handlingar – var säker
på att Gud hjälper er. Tillsammans ber vi att ni ska få klarhet så snart som möjligt.”
Den
andra frågan ställer en italiensk mor, Maria Teresa, som står under sin sons kors
– hon vårdar sin son i koma sedan 2009. Hon säger: Ers Helighet, har min son Franciskus
själ lämnat hans kropp, eftersom han inte längre är vid medvetande, eller är den fortfarande
här?”
Påven: ”Visst är själen fortfarande kvar i kroppen. Situationen kan
beskrivas som när en gitarr vars strängar är trasiga, inte går att spela på. Kroppen
är ett ömtåligt instrument, sårbart, och själen kan inte längre spela på den så att
säga, men den är fortfarande närvarande. Jag är också säker på att denna dolda själ
i djupet känner din kärlek, även om han inte förstår orden, osv, så känner han av
kärleken. Därför är din närvaro, kära mor, bredvid honom i timmar varje dag, en sann
kärleksakt av stort värde, eftersom denna närvaro når djupet av hans dolda själ, och
ditt agerande är även en vittnesbörd om tron på Gud, om tron på människan, om
tron, ett livsåtagande, respekt för det mänskliga livet, även det mest eländiga. Så
jag uppmuntra dig att fortsätta, medveten om att du gör mänskligheten en stor tjänst
med denna tillitsfullhet, med din respekt för livet, med denna din kärlek för en bruten
kropp, och en lidande själ.”
Den tredje frågan har kristna ungdomar från Irak
sänt påven och de undrar: ”Vi kristna i Bagdad är förföljda som Jesus. Helige Fader,
hur kan vi hjälpa vår kristna gemenskap att ompröva önskan att emigrera till andra
länder, och övertyga om att det inte är den enda lösningen?”
Påven: ”Jag skulle
säga att det är viktigt att vi är nära er, kära bröder i Irak, att vi vill hjälpa,
även när ni kommer, att då verkligen ta emot er som bröder. Alla som verkligen har
möjlighet att göra något för er i Irak, måste göra det. Den Heliga Stolen är i kontakt
med olika församlingar i Irak, inte bara med den katolska kyrkan, utan med andra kristna
samfund, även med muslimer, både shiiter och sunniter. Vi vill arbeta för försoning,
förståelse, även hjälpa regeringen i denna svåra färd att återuppbygga ett sönderslitet
samhälle. Problemet är den djup oenigheten i samhället, splittringen, den bristande
övertygelsen av att vara en nation i mångfald med en gemensam historia, där var och
en har sin plats. Denna övertygelse måste byggas. Vi vill uppmuntra er, kära kristna
bröder och systrar i Irak, att ha tillit och tålamod, att lita på Gud, och samarbeta
i denna svåra process. Vara säkra om våra böner.”
Nästa fråga kom från en muslimsk
kvinna i Elfenbenskusten, ett land i krig sedan flera år. Denna dam, Bintu, börjar
sin hälsning på arabiska: "Att Gud må vara i alla de ord vi säger och må Gud vara
med dig.” Hon fortsatte sedan på franska: "Kära Helige Fader, här i Elfenbenskusten
har kristna och muslimer alltid levt i harmoni. Nu är allt annorlunda: den kris vi
lever, som orsakas av politik, har sått splittringen, med förlorade människoliv, fördrivna,
och traumatiserade mödrar och barn! Jesus är en fredens man. Du, som är hans ambassadör,
vad rekommenderar ni för vårt land? "
Påven: Jag har fått skakande brev från
Elfenbenskusten, där jag ser all sorg och djupt lidande, och jag är ledsen att vi
kan göra så lite. Vi kan alltid be och med välgörenhetsverksamhet hjälpa och medla
och uppmuntra. Jesus är en fredens man. Man skulle kunna ha förväntat sig att, när
Gud kommer till jorden kommer han som en man med stor styrka, för att förstöra de
negativa motståndarna, att hans fredsredskap skulle vara hans starka våld. Men raka
motsatsen kom Jesus svag, ensam, med kärlekens kraft, helt fri från våld ända fram
till korset. Detta visar oss Guds sanna ansikte, våld kommer aldrig från Gud, våld
bidrar aldrig till något gott - det är destruktivt och det är aldrig en lösning på
konflikter. Detta är en stark röst mot alla former av våld, och en stark uppmaning
till alla parter att avstå från våld, att söka fredens vägar. Ni kan inte tjäna er
folk med våld, även om ni tror att ni har rätt. Det enda sättet är att avstå från
våld, att börja med dialog, med försök att finna fred tillsammans med ny uppmärksamhet
mot varandra, med en ny vilja att öppna sig för varandra. Detta är Jesu sanna budskap.
Sök freden med fredens redskap, och överge våldet.
Den teologiska frågan därpå
kom från Italien och berörde Jesu död och uppståndelse. Vad gör Jesus under tiden
mellan död och uppståndelse? Ska vi också ner till dödsriket före uppstigandet till
himlen som vi läser att han gör i trosbekännelsen?
Påven förklarade att Jesu
själs nedstigning inte får föreställas som en geografisk resa, från en kontinent till
en annan. Det är en själens resa. Vi måste komma ihåg att Jesu själ är i ständig beröring
med Fadern, alltid i kontakt med Honom, men samtidigt sträcker sig den mänskliga själen
mänsklighetens gränser. Denna beskrivning av Herrens nedstigande till underjorden
vill särskilt utrycka att det förflutna uppnås genom Jesus, att återlösningens effekt
omfamnar det förflutna, alla människor i alla tider. Kyrkofäderna beskriver det med
en mycket vacker bild: Jesus tar Adam och Eva i handen, det vill säga hela mänskligheten,
och leder den frammåt och uppåt. Han skapar tillträde till Gud, eftersom människan
inte kan nå Guds höjder själv. Jesus hämtar människan och ger henne tillträde och
öppnar – vad? - den verklighet som vi kallar himlen. Denna nedstigning i underjorden,
till djupet av människans förflutna, är en viktig del av Jesu uppdrag, hans mission
som Frälsare, men det gäller inte för oss. Vårt liv är annorlunda, vi är redan återlösta
och kommer att stå ansikte mot ansikte med Domaren, efter vår död, Jesu blick, en
renande blick. Jag tror att vi alla, mer eller mindre behöver rening. Jesu blick renar
oss och ger oss möjligheten att leva med Gud, att leva med de heliga, och speciellt
att leva i gemenskap med våra nära och kära som gått före oss.
Nästa fråga
berör uppståndelsen, och kommer från Italien: "Ers Helighet, när kvinnor kommer till
graven på söndagen efter Jesu död, känner de inte igen Jesus, och förväxla honom med
en annan. Det händer även apostlarna – Jesus måste visa upp såren, bryta bröd för
att de ska känna igen honom. Hans kropp är i kött, men det är även en förhärligad
kropp. Det faktum att hans uppståndna kropp har samma funktioner som tidigare, vad
betyder det? Vad betyder exakt, förhärligad kropp? Är vår uppståndelse så? "
Påven
svarar att ”Naturligtvis kan vi inte definiera den förhärligade kroppen som är bortom
vår erfarenhet. Vi kan bara tyda de tecken som Jesus gav oss för att åtminstone förstå
lite. Det första tecknet: graven är tom. Jesus har inte lämnat sin kropp till korruption,
han har visat oss att materian är avsedd för evigheten, inte något som går förlorad.
Den andra punkten är det nya livet. Jesus kommer inte mer, han står över de biologiska
och fysiska lagarna. Så det finns ett nytt villkor, något annat vet vi inte, men det
visar Jesus – det är det stora löftet för oss alla att det finns en ny värld, ett
nytt liv, mot vilket vi vandrar. Vi vet att å ena sidan är Han är en riktig man, inte
ett spöke, som lever ett riktigt liv, men ett nytt liv som inte längre omfattas av
döden - det är vårt stora löfte. Det är viktigt att förstå detta, för Eukaristin:
i Eukaristin ger oss Herren oss sin förhärligade kropp, inte kött i biologisk mening
– han ger sig själv till oss. Det är denna nyhet att han träder ini vår mänsklighet,
och berör oss med sitt inre väsen, så att vi kan låta oss genomsyras av hans närvaro,
omvändas av hans närvaro. Det är en viktig punkt, eftersom vi så redan är i kontakt
med detta nya liv. När han uppfyller mig lämnar jag mig och når denna nya dimension
av livet. Jag tror att denna aspekt av löftet är det viktigaste: det handlar inte
om att ta till oss saker som vi inte förstår, utan att vara på väg mot ny början,
om och om igen i Eukaristin."