"Barmhärtighet och godhet vinner över de vilsna själarna" Påvens audiens om Sankt Alfonso

(30.03.2011) Benedictus XVI undervisade idag de troende pilgrimerna under vårsolen på Petersplatsen vid den allmänna audiensen. Den person påven idag lyfte fram som förebild för oss, var 1700-tals helgonet Alfonso Maria de 'Liguori. Han är inte så känd i Sverige, trots att han är kyrkolärare. Han var en enastående moralteolog och lärare, och eftersom hans andliga lära var lätt att ta till sig även för den mer outbildade, anses han vara ett mycket folkligt helgon. I Italien är han älskad bland annat för den populära julsången han skrev: ”Tu scendi dalle stelle” ”Du stiger ner från stjärnorna, himlarnas konung”.
Påven började sin undervisning med att berätta hur Sankt Alfonso, som kom från en välbärgad familj i Neapel, tidigt uppmärksammades för sitt intellekt. ”Endast 16 år gammal tog han examen i civil och kanonisk rätt. Han var den mest lysande advokat i Neapel, men hans själ törstade efter Gud, och kallelsens klocka började ringa i honom. 1723, när han var upprörd över den korruption och de orättvisor som förstör advokatens miljö, övergav han sitt yrke och beslutade sig för att bli präst, trots motstånd från sin far.

Efter studier med goda lärare vigdes han till präst 1726. Från allra första början började sankt Alfonso sin evangelisation och trosundervisning bland de mest ödmjuka samhällsskikten i Neapel, där han älskade att predika, och undervisa de grundläggande trossanningarna. Många av de fattiga människorna han vände sig till ägnade sig åt kriminella och osedliga vanor. Tålmodigt lärde han dem att be, och uppmuntrade dem att förbättra sin livsstil.

Alfonso fick bra gensvar: i de fattigaste kvarteren i staden blommade en mängd bönegrupper upp: människor som, på kvällen, träffades i privata hem och butiker, för att be och meditera över Guds Ord under ledning av präster och katekeslärare som sankt Alfonso lärt upp. ”När stadens ärkebiskop sedan uttryckte sin önskan att dessa möten skulle hållas i stadens kapell, fick de namnet ”Kvällskapell”. De var en verklig källa till moralisk utbildning, social rehabilitering, ömsesidigt stöd bland de fattiga. Stölderna, slagsmålen, prostitutionen upphörde nästan helt”, sa påven och uppmuntrade till att se dessa ”Kvällskapell” som en modell för missionsverksamhet som kan inspirera oss även idag för en "ny evangelisation", särskilt bland de fattigaste, för att bygga ett mer mänskligt, rättvist och broderligt samhälle.”

35 år gammal hade sankt Alfonso funderingar på att börja evangelisera hedningarna, men han kom inte längre än till landsbygden utanför Neapel. Där kom han i kontakt med bönderna och herdarna och slogs av deras okunskap om religion, och hur övergivna de var. Han beslutade sig för att lämna huvudstaden och ägna sig åt dessa människor som var fattiga både andligt och materiellt. År 1732 grundade han en kongregation som fick sitt namn efter den Helige Frälsaren – Redemptoristerna. Dessa präster, ledda av Alfonso, var sanna kringvandrande missionärer som nådde de mest avlägsna byar, och uppmanade till omvändelse och uthållighet i det kristna livet, särskilt genom bönen. ”Även idag är redemptoristerna, spridda i många länder runt om i världen, och med nya former av apostolat fortsätter de denna evangelisationsmission.”, sa påven och sände dem sin tacksamhet, och uppmanade dem att ”alltid vara trogna deras heliga grundares exempel.

Alfonso Maria de Liguori blev biskop av Sant'Agata dei Goti, men lämnade ämbetet 1775, då hans hälsotillstånd plågades av en sjukdom. När påven Pius VI fick höra att sankt’Alfonso avlidit 1787 sa han: ”Han var ett helgon”, och han hade rätt. Alfonsos helgonförklarades 1839, och 1871 proklamerades han kyrkolärare, ”en titel som passar honom av många skäl”, sa påven. ”Först de första för hans rika undervisning i moralteologi, så pass att han av påve Pius XII proklamerades "skyddspatron för biktfäder och morallärare."

Under hans tid spreds en mycket strikt tolkning av det moraliska livet, påverkad av jansenismen som i stället för att öka förtroendet och hoppet på Guds barmhärtighet, underblåste rädslan och presenterade Guds ansikte som ett bistert och allvarligt ansikte, långt från det Jesus uppenbarat. Alfonso erbjuder oss, särskilt i hans stora arbete med titeln ”Moralteologi”, en balanserad och övertygande sammanfattning av å ena sidan kraven i Guds lag, som finns inristad i våra hjärtan, uppenbarad i Kristus och tolkat med auktoritet av kyrkan, och å andra sidan samvetets och den fria människans dynamik, där personen endast i förbindelsen med sanningen och godheten, mognar och självförverkligar sig.

Alfonso uppmanade prästerna och biktfäderna att vara trogna den katolska moralläran, och till att samtidigt ha en kärleksfull attityd, mild och förståelsefull, så att botgöraren kunde känna sig guidad, stödd och uppmuntrad i sin trosresa och i det kristna livet. Han tröttnade aldrig på att upprepa att prästen är ett synligt tecken på Guds oändliga barmhärtighet, som förlåter och upplyser syndarens sinne och hjärta”, sa påven och uppmärksammade att vi ”i vår tid måste medge att det finns tydliga tecken på en moralisk medvetslöshet. Vi måste erkänna en viss brist på aktning för biktens sakrament. Sankt Alfonsos lära är fortfarande mycket aktuell.”

Påven talade vidare om Alfonsos många andra verk, där den folkliga andligheten kommer fram. ”Stilen är enkel och rolig”, sa påven och uppmanade till att läsa de även idag. Alfonso insisterar på nödvändigheten att be, som gör att du kan öppna för nåden att varje dag göra Guds vilja och uppnå personlig helighet. Han skriver så här om bön: "Gud nekar ingen som ber sin nåd, med den får du hjälp att vinna varje lust och frestelse. Om och om igen säger jag, och jag kommer att upprepa det så länge jag lever, att vår frälsning är i bönen”.

"Därav hans berömda axiom: "Den som ber räddas". Bland de former av bön som ivrigt rekommenderas av S:t Alfonso finner vi att besöka det Heliga Sakramentet – Eukaristisk tillbedjan skulle vi säga idag. Påven beskrev Alfonsos andlighet som kristologisk, centrerad på Kristus och hans evangelium. Att meditera Inkarnationens och Passionens mysterier är ofta föremål för hans förkunnelse. ”Och som kristologisk är även Alfonsos undervisning djupt mariansk”, sa påven. Han beskriver Jungfru Marias roll i frälsningshistorien, som medlare av nåden, Moder, advokat och drottning.

Vidare säger S:t Alfonso att hängivenheten till Maria kommer att vara till stor tröst i dödens ögonblick. Han var övertygad om att om man mediterade över vårt eviga öde, om vår kallelse att delta i Guds salighet för alltid, liksom om den tragiska möjligheten till fördömelse, så hjälper det oss att leva med frid i sinnet och engagemang, och för att möta dödens verklighet, med full tillit till Guds godhet.

Sankt Alfonso vann själar genom att predika evangeliet och förvalta sakramenten”. Hans milda godhet, föddes ur den intensiva relationen med Gud, som är den oändliga Godheten. Han var realistiskt optimist vad gällde det goda som Herren ger till varje människa”, avslutade påven och tackade Guds Försyn för helgonen som på olika platser vid olika tider hjälper oss att växa i vår tro och leva med kärlek och glädje vår kristna existens i vardagens enkla handlingar, på helighetens väg till Gud.