"Ett politiskt enande av ett redan enat folk" Benedictus XVI:s ord på Italiens 150-årsdag

(17.03.2011) I dag firar Italien 150-dagen av landets politiska enande – en ung nation i jämförelse med många andra europeiska kan man tycka. Men det är viktigt att understryka att den italienska identiteten är äldre än så, och det gjorde påven Benedictus XVI då han i samband med firande har skrivit ett brev till Italiens president, Giorgio Napoletano, där han redan i den första raden understryker att det rörde sig om det politiska enandet, och att ”utvecklingen av nationens identitet började långt innan, och att den katolska kyrkans bidrag i denna är väsentlig”.

Påven skriver att Italiens enande inte var en artificiell konstruktion av en politisk identitet, utan en naturlig politisk följd av den nationella identiteten, som existerat sedan lång tid tillbaka, och han beskriver Italiens ”gemenskap av människor som förenats av språk, kultur, samhörighet sedan tidig medeltid, där kyrkans bidrag är stort”, och han nämner då bland annatuniversitet och sjukhus som kyrkan grundat och som format människorna.

Han nämner även den "artistiska, litterära, arkitektoniska och musikaliska verksamheten som bidragit till den italienska identiteten. Dante, Giotto, Petrarca, Michelangelo, Rafael, Palestrina, Caravaggio, Bernini och Borromini är bara några i en rad stora artister under århundraden.” Vidare nämner påven hur Italien historia har kantats av heliga personer, som starkt bidragit till att bygga upp dess identitet, inte bara den religiösa utan även den politiska och kulturella, och som är ett uttryck för den italienska folkliga fromheten.

”S:t Franciskus av Assisi, är också känd för sitt bidrag till formandet av det nationella språket, Sankta Katarina av Siena erbjuder stimulerar kraftigt den italienska juridisk och politisk tanken”, påminde påven och nämnde Italiens två skyddshelgon. ”Tack vare denna tydliga och starka identitet kunde Italien fortsätta att vara självmedveten och existera, trots att halvön utsattes för utländska makter och geopolitiska uppdelningar."

Påven Benedictus XVI fortsätter i sitt budskap att reflektera över ”il Risorgimento” - som är benämningen enandet för 150 år sedan går under. Han beskriver det som politiskt och kulturellt perplext, och påminner om att det är en rörelse som presenteras vara mot kyrkan, katolicismen, och religion i allmänhet.

Men påven påminner här även om katoliker som hjälpte till i själva enandet: prästen och prästbrödraordensgrundaren Antonio Rosmini, ”vars filosofiska, politiska och juridiska inflytande var märkbart och som även arbetade på viktiga punkter i den nuvarande italienska konstitutionen.” Han nämner även S:t Johannes Bosco, som driven av oron för hemlandets historieböcker grundade skolor med en sund liberal syn: "medborgare inför staten och troende iför kyrkan”.

Det påven vill få fram i sitt långa fördrag över kyrkans och statens relationer de senaste 150 åren, är att konflikten var av politisk-institutionellt slag mellan kyrka och stat, och att det inte uppstod någon konflikt i den sociala kontexten, som präglades av en djup vänskap mellan det civila samhället och kyrkliga samfundet. Förlikningen var nödvändig mellan institutionerna, och inte mellan medborgarna i samhället, där religion och nationalitet inte var i konflikt.

Den ”romerska frågan” som tog itu med problemet med påvens världsliga makt, hade visserligen en splittrande effekt på det individuella och kollektiva medvetandet, ledde till motstridiga lojalitetskänslor med medborgarskap å ena sidan och medlemskap i kyrkan å andra. Endast Italien har säregenheten att gästa påvedömets säte”, sa påven och påminde om de svåra och viktiga stegen i Lateranfördraget 1929, som markerade en slutlig lösning på problemet, och översynen av Lateranfördraget 1984, som markerade övergången till en ny fas i förbindelserna mellan kyrkan och den italienska staten.

"Avtalet, som har starkt bidragit till den sunda laiciteten, understryker två övergripande principer som styr relationerna mellan kyrkan och den politisk gemenskap: distinktionen på områden och samarbete. Ett partnerskap som bygger på det som Andra Vatikankonciliet undervisar att både kyrkan och den politiska världen, "tjänar människornas personliga och sociala kallelse” (Gaudium et Spes, 76). Kyrkan och katolikerna är kallade att på olika sätt "främja mänskligheten och det goda i landet”, läser vi i konkordatet. "Kyrkan är inte bara medveten om det bidrag som den ger till det civila samhället för det gemensamma bästa, utan även om vad den får från det civila samhället", skriver påven.

I slutet av brevet understryker påven att kyrkan idag, efter den gångna tidens turbulens, är tacksam och uppskattar det värdefulla samarbetet som den italienska staten erbjuder, och påven ber för att det italienska folket ska bevara sitt engagemang för friheten, rättvisan och freden.