Den arabiska världens vår - fader Samir talar om händelserna i Mellanöstern
(25.02.11) Demonstrationerna i Libyen, Egypten, Tunisien o.s.v. har inte med någon
fundamentalism eller anti-israelisk ideologi att göra. Det är ungdomar som har
drivits till att protestera på grund av ekonomiska orsaker och ideal såsom demokrati,
jämlikhet, frihet och rättvisa, säger den libanesiske jesuiten fader Samir Kahil
Samir. Demonstrationerna är utan våld och hat. Europa och USA som alltid har
stött diktatorerna borde göra en samvetsrannsakan.
Vad vi nu upplever
i Nordafrika och Mellanöstern är verkligen en vår i den arabiska världen. Hela
detta område håller på att förändras och visa en aspekt som hittills inte var
tydlig - nämligen betydelsen av ungdomarna. De personer som demonstrerar, håller
kontakterna och sprider nyheterna är alla ungdomar under 30 år. I dessa länder
är hälften av befolkningen under 30 år. I alla Mellanösternländerna är befolkningens
genomsnittsålder mellan 29 och 31 år. Vad dessa ungdomar önskar är att få
ett arbete och kanske att gifta sig - men detta förutsätter att man har pengar
och följaktligen ett arbete.
En annan sak som karaktäriserar dessa
demonstrationer är ett mindre intresse för de internationella konflikterna. Det
har inte förekommit teman som är knutna till Amerika, Israel, palestiniernas kamp,
befrielsen av Jerusalem o.s.v. I decennier har det utförts mycket ideologiserade
demonstrationer i den arabiska världen. Men dessa ungdomar är istället centrerade
på nationella och sociala problem. Under alla dessa månader har ingen bränt den
amerikanska eller israeliska flaggan eller talat om försvaret av islam som skall
dominera världen. De bryr sig inte om ideologier utan vill ha realism.
Vad
som är slående är att ungdomarna vill ha religion, men utan fanatism. All opposition
mellan människor av olika religioner är utesluten. I dessa dagar var jag närvarande
vid årsminnet av Rafik Haririrs död i Libanon. Ceremonin ägde rum i en sal som
hade fyllts av hundratals personer, stora dignitärer och vanliga människor,
i Biel i Beirut. Men innan minneshögtiden hölls sjöng en libanesisk kristen
kvinna "Ave Maria", medan en muslimsk vissångare kallade till den muslimska
bönen. De två rösterna blandades på ett så djupt och fint sätt att många blev
så rörda att de grät.
Det råder alltså en önskan om enhet och fred,
kanske lite idealistisk men verklig. Under demonstrationerna i Egypten kunde
vi även se nya och ovanliga gester, såsom kvinnorna som kysste soldaterna
som om de vore deras söner, för soldaterna beslöt att inte skjuta på befolkningen.
Även i Libyen har militärerna gjort myteri. Minst fem libyska ambassadörer
har lämnat sin post och likaså ministrar. Andra soldater vägrar att bombardera
några städer.
Det är en proteströrelse som säger nej till diktaturen, det
är en verklig vår. I denna situation framgår aldrig någon formell eller överdriven
religiositet. Det är inget problem att skäggprydda män, d.v.s. anhängare av
islamiska rörelser, deltar i demonstrationerna. De håller inte ihop i grupp utan
blandar sig med hela folkmassan. Denna enhet är en nyhet.
En annan sak
som framträder tydligt är att alla har försökt att demonstrera och uppmana om
en förändring på ett fredlig sätt - framförallt i Egypten, men även i Bahrain,
Tunisien och lite även i Libyen. Det är som om den arabiska världen äntligen strävade
efter en tid av fred. Det fredliga element framgår även av det faktum att
det inte rådde någon stark hätskhet mot Mubarak och Ben Alì. Något förekom
naturligtvis, men det utfördes inget våld. Och detta visar en vilja att göra
någonting fint och nytt tillsammans.
Om vi sedan ser på Europa - vad som
är mest häpnande är att alla de europeiska regeringarna erkänner att dessa förändringar
har skett helt oväntat. Hur är det möjligt att Europa, som har så många ekonomiska
förbindelser med dessa länder, aldrig har lagt märke till någon signal? Kanske
intresserade sig Europa, i sina relationer med dessa områden, endast för sina
investeringar. Denna okänslighet eller blindhet är en förvånande lakun.
Det är även en del som säger att allt detta som sker skulle vara orkestrerat
av USA för att utöva sin makt från Marocko till Kuwait och kontrollera
regionens alla oljeresurser. Jag anser att denna åsikt ger USA en roll såsom
manipulerande supermakt som det inte har.
Istället är det nu Europas uppgift
att bidra med sin hjälp utan att blanda sig i ländernas interna angelägenheter.
Folket vill inte ha någon extern inblandning i sin politik, men samtidigt är det
i behov av stöd. Dessa uppror har orsakat stora ekonomiska skador. Det skulle
vara bra att räcka en hjälpande hand för att lösa dessa problem.
Å anda
sidan är det dags att Europa utnyttjar denna nya situation för att göra en samvetsrannsakan.
Vad har vi gjort med dessa regimer? I själva verket har vi stött dem. Frankrike
med Tunisien, Italien med Libyen, USA med Egypten - på ett eller annat sätt har
dessa länder haft västerländska sponsorer. Vad som sker i Mellanöstern är en uppmaning
till Europa att granska stöden som man ger dessa regimer för att i framtiden göra
det europeiska bidraget mer positivt gentemot dessa länder.