"Pedofili, pornografi, människohandel och narkotika - ett dödligt missförstånd av
människans friheten" Påvens jultal till den romerska kurian
(21.12.12) Även idag har vi anledning att be bönen som upprepas i kyrkan under adventstid
sedan Romarrikets fall - "Excite, Domine, potentiam Tuam, et Veni" – en bön som man
bad i en tid i nedgång, då lagen och moralen upplöstes, vilket ledde till att vallarna
som hade hållit uppe den fredliga samlevnaden, brast, och då frekventa naturkatastrofer
orsakade otrygghet. Även idag har vi anledning att be om att Gud ska komma i all sin
kraft och skydda människorna från alla dessa hot. Även idag ser vi en värld där vi
har intrycket av att moralen är i upplösning, vi ser att de politiska och juridiska
strukturerna inte fungerar och att mobiliseringen i försvaret av dessa strukturer,
är dömd att misslyckas. Med dessa ord inledde påven Benedictus XVI sitt tal under
det traditionella julmötet med den romerska kurian, som ägde rum på måndagen i den
Clementinska salen i det Apostoliska Palatset..
Påven sa att denna
bön, detta starka rop på hjälp, påminner om lärjungarnas ord till Jesus som sov under
stormen då båten var nära att sjunka. Varför sover du? Men Jesus tillrättavisar lärjungarnas
bristande tro, och säger samma sak till oss idag. Även vår tro sover ofta. Låt oss
be för att vakna ur en tro som blivit trött.
I påvens tal till kurian
börjar han med att ta upp de katolska prästernas pedofilskandaler –”en chock under
prästerskapets år då vi blev medvetna om den barnmisshandel som begåtts av präster,
som gått rakt mot sakramentet de tagit emot, och under en helig täckmantel djupt skadat
den mänskliga personen i sin barndom, vilket innebär skador för livet.”
Påven
använder sig av en vision som den Heliga mystikern Hildegard av Bingen tog emot 1170,
för att beskriva den skada som dessa brott innebär för kyrkan. Hildegard såg Kyrkan
som den skönaste dam, med ett ansikte som sken utan like, och hon bar de vackraste
kläder. Men ansiktet var täckt av damm, och manteln smutsig, klädnaden trasig och
skorna lortiga.
Den vackra damen berättade att hon såg ut som hon
gjorde pga människornas synder, och det är prästernas fel. ”De river min klädnad eftersom
de överträder lagen, evangeliet och deras prästerliga uppgifter. De tar bort prakten
i min mantel, eftersom de förbiser de föreskrifter som ålagts dem. De smutsar ner
mina skor, eftersom de inte går på de raka stigarna -det vill säga de hårda, svåra
och rättvisa - och de ger inte ett bra exempel för sina undersåtar. Men i några präster
hittar jag sanningens prakt".
I den Heliga Hildegards vision, är kyrkans ansikte
täckt av damm”, sa påven, "och det är vad vi har sett. Hennes klänning är trasig pga
prästernas synder. Precis som hon såg och uttrycker det har vi upplevt det under det
här året. Vi måste acceptera denna förnedring som en uppmaning till sanning och som
en kallelse till förnyelse. Endast sanningen räddar oss. Vi måste fråga oss vad vi
kan göra för att reparera den inträffade orättvisan så mycket som möjligt. Vi måste
hitta en ny beslutsamhet i tron och det goda. Vi måste ha förmågan till ånger. Vi
måste göra allt vi kan i förberedelsen inför prästerskapet, något sådant får inte
hända igen.” Detta sa påven då han samtidigt tackade de goda prästerna som ödmjukt
förmedlar Herrens godhet och trofasthet, mitt i förödelsen, och vittnar om skönheten
i prästämbetet som inte gått förlorad.
Påven nämnde inte endast prästernas
ansvar och kyrkans medansvar i denna allvarliga synd, utan han talade även om vår
tid, där ”det finns en marknad för barnpornografi, som tycks betraktas alltmer som
normal – barn som reduceras till en produkt på marknaden är skrämmande.” Påven talade
om sexturismen och jämförde den med Johannes Uppenbarelse, som beskriver Babylons
människohandel på både kroppar och själar. ”I detta sammanhang aktualiseras även frågan
om narkotikahandeln, som med ökande kraft sträcker sina bläckfisktentakler runt hela
jordklotet - ett vältaligt uttryck för mammons diktatur som gör människan pervers.
Varje nöje blir otillräckligt och överdrivet i berusningens bedrägeri, vilket leder
till våld, som härjar hela regioner, och allt detta i ett dödligt missförstånd av
frihetens namn, där människans frihet hotas och så småningom förintas helt.
Påven
gör en analys av detta som han säger har ideologiska grunder, och beskriver trenden
på 70-talet då pedofili teoretiserades, som en del av en grundläggande perversion
av begreppet ethos. Med detta hävdades, även inom den katolska teologin, att det inte
existerade vare sig något ont eller något gott i sig, utan endast ett sämre och bättre,
och att allt beror på omständigheterna och användningsområdet. Beroende på målet och
omständigheterna, kunde allt vara gott eller ont”, sa påven och påminde om att Johannes
Paulus II skrev encyklikan Veritatis Splendor 1993, som svar på denna trend, en encyklika
”som åter bör läsas och sättas i centrum som vandring i formandet av samvetet. Det
är vårt ansvar att säga och förklara dessa kriterier som den sanna mänsklighetens
väg, i samband med de humanitära problem, som vi är nedsänkta i."
Den
andra återblicken på det gångna året berörde Mellanösternsynoden, som började med
överlämnandet av 'Instrumentum Laboris' under påvens resa till Cypern. Påven uttryckte
sin uppskattning över dialogen med den ortodoxa kyrkan, och att synoden har inneburit
en ökad erfarenhet om de många katolska traditionerna och riterna som finns i Mellanöstern.
”Synoden har utvecklat ett bra koncept för dialog, ömsesidig förlåtelse och acceptans,
ett koncept som vi vill förmedla till världen. Människan är en och mänskligheten är
en. Vad görs mot en människa skadar så småningom alla”, sa påven och uppmanade alla
med politiskt och religiöst ansvar att stoppa kristenfobin, att försvara flyktingar
och de lidande och att återuppliva andan av försoning. ”Saneringen kan endast komma
från en djup tro på Guds försonande kärlek.”
Påven nämnde även resan
till England, och särskilt det som han kallade ”det viktiga mötet” med kulturvärlden
i Westminster Hall. Han talade även länge om kardinal John Henry Newman som saligförklarades
under resan. ”Varför saligförklarades han? Vad har han att lära oss?”, frågade påven
och belyste vad vi lär oss av den salige Newmans 3 omvändelser. Den första omvändelsen
var till den Levande Gud. ”Fram till dess hade Newman en tro, som den genomsnittlige
människan av sin tid, och som genomsnittet av människor även i dag, en tro som inte
utesluter Guds existens, utan som anser den som något osäkert, något som inte har
någon avgörande roll i livet.” Då som nu anses det verkligen sanna, det som är fysiskt
gripbart, det som man kan förstå, beräkna och ta på. Newmans första omvändelse var
då han blev medveten om att det är precis tvärtom: att Gud och själen, den sanna människan
på ett andligt plan, är vad som verkligen är verkligt, vad som är viktigt. ”Dessa
är mycket mer verkliga än greppbara objekt. Denna förändring innebär en kopernikansk
revolution. Vad som dittills verkade overkligt och sekundärt visar sig som det helt
avgörande. Där en sådan omvändelse sker ändrar sig inte bara teorin, utan även livets
grundläggande form – en omvändelse som vi alla ständigt behöver göra: då är vi på
rätt väg”, sa påven.
Påven förklarade vidare för de samlade kardinalerna,
biskoparna och prästerna att vad som drev kardinal Newmans omvändelse var hans samvete.
”Men vad innebär det?, sa påven. ”I det moderna tänkandet, innebär ordet "samvete"
den subjektiva dimensionen att individen fattar det slutliga beslutet, baserat på
sin erfarenhet och sin instinkt. Newmans uppfattning om samvetet är det motsatta.
För honom är "samvetet" människans kapaciteten till sanning: förmågan att känna igen
en sanning – Sanningen - i de avgörande frågorna om sin existens, i religion och moral.
Samvetet är människans förmåga att känna igen sanningen, att vandra mot sanningen,
att söka den, och att underkasta sig den när man möter den, att lyda den när den visar
sig för människan som söker med öppet hjärta. Newmans omvändelsevandring var samvetets
vandring.
Påven avslutade med kardinal Newmans berömda ord som så
ofta citeras: ”om jag ska utbringa en skål – går min skål först till samvetet och
sedan till påven”. ”I detta uttrycker ”samvetet” inte att den slutgiltiga subjektiva
intuitionen är obligatorisk, utan det uttrycker sanningens bindande karaktär: i sanningen
finns samvetets primat. Till påven kan den andra skålen tillägnas, eftersom det är
hans jobb att kräva lydnad till sanningen”, sa påven och uppmanade till att öppna
våra ögon, när året närmar sig sitt slut, och konstatera Guds godhet och kraft, som
är närvarande på olika sätt idag. "Vi har all anledning att tacka honom. Jag förnyar
mitt tack till alla mina medarbetare. Må Gud ge oss alla en helig jul, och vägleda
oss med sin godhet under det kommande året", sa påven och önskade kurian God Jul.