Benedictus XVI:s fredsbudskap 2011 om religionsfrihet som vägen till fred

(16.12.10) Idag presenterades påven Benedictus XVI:s Fredbudskap 2011 till Världsdagen för Fred som infaller den 1 januari varje år. I år är det den 44:e världsdagen för Fred och påvens budskap bär titeln ”Religionsfrihet – Vägen till Fred”. Detta är ett av påvens mest uppmärksammade budskap under året och det presenterades därför under en presskonferens i Vatikanen idag av Kardinal Peter Turkson , president vid det Påvliga Rådet för Rättvisa och Fred och salesianen Msgr. Mario Toso SDB, som är sekreterare vid samma råd.

Årets fredsbudskap lägger alltså tonvikten på att en aspekt på vägen mot att fred ska uppnås är religionsfrihet. I sin presentation förklarade kardinal Turkson att påven har valt att fokusera på religionsfrihet i år, inte bara för att det är ett centralt tema i kyrkans sociallära, utan även för att religionsfriheten ständigt hotas. Han beskrev hoten under tre punkter: sekularism, fundamentalism och relativism. ”Den aggressiva sekularismen som visar sig intolerant mot Gud och mot varje religiöst uttryck; den religiösa fundamentalismen där religionen är politiserad; och av uppkomsten av en kulturell och religiös relativism som blir mer och mer vanlig och tryckande i våra dagar och som har som effekt att rätten till religionsfriheten intolereras, avvisas och förnekas. Den Helige Fadern ser skyddet av religionsfriheten i vår mångkulturella, multi-religiösa och sekulära värld som ett sätt att bevara dess fred.”, sa kardinal Turkson.

Påvens tankar går i början av sitt budskap till de utsatta kristna:” De kristna är nu den religiösa grupp som lider störst förföljelse på grund av sin tro. Många lider dagligen förolämpningar och lever ofta i rädsla”, och han sänder särskilda tankar till den kristna kommuniteten i Irak, som fortsätter att vittna om sin tro i dessa trakter där de riskerar att betala med sina liv, och uppmanar världens katoliker att be för dem.

Sen förklarar påven hur rätten till religionsfriheten grundar sig i människans värdighet, där människans transcendenta natur inte får ignoreras och förnekas. Endast i friheten att leva sitt personliga och sociala liv i förhållande till Gud, kan människan uttrycka sin fullkomliga identitet, sin mening och sitt mål.

Påven nämner familjen som plats där religionsfriheten odlas, och understryker att ”även om religionsfriheten utgår från det personliga planet, förverkligas den i relationen till andra. En frihet utan relation är inte en fullbordad frihet. Religionsfrihet är inte begränsad till den enskilda dimensionen, utan den verkställs i samhället och i församlingen, där den manar gemenskapen av troende att praktisera solidaritet för det gemensamma bästa.”, skriver påven och understryker "det obestridliga bidrag som det religiösa samfundet ger till samhället”.

Påven går sedan in på risken att instrumentalisera religionsfriheten, för ”att dölja ockulta intressen, såsom att förstöra den etablerade ordningen, lägga beslag på resurser eller en grupps sätt att behålla makten, vilket kan orsaka omfattande skador på samhället. Fanatism, fundamentalism och tillvägagångssätt som strider mot människans värdighet kan aldrig rättfärdigas, och kan ännu mindre det om de utförs i religionens namn. Bekännelsen av en religion kan inte instumentaliseras eller fodras med våld.”, som han skrivet och påpekar de kristnas ansvarfulla uppgift att vittna om sin tro och sin kärlek i den globaliserade världen.

Med samma beslutsamhet som då man fördömer alla former av fanatism och religiös fundamentalism, måste man sporra motstånd mot alla former av fientlighet mot religionen, som begränsar de troendes roll i det civila och politiska samhället. ”Vi får inte glömma att religiös fundamentalism och sekularism är symmetriska och extrema former av förnekandet av den legitima pluraliteten och principen om laicitet”, skriver påven.

När det rättsliga systemet på alla nivåer, nationell och internationell, tillåter eller tolererar anti-religiös eller religiös fanatism, misslyckas det i sitt uppdrag att skydda och främja rättvisa och allas rättighet. Rättvisan består i mer än lagen och dess tillämpning. Rättvisan innebär att var och ens värdighet erkänns, vilket betyder att utan garanterad religionsfrihet, är rättvisan lemlästad och riskerar att falla i idolatrins dominans, där det relativa goda behandlas som absolut. Allt detta utsätter samhället för risken av politisk och ideologisk totalitarism, som betonar den offentliga makten, och där samvetsfriheten, tanke- och religionsfriheten kränks och undertrycks som om de vore i konkurrens.” Påven uppmanar politiken och diplomatin till att se till det moraliska och andliga arv som religionen erbjuder.

Sedan tar påven upp den aktuella situationen i Europa: ”Det finns också mer sofistikerade former av fientlighet mot religion, som ibland uttrycker sig i västerländska länder med förnekandet av historien och de religiösa symboler som återspeglar majoriteten av medborgarnas identitet och kultur. Bortsett från att det berövar de yngre generationerna på dess kontakt med sina länders ovärderliga andliga arv, rör detta ofta upp hat och fördomar som inte överensstämmer med en lugn och balanserad syn på mångfald, och de sekulära institutionerna.”

”Världen behöver Gud - den behöver etiska och andliga värden, universella och gemensamma, och religion kan ge ett värdefullt bidrag i strävan att bygga en rättvis och fredlig social ordning, både nationellt och internationellt. Fred är en gåva från Gud och på samma gång ett projekt som aldrig är helt fullbordat. Ett samhälle som försonats med Gud är närmare freden, som inte bara är frånvaron av krig, fred är inte ett resultat av militär eller ekonomisk dominans, ett listigt bedrägeri eller en skicklig manipulation. Freden är resultatet av en reningsprocess och en kulturell, moralisk och andlig tillväxt, för varje person och befolkning, i vilken den mänskliga värdigheten respekteras fullt ut.

Jag uppmanar alla som vill vara fredsmäklare, och särskilt de unga, att lyssna till den inre rösten, att finna Gud som den stabila referenspunkten för att erövra den verkliga friheten, den outtömliga kraften att dirigera världen med en ny anda, för att inte att upprepa tidigare misstag.” Påven avslutar med att citera påven Paulus VI som sa att ”vi måste ge freden andra vapen, som inte är avsedda att döda och utrota mänskligheten. De vapen vi behöver är framför allt moraliska”. "Religionsfrihet är ett fredens autentiska vapen."

*************

Benedictus XVI har hitintills skrivit fem fredsbudskap och det centrala temat har i de tidigare budskapen varit, förutom förra årets om bevarandet av skapelsen; fattigdom; sanningen, människan och familjen. Det första temat Benedictus XVI skrev år 2006 var ”Freden finns i Sanningen”, och där framstod nihilismen som fredens främsta fiende. Om människan föraktar livet och framtiden kan hon hata och förinta allt.

2007 framhävde han människan som fredens hjärta, och talar om vårt ansvar och vår plikt att främja freden. Gud som har skapat oss utan vår hjälp, vill inte rädda oss utan vår hjälp, säger den Helige Augustinus, och på dessa ord byggde Benedictus XVI sin reflektion om hur vi ska se det faktum att vi är Guds barn, både som en gåva och som en ansvarsfull plikt.

2008 års budskap la tonvikten på familjen, och på hur mänskligheten ska använda familjen som modell för att uppnå fred. Familjen är samhällets livgivande cell. Samma kärlek som bygger upp och håller samman familjen, främjar hela världens befolkningar att förenas i den solidaritet och det samarbete som förknippas med medlemmarna av den stora mänsklighetens familj. Familjen är dock sårbar, skriver Benedictus XVI, och när samhället inte anstränger sig för att hjälpa familjerna, berövar de sig själva på en resurs som gynnar samhällets fred.

Budskap 2009 var temat förknippat med att bekämpa fattigdomen, för att understryka behovet av att mänskligheten finner en lösning på fattigdomen, både materiell andlig och moralisk.

Förra årets budskap 2010 fokuserade på vikten att förvalta skapelsen väl, och måna om miljön.