"Var tåliga och uthålliga - misströsta inte i väntan" Benedictus XVI:s Angelus den 3:e Advent

(13.12.10) Den tredje söndagen i Advent betecknas glädjens söndag – ”Gaudete” - ”Gläd er alltid i Herren” lyder antifonen som inleder mässan denna dag. Den liturgiska färgen är rosa, som även visar på att det är en dag under Advent då man gör ett uppehåll på väntans karaktär av bot, som under resten av adventstiden symboliseras av den lila färgen. Denna söndag får man under mässan spela orgel, och altaret får prydas med blommor, men Gloria sjunger man ännu inte under mässan. Den rosa liturgiska färgen återkommer endast den 4:e söndagen i fastan -Laetare – då man gör ett uppehåll i fastan en dag.



Utav alla söndagar är den tredje söndagen i Advent en av dem som kallar mest rombor till Petersplatsen. De som bara går ett par gånger om året går dit just denna söndag, då det är tradition att påven efter Angelusbönen välsignar familje-julkrubbornas Jesusbarn. Petersplatsen är fylld av familjer och då påven lyfter armen i välsignelse, lyfter de troende, främst barnen upp Jesusbarnet i luften mot fönstret, vilket är en mycket speciell scen. Jesusbarn i alla storlekar, och material, sovande, men framförallt den vanligaste - ett barn med utsträckta, uppsträckta armar.



I sin Angelusbön denna morgon började påven med att lägga sin uppmärksamhet på aposteln Jakobs ord i andra läsningen: "Vänta tåligt, bröder, tills Herren kommer" (Jak 5:7). Det förefaller mig viktigare än någonsin i dag”, sa påven, att understryka värdet av uthållighet och tålamod, en av de dygder som var normala för våra förfäder, men som idag är mindre populär, i en värld som snarare lovordar förändring och förmågan att anpassa sig till nya och olika situationer. Utan att underskatta dessa aspekter, som även de är en av människans kvaliteter, kallar oss Adventstiden till att stärka den inre uthålligheten, själens motståndskraft som tillåter oss att inte misströsta i väntan på något gott som tar lång tid att komma, utan att istället i väntan på det, förbereda sig på ögonblicket med tillitsfull handlingskraft.”

"Se hur bonden tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, och uthålligt väntar på höstregn och vårregn. Var tåliga ni också, och visa fasthet, och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära” (James från 5: 7- 8), sa påven och citerade återigen aposteln Jakob. ”Jämförelsen med bonden är mycket uttrycksfull: de som har sått ett fält, har framför sig månader i tålmodig och uthållig väntan, men han vet att utsädet under tiden fullbordar sitt kretslopp, tack vare regnen på hösten och våren. Bonden är inte en fatalist, utan han är en förebild på ett tänkesätt som kombinerar balanserad tro och förnuft, eftersom å ena sidan, vet han att naturens lagar gör sitt jobb väl, och för det andra, har han tillit till Försynen, eftersom vissa grundläggande saker inte ligger i hans händer, utan i Guds händer. Tålamod och uthållighet är bara en sammanfattning av mänskligt engagemang och anförtroende till Gud.”



”"Stärk era hjärtan", säger Skriften. Hur kan vi göra det? Hur kan vi stärka våra hjärtan, som redan i sig är sköra, och som blir ännu mer bräckliga av den kultur som vi är präglade av? Hjälpen saknas inte: den finns i Guds Ord. Medan allt förgår och förändras, förgår inte Guds Ord. Om livets skiftningar får oss att känna att allt är förlorat och att all säkerhet verkar kollapsa, har vi en kompass att orientera oss med, vi har ett ankare för att inte hamna på drift.”



Modellen som erbjuds oss här är profeten, det vill säga de människor som Gud har kallat att tala för hans räkning. Profeten finner sin glädje och sin styrka i Guds Ord, och medan människan ofta söker sin lycka på vägar som visar sig var felaktiga, talar profeten om det sanna hoppet, det som inte gör en besviken, eftersom det bygger på Guds trohet. Varje kristen har i dopet tagit emot den profetiska värdigheten: var och en kan upptäcka den och nära den genom att lyssna till Guds Ord.”



Med dessa ord avslutade påven Benedictus XVI gårdagens Angelusreflektion och bad Maria hjälpa oss, "hon som trodde på att Guds Ordskulle förverkligas". Efter Angelusbönen välsignade påven julkrubornas Jesusbarn, och han bad barnen att be för påven och påvens intentioner då de la barnet i krubban i år.