"Den sanna auktoriteten är inte makt utan tjänst" sa påven till de 24 nya kardinalerna

(20.11.10) Idag ägde Benedictus XVI:s 3:e konsistorium rum och kyrkan har 24 nya kardinaler. Under en högtidlig ceremoni i Peterskyrkan klockan 10.30 avlade kardinalerna sin trohetsed till påven Benedictus XVI, och fick av honom ta emot den trekantiga röda huvudbonaden, ”birettan”, och en titulärkyrka i Rom, eller stadens omnejd, som blivit dem tilldelad. Ceremonin fortsätter högtidligt imorgon i Peterskyrkan, då de nyutnämnda kardinalerna tar emot sina kardinalsringar av påven, under den Heliga Mässan klockan 9.30, som de firar tillsammans med honom. ”Tag emot ringen ur Petri hand”, läser påven då i liturgin.



En efter en läste Benedictus XVI upp de nya kardinalernas namn. Efter påvens predikan avlade de sin trohetsed och därefter gick de fram till påven och knäböjde, för att ta emot den röda ”birettan” och titulärkyrkan.



Påvens långa predikan beskrev den väg som lärjungen måste vandra för att vara lärjunge - ”Mästarens väg, vägen av full lydnad till Gud”. Påven förklarade att det är därför som Jesus frågar Jakob och Johannes i Markusevangeliet om de är beredda att gå den nödvändiga vägen, genom förödmjukelser, lidande och död, för kärlekens skull. Vem är störst för Gud? Inte de som har makt och tjänare, för Guds kyrka följer en annan regel, en annan logik, en annan modell:

”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Mark 10,43-45)

Kriteriet för storheten hos Gud, är inte makt, utan att tjäna i kärlek. Detta speglar Guds Herravälde. Guds son har kommit för att tjäna, konkret, med det totala livet som gåva på korset, som lösen. "Detta budskap till apostlarna gäller för hela kyrkan", förklarade påven Benedictus XVI då han uppmanade de 24 nya kardinalerna att lyda och tjäna Gud och hans folk då de vittnar om Guds herravälde som är kärleken. Avslutningsvis bad han de troende att be för de nya kardinalerna, han anförtrodde dem till Jungfru Maria, och uppmanade dem att vittna om Guds barmhärtiga kärlek.

På eftermiddagen ägde en stor mottagning rum på olika platser i Vatikanen där de nyutnämnda kardinalerna hade möjlighet att ta emot gratulationer från köande släkt och vänner som strömmat till Vatikanen denna dag.



Kardinalskollegiet stiger nu till 203 kardinaler, varav 121 är under 80 år och därmed röstberättigade. De närmaste månaderna fyller dock 7 kardinaler 80 år. Antalet kardinaler har varierat under seklens gång. Under medeltiden varierade det mellan 20 och 40. 1588 beslutade påven Sixtus V att antalet skulle vara 70, till minnet av Israels 70 äldste som valts av Moses under utvandringen. Det var påven Paulus VI som men beslutade att antalet röstberättigade kardinaler inte ska stiga över 120. En gräns som dock Johannes Paulus II översteg två gånger då han höjde siffran till 135.



Av de 24 nya kardinalerna har 20 rösträtt och 4 är äldre än 80 år – de kommer från 4 kontinenter; 15 européer varav 10 italienare; 4 afrikaner; 4 amerikaner och en från Asien. Det här är Benedictus XVI:s tredje konsistorium - hitintills har han utnämnt 38 nya kardinaler i två tidigare konsistorier 2006 och 2007. Påven Benedictus XVI blev själv kardinal under Paulus VI:s kosistorium 1977.



Ordet konsistorium har sina rötter i det romerska kejsarriket, då de romerska kejsarna förenade sina rådgivare i ett formellt möte. Med tiden har det blivit en religiös term, och till ett konsistorium är det nu påven som samlar sina närmaste rådgivare, kardinalerna, i Vatikanen. Till de ordinära konsistorierna kommer de kardinaler som är bosatta i Rom, men vid de extraordinära konsistorierna väntas alla kardinaler delta. Dagens konsistorium var ordinärt och kardinalerna hade endast tagit emot inbjudan att om de ämnade delta skulle de infinna sig vid biktstolarnas altare i Peterskyrkan klockan 10, iklädda den klarröda kordräkten. Kardinalens röda klädnad symboliserar beredskapen på martyrskap.



Kardinalerna är alltså officiellt biskopar i olika kyrkor i Rom eller omnejd, de är alltså Rombor även om de inte bor i Rom. Men denna biskopstitel är endast en hederstitel. Deras egentliga uppgifter är knutna till den romerska kurian, eller till det stift i världen där de bor. En av de nya kardinalerna är den koptiska Patriarken, Antonios Naguib av Alexandria, i Egypten. När den nye kardinalen kommer från en av de orientaliska kyrkorna är den titelkyrka han får som kardinal samma som det säte han har som patriark. Påven får fritt välja kardinalerna bland kyrkans presbyter. Kardinaler är kyrkans prinsar, de tilltalas med titeln ”Eminens” och har alla ett kardinalsvapen, som utesluter alla andra adliga vapensköldar. De som är bosatta i Rom får även medborgarskap i Vatikanen.



Ordet kardinal kommer från termen ”cardine” som betyder eker. I den symboliken ser man kardinalernas uppgift. Om vi har påven i hjulets mitt är kardinalerna de ekrar som strålar ut från honom. Den första notisen om kardinaler finns under påven Alexander I:s pontifikat, 105-115 e.Kr. Vid den tiden valdes påven av hela Roms stifts prästerskap. Kardinalskollegiet kom till år 1159, då påven Nicolo’ II beslutade, med ”In Nomine Domini”, att endast kardinalsbiskoparna i Rom fick välja en påve. Påven Alexander III vidgade 1179 denna rätt till alla kardinaler. Vid 1800-talets slut förändrades kardinalkollegiets roll i grunden, med förlusten av betydelsen av kyrkans världsliga makt och slutet på Kyrkostaten.



Detta utvecklade den internationella expansionen av kardinalskollegiet, dels pga utvidgningen i missionländerna och dels kyrkans utveckling universellt och pastoralt. Under Pius XI pontifikat utnämndes amerikanska och australiensiska biskopar till det påvliga hovet. Även kardinalernas ursprung förändrades. Om över 90 % av kardinalerna hade adlig bakgrund under Pius VII pontifikat, sjönk denna siffra märkbart under Leo XIII pontifikat.

Kardinalskollegiets ordförande kallas dekan och den uppgiften tillfaller alltid den kardinal som är biskop i hamnstaden Ostia, idag kardinal Angelo Sodano. Kollegiet har även en camerlengo, en kammarherre, som administrerar den Heliga Stolens egendomar. Nu är sedan 2007, kardinal Tarcisio Bertone camerlengo. Från början har kardinalerna delats upp i kardinalsbiskopar, kardinalspräster och kardinalsdiakoner. 1962 beslutade Johannes XXIII att när man utnämns till kardinal blir man även biskopsvigd, om man inte reda är det. Men ännu idag kan, särskilt äldre präster utan pastoralt ansvar avsäga sig biskopsvigningen.



Påven kan utnämna kardinaler ”in pectore” vilket betyder att deras identitet av olika skäl inte kan tillkännages. Anledningen är ofta av politisk karaktär, eller pga risk för förföljelse. Vilka de är vet man inte, och påven får själv välja när han tycker att det är passande att avslöja namnen. Men under detta konsistorium är ingen kardinal ”in pectore”, och vi har namnet på dem alla.