"Helgonens livsbiografier slutar inte på jorden". Fasa över attentatet i Bagdad.

(01.11.10) Idag firar vi alla helgon. Varje helgon har sin festdag under året, men en dag firas de alla samtidigt, även de som vi inte känner till – vilket understryker gemenskapen som de heliga lever i, förenade i Guds fullhet.



Det var en skara under paraplyer som mötte påven då han klev fram till sitt fönster idag, för att som på alla helgdagar, be Angelus tillsammans med de troende. Men det var inte endast regnet som gjorde stämningen tyngre på Petersplarsen utan den förskräckliga nyheten från Irak om attentatet mot den syrisk katolska katedralen i Bagdad "Our Lady of Salvation". Siffrorna som når oss från Irak är att närmare 40 troende dödats, varav 2 präster. Terroristerna öppnade eld i Vår Fru katedralen i Karrada distriktet under den pågående söndagsmässan. Efter Angelusbönen gjorde påven en stark fredsappell:

”Igår kväll, ägde en mycket allvarlig attack rum i den syrisk-katolska katedralen i Bagdad, med ett dussintals döda och sårade, däribland två präster och en grupp troende som samlats för söndagsmässan. Jag ber för offren för detta meningslösa våld, desto grymmare eftersom det riktade sig mot civilbefolkningen som var samlad i Guds hus, kärlekens och försoningens hem. Jag uttrycker även min närhet till den kristna gemenskapen, som ännu en gång attackerats, och jag uppmuntrar alla präster och troende att vara starka och fasta i hoppet. Inför det brutala våldet som fortsätter att härja befolkningarna i Mellanöstern, vill jag förnya min vädjan om fred: fred är en Guds gåva, men den är också resultatet av de insatser som människor av god vilja, nationella institutioner och det internationella samfundet gör. Må alla ena sina krafter för att bekämpa allt våld!”



I sin reflektion under dagens Angelusbön berörde påven både dagens högtid, och morgondagens, då alla döda själar firas. Påven inledde sin reflektion med att påminna om att dagens högtid, inbjuder oss att lyfta blicken mot himlen och meditera över fullheten av livet i Gud som väntar oss: "vi är Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli.” (1 Joh 3:2): ”Med dessa ord försäkrar aposteln Johannes oss om verkligheten av vår djupa relation med Gud, samt vissheten om vår framtida öde”, sa påven och förklarade att som älskade barns får vi nåden att motstå det jordiska livets prövningar - hunger och törst efter rättfärdighet, missförstånd, förföljelser (jfr Matt 5,3-11) - och på samma gång ärver vi från och med nu det som utlovas i saligprisningarna. ”Meningen med den kristnes liv är helighet, att pränt in Kristus i sig själv.”



Påven förklarade sedan att helgonens liv inte begränsas till det jordiska livet och deras jordiska biografier, utan omfattar även deras fortsatta liv och arbeta i Gud, efter döden. I de heliga är det tydligt att: ”de som nalkas Gud, inte drar sig undan människan, utan snarare blir de verkligen nära människan"(Deus Caritas Est, 42).



”Tröstade i vetskapen om denna gemenskaps stora familj, minns vi de döda själarna imorgon, då traditionen att man besöker gravarna, påminner oss om att den kristna döden är en del av vandringen att efterlikna Gud, och att döden kommer att försvinna när Gud är allt i alla. ”Separationen från de jordiska kära är visserligen smärtsam, men vi bör inte frukta den, eftersom döden inte kan bryta det djupa band som förenar oss i Kristus” sa påven och citerade S:t Gregorius av Nyssa som kallade döden för befrielsens redskap.



Kära vänner, evigheten är "inte en fortsättning av kalenderns dagar, utan ett vara i full glädje, där helheten omfamnar oss och vi omfamnar varats helhet, sanningens och kärlekens helhet”(Spe Salvi, 12). Med de orden la påven vår pilgrimsfärd mot det himmelska hemlandet, i Jungfru Marias händer, helighetens vissa vägledare.