Synoden - ett tillfälle til att stoppa de kristnas flykt från Irak
”Det råder en verklig fara för en utplåning av det kristna samfundet i Irak,
om världssamfundet inte ingriper för att garantera dess närvaro i landet”. Så
sa mons. Louis Sako, kaldeisk ärkebiskop i Kirkuk, när han i början av
månaden deltog i ett internationellt möte i Bryssel om förföljelsen mot de
kristna och strax innan inledningen av Synoden om Mellanöstern. I sitt tal
sa mons. Sako:
”Många av er känner antagligen inte till situationen
för de kristna i Irak. Kristendomen kom till Mesopotamien redan i början av den
kristna eran. Enligt den mest kända version var aposteln Tomas den förste
som evangeliserade dessa områden under sin resa till Indien. Vid tiden för
den muslimska erövringen år 637 var omkring hälften av befolkningen i vad
som idag är Irak, och en stor del av Iran, kristna. De kristna i Irak är ett
av de äldsta kristna samfunden i världen. Deras moderspråk är arameiska, Kristi
språk, och de talar även arabiska.
Vår framtid är för oss bunden till
muslimerna som utgör majoriteten, men samtidigt är vi bekymrade för ökningen
av den islamiska religiösa och politiska extremismen. Extremisterna är en stora
fara för hela världen. Deras strategi är att påtvinga sina regler t.o.m. i de
länder där de blir mottagna.
I början av det tjugonde seklet utgjorde
de kristna 20% av befolkningen i Mellanöstern, men idag är de mindre än 10%. Enligt
USA-kommissionen för internationell religionsfrihet fanns det Irak, innan kriget,
omkring en miljon kristna - idag är de endast 500.000.
De sista åren har
det förekommit ett oroväckande antal religionsrelaterade mord, kidnappningar,
våldtäkter, hotelser och attacker mot religiösa ledare, pilgrimer och heliga
platser. I Irak är de minsta religiösa samfunden bland de mest sårbara, även
om alla irakierna - från många muslimska och icke muslimska religiösa samfund
- har lidit av detta våld. Dessutom har medlemmarna av de små religiösa minoritetssamfunden
i Irak inte någon milis eller några stamstrukturer som försvarar dem. De får
inte ett nödvändigt officiellt beskydd och är juridiskt, politiskt och ekonomiskt
marginaliserade.
I Irak fortsätter antalet kristna att minska. Över 50
kyrkor har attackerats, av vilka tre i mitt stift, Kirkuk. En biskop och tre
präster har kidnappats och mördats och omkring 900 oskyldiga kristna har dödats
sedan år 2003. Hundratusentals människor har lämnat sina hem och lever nu
i grannländerna såsom politiska flyktingar. De söker en säker plats där de kan
leva och uppfostra sina barn på samma sätt som det var möjligt för dem innan
kriget. Sedan sex månade är de irakiska politikerna inte istånd att bilda den
nya regeringen.
Det råder en verklig fara för utplåningen av det kristna
samfundet i Irak och andra länder. För dessa familjer blev kriget en katastrof.
Bristen
på en plan för att stoppa utvandringen som plågar vårt kristna samfund är oroande.
Framtiden för de kristna i Irak, men även i Mellanöstern, har två möjligheter -
antingen emigrationen eller att acceptera att leva såsom andra klassens medborgare
med massor av svårigheter och rädsla.
Frågan som kräver ett brådskande
och bestämt svar är: ´Hur kan man hjälpa de irakiska kristna?´. Vi är i behov
av ett starkt stöd från allas sida, med en klar politisk vision och exakta planer,
inte endast för att beskydda och uppmuntra de kristna till att stanna kvar
hemma och hoppas, utan även för att främja försoningen mellan irakierna, de mänskliga
rättigheterna i området och be regeringarna om att respektera lagarna. De
kristna har varit, och kan fortsätta att vara det idag, ett medel för dialog,
fredlig koexistens och samarbete med våra muslimska bröder som uppskattar våra
egenskaper. Således är emigrationen av de kristna från Mellanöstern en stor
förlust för de båda samfunden.
Det internationella samfundet måste ta
sitt ansvar och tillsammans med de lokala myndigheterna finna ett gemensamt avtal
för att respektera människans värdighet och hennes rättigheter som är grundade
på jämlikheten och det fulla medborgarskapet.
Styrkan hos en Stat borde
vara grundad på trovärdheten i tillämpandet av lagarna på lika sätt för alla
medborgare, utan diskriminering mellan muslimer och icke muslimer, majoritet och
minoritet. Detta är en skam. I Västvärlden åtnjuter muslimerna full jämlikhet
och betraktas inte såsom en minoritet eller andra klassens medborgare. I Mellanöstern
är vi urinvånare och inte flyktingar!
Det internationella samfundet borde
hjälpa migranterna med att underlätta och garantera deras återresa hem, men även
ge hjälp med bosättningen i speciella fall av irakier som inte har någon möjlighet
att återvända hem eller vars situationer är så farliga att livet i Irak helt
enkelt inte är möjligt, dock utan att uppmuntra eller främja migrationen. Om
ambassaderna ger visum åt de kristna, kommer ingen att stanna kvar. Världssamfundet
kan finansiera en del projekt i byarna där de kristna lever, t.ex. skolor, apotek,
vägar, jordbruksprojekt.
Vi måste lösa problemet som gäller fundamentalismen.
Man borde utarbeta nya läroprogram som är grundade på en religiös undervisning.
Att bekämpa fundamentalismen med vapnen kan endast underblåsa den. En undervisning
som omfattar mänskliga rättigheter och positiva religiösa värden skulle vara mer
effektiv. Vi hoppas att Synoden om Mellanöstern skall fästa uppmärksamheten
på våra problem. Det är ett tillfälle till att granska hela situationen för de
kristna i Mellanöstern”.