"Gud älskar de fattiga och vårt öde beror på hur vi beter oss mot dem" Benedictus XVI:s sista Angelus i Castelgandolfo i år

(270910) Benedictus XVI är fortfarande i sitt sommarresidens i Castelgandolfo, men nu börjar höstrusket nå även Rom med omnejd, så det är dags för påven att återvända till Vatikanen. Under gårdagens sista Angelusbön på borggården i Castelgandofo, berättade påven att på torsdag lämnar han för i år, och han tackade stadsborna för denna sommar.



”Gud älskar de fattiga”. När påven denna söndag reflekterade över dagens evangelietext var summan denna. Gud älskar de fattiga, och varje människas eviga öde och glädje beror på vår vilja att göra likaså, under våra liv. Påven presenterade liknelsen om den fattige Lasarus och den rike mannen, som av Jesus inte ens nämns vid namn, och förklarade att med egoism vissnar själen tills den går förlorad.



”Den rike mannen lever i lyx och själviskhet”, sa påven, ”och när han dör, hamnar han i helvetet. Den fattige, som äter resterna från de rikas bord, bärs efter sin död av änglarna till Guds och helgonens eviga boning. "Saliga ni som är fattiga - hade Herren förkunnat till sina lärjungar – er tillhör Guds rike" (Luk 6:20). Men budskapet i liknelsen går längre: det påminner oss om att medan vi är i den här världen, måste vi lyssna till Herren, som talar genom Skriften, och leva efter hans vilja; det kommer att vara för sent att ångra sig efter döden.”



”Så den här historien säger oss två saker: för det första är att Gud älskar de fattiga och lindrar deras förnedring, och för det andra att vårt eviga öde beror på vårt beteende – det är upp till oss att följa den väg som Gud har visat oss för att nå livet, och denna väg är kärleken, men inte kärlek i betydelsen av att känna en känsla, utan som att tjäna andra i Kristi kärlek.”



Det är alltså inte en grund och flyktig känsla av kärlek, utan konkret agerande i välgörenhet, som gör själen levande och låter den erövra odödligheten. Påven noterade vidare i sin Angelusbön att genom ett lyckligt sammanträffande firar den katolska kyrkan idag den Helige Vincent de Pauli, som är en förebild i konkret kärlek som en del av livet. I år är det 350 år sedan han dog.

”I Frankrike på 1600-talet berörde han med egen person de starka kontraster som fanns mellan de rikaste och de fattigaste. Som präst hade han möjlighet att umgås både i aristokratiska kretsar, på landsbygden, liksom i Parisslummen. Driven av Kristi kärlek, organiserade Vincent de 'Pauli stabila former för att tjäna marginaliserade människor, som gav upphov till de så kallade "Charitées", "Kärleks" -grupper av kvinnor som satte sin tid och sin egendom till förfogande för de marginaliserade. Bland dessa frivilliga, valde några att ägna sig helt åt Gud och de fattiga, och därmed, tillsammans med S:ta Louise de Marillac grundade S:t Vincent Barmhärtighetssystrarna, den första orden för vigda kvinnor som levde "i världen", mitt bland människorna, de sjuka och de behövande.”



Barmhärtighetssystern eller S:t Vincentsystern kände man igen på sin originella stora vita huvudbonad. I själva verket är tanken bakom den traditionella dräkten en lantlig vardagsdräkt på den franska landsbygden. S:t Vincents nunnor kunde man se både på slagfält, i fängelser, på sjukhus och i andra miljöer där människor befann sig i nödlidande situationer. Idag är systrarna cirka 20000 i cirka 91 länder i världen. Den ovanliga slöjan har de lagt i byrålådan, men dräkten är fortfarande blå.



Påven talade även om ett annat vittne om Kärleken med stor ”K” som han sa är den enda som kan ge oss sann glädje, då han nämnde den unga kvinnan, Chiara ”Luce” Badano, från Ligurien i Italien som saligförklarades i Rom på lördagen:



”Chiara Badano var en italiensk flicka född 1971”, sa påven, ”som en sjukdom ledde till döden då hon var yngre än19 år. Trots detta var hon alltid en stråle av ljus för alla, som hennes smeknamn intygar: "Klart ljus". Idag är församling hon tillhörde, Focolarerörelsen och Acqui Terme stift i fest – och det är en fest för alla ungdomar, som i henne kan finna ett exempel på kristen koherens. Hennes sista ord i fullt samtycke med Guds vilja var: Hejdå mamma, var glad, det är jag”.”



"Låt oss prisa Gud för hans kärlek är starkare än ondskan och döden, och tacka Jungfru Maria som leder ungdomar genom svårigheter och lidande, till att förälska sig i Jesus och upptäcka livets skönhet”, avslutade påven sin Angelusbön.