Benedictus XVI mötte England i Westminister Hall

(17.09.10) På eftermiddagen klockan 17:15 framförde påven en av hans viktigaste tal under det apostoliska besöket till Storbritannien. Efter mötet med den anglikanske ärkebiskopen begav sig påven till den berömda Westminister Hall för att där möta civila och politiska myndighetspersoner, representanter från den kulturella och akademiska världen, den diplomatiska kåren, samt ledare för de större religionerna. Salen kan sammanlagt rymma 1800 personer och var denna eftermiddag fylld till bredden.

Westminster Hall är parlamentets mest antika sal, som kan berätta om tusen år av landets historia. Den byggdes år 1099 och den var då menad som en salong för kungliga fester och kröningsbanketter. År 1178 omvandlades salongen till det kungliga hovets domstol. Det var i denna sal, som den helige Tomas More dömdes till döden den 6 juli 1535 och jesuitprästen den helige Edmund Campion den 20 november 1581.

”När jag talar till er”, sa påven till församlingen, ”är jag medveten om det privilegium som har givits till mig att tala till det brittiska folket och deras representanter i Westminster Hall.” ”I denna historiska miljö”, fortsatte Benedictus XVI, ”tänker jag på de otaliga män och kvinnor genom århundradena som har bidragit till de betydelsefulla händelserna som har ägt rum inom dessa väggar och som har format livet för många generationer av britter och andra också. Framför allt minns jag den Helige Thomas More, den store engelske akademikern och statsmannen, som beundrades av både troende och icke-troende för sin integritet i att följa sitt samvete, även till priset av att misshaga kungen vars "goda tjänare" han var, eftersom han valde att tjäna Gud först. Det dilemma som Thomas More stod inför i dessa svåra tider, den eviga frågan om förhållandet mellan vad man är skyldig Caesar och vad man är skyldig Gud, ger mig tillfälle att kortfattat reflektera om den rätta platsen för religiös tro i den politiska processen.”

”Varje generation”, sade påven, ”medan den strävar efter det gemensamma bästa, måste fråga på nytt: vilka krav kan regeringar rimligen påtvinga medborgarna, och hur långt sträckar de sig? Genom att vädja till vilken auktoritet kan moraliska dilemman lösas? Dessa frågor tar oss direkt till den etiska grunden för civil debatt. Om de moraliska principerna som ligger till grund för den demokratiska processen inte bestäms av någonting mer solid än socialt medhåll, då blir processens bräcklighet alltför tydlig - häri ligger demokratins verkliga utmaning.”

”Den katolska traditionen hävdar att de objektiva normer som styr rätta handlingar är tillgängliga för förnuftet,” fortsatte den Helige Fadern. ”Enligt denna förståelse, är religionens roll i den politiska debatten inte så mycket att framlägga dessa normer, som om de inte kunde vara tillgängliga för icke-troende - än mindre att föreslå konkreta politiska lösningar, vilket skulle ligga helt utanför religionens område - religionernas roll är istället att hjälpa till att rena och belysa tillämpningen av förnuftet till upptäckten av objektiva moraliska principer. Denna "korrigerande" roll hos religionen visavi förnuftet är inte alltid välkommen, delvis på grund av förvanskade former av religion, såsom sekterism och fundamentalism, som kan skapa allvarliga sociala problem. Och i sin tur uppstår dessa förvrängningar av religion när otillräcklig uppmärksamhet ägnas åt rening och förnuftets strukturerande roll inom religion.”

Men ”det är en dubbelriktad process” tillade Benedictus XVI. ”Utan religionens korrigerande roll, kan förnuftet också falla offer för förvrängningar, som när förnuftet manipuleras av ideologi, eller tillämpas på en sätt som inte tar full hänsyn till varje människas värdighet. Ett sådant missbruk av förnuftet gav upphov till slavhandeln i första hand och många andra sociala missförhållanden, inte minst de totalitära ideologierna under nittonhundratalet. Det är därför jag skulle vilja föreslå att förnuftets värld och trons värld - den sekulära rationalitetens värld och den religiösa övertygelsens värld - behöver varandra och bör inte vara rädda för att inleda en djupgående och fortlöpande dialog, till gagn för vår civilisation.”

”Religion, är med andra ord inte ett problem för lagstiftarna att lösa, men ett viktigt bidrag till den nationella debatten” underströk påven. ”Med detta i minnet kan jag bara uttrycka min oro över den ökande marginaliseringen av religion, särskilt av kristendomen, som sker på vissa håll, även i nationer som lägger stor vikt på tolerans. Det finns de som förespråkar att religionens röst bör tystas ned, eller åtminstone förvisas till den rent privata sfären. Det finns de som hävdar att det offentliga högtidlighållandet av festligheter såsom jul bör motarbetas i den tveksamma övertygelsen att det på något sätt skulle kunna kränka andra religioner. Och det finns de som hävdar - paradoxalt nog med avsikten att avskaffa diskriminering - att man bör kräva av kristna i offentliga roller att dom ibland ska agera mot deras eget samvete. Detta är oroande tecken på en bristande förståelse, inte bara av det troendes rättigheter till samvets och religionsfrihet, men också religionens berättigade plats i det offentliga livet. Jag uppmanar därför er alla, att inom era respektive inflytelsesfärer, finna sätt att främja och uppmuntra till dialog mellan tro och förnuft på alla nivåer i det nationella livet”. ”Er villighet att göra detta syns redan i er historiska inbjudan till mig i dag” tillade påven.

”På senare år har det varit glädjande att bevittna positiva tecken på en global tillväxt i solidaritet med de fattiga” sade påven. ”Men för att vända denna solidaritet till effektiv handling krävs nytänkande för att förbättra livsvillkoren på många viktiga områden, såsom livsmedelsproduktion, rent vatten, sysselsättning, utbildning, stöd till familjer, särskilt till invandrare och grundläggande sjukvård. Där människors liv berörs, är tiden alltid kort: världen har upplevt de enorma resurserna som regeringar kan utnyttja för att rädda finansiella institut som anses vara "too big to fail". Nog bör människans fullkomliga utveckling för världens alla folk inte vara mindre viktig: här är någonting som är värd världens uppmärksamhet, som verkligen är "too big to fail".

”Änglarna som blickar ned på oss från detta magnifika tak i denna urgamla sal påminner oss om den långa tradition i vilken den brittiska parlamentariska demokratin har utvecklats” avslutade Benedictus XVI. ”De påminner oss om att Gud ständigt vakar över oss för att vägleda och skydda oss. Och de kallar oss att erkänna det avgörande bidrag som religiös tro har givit och kan fortsätta att ge till nationens liv.”

En 4 minuter lång applåd följde påvens tal. Därpå fick han möjlighet att hälsa på tidigare premiärministrar, bland dem Margeret Thatcher och Tony Blair.

Westminster är ett kvarter i Londons centrum, som ligger på Themsens norra strand. Namnet ”West”, som betyder väst och ”minster” kloster, härrörde sig ursprungligen till endast klostret. Idag så omfattar det en rad byggnader, som utgör ett historiskt band mellan kyrkan och staten, nämligen Westminster Palace, parlamentet, Buckingham Palace-drottningens officiella residens, Westminter Abbey är ett anglikanskt kloster, där enligt traditionen engelska kungar och drottningar kröns och sedan begravs, och Westminster Cathedral som är den katolska katedralen.