Endast med kärleken som aldrig överger finns det orubbliga lugnet. Benedictus XVI:s Angelusbön

(12.09.10) ”Gud älskar oss även om vi är syndare”, sa påven under sin Angelusbön i Castelgandolfo på söndagen inför en stor skara pilgrimer som trots septemberhettan begett sig till det påvliga palatset strax söder om staden. Till Rom återvänder påven först efter sin resa till Storbritannien, som börjar på torsdag. Denna söndag var evangelietexten den om den förlorade sonen, i evangelisten Lukas 15:e kapitel.

"I söndagens evangelium ger Jesus oss tre liknelser om nåd. "När han talar om herden som hämtar det förlorade fåret, kvinnan som söker det förlorade myntet och fadern som går den förlorade sonen till mötes och omfamnar honom, är det inte enbart ord: det utgör en förklaring av Hans innersta väsen och verksamhet "( ”Deus Caritas Est”, 12)”, sa påven och citerade sin första encyklika ”Deus Carits Est”. Herden som söker upp det förlorade fåret är Gud själv som med korset tar sig an, att återlösa den syndiga mänskligheten. Den förlorade sonen, i den tredje liknelsen, är en ung man som efter att ha fått sin fars arv, " gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar" (Luk 15:13).



När han gjort av med allt, hamnat i fattigdom, och tvingades arbeta som slav, och äta djurens mat - "då - säger evangeliet - kom han till besinning" (Luk 15:17)”, sa påven och uppmanade åhörarna att fundera på den inre vallfärden som sonen gör då han förbereder sig inför mötet med sin far. "Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” (Luk 15:18-19).



Påven använde sig av den Helige Augustinus ord, som själv befunnit sig i den förlorade sonens roll, för att beskriva den enda plats där vi kan finna äkta lugn: "Det är Ordet själv som ropar åt dig att komma tillbaka: den plats där det orubbliga lugnet finns är där kärleken inte överger” (Bekännelser, IV, 11). "Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.” (Luk 15:20), och full av glädje lät han ordna en fest.

Kära vänner, hur kan vi inte öppna våra hjärtan inför vissheten om att Gud älskar oss fastän vi är syndare? Han tröttnar aldrig på att gå oss till mötes, han är alltid den första att ta vägen som skiljer oss från honom. Moseboken visar oss hur Moses, med säkert och djärvt bönfallande lyckas, så att säga, flytta Gud från domens tron till nådens tron. (jfr 32:7-11.13-14.

Ånger är trons mått och med den återvänder vi till sanningen. Aposteln Paulus skriver: "Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro" (1 Tim 1:13). För att återgå till liknelsen om sonen som återvänder "hem", noterar vi att den äldste sonen verkar chockad av det varma mottagandet av hans bror, och det är även här fadern som går honom till mötes och tigger honom, "Min son, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt” (Luk 15:31). Endast tron kan förvandla själviskhet till glädje och förnya de rätta relationerna till andra och till Gud för att "hålla fest och vara glada”, som fadern säger, ”för din bror … var förlorad och är återfunnen.” (Luk 15:32)

Avslutningsvis bad påven de troende att följa honom med sina böner på den stundande apostoliska resan till det Förenade Kungariket. Eftersom Storbritannien inte omfattar Nordirland, är den rätta benämningen på resmålet Förenade Kungariket, eller United Kingdom som de själva säger. Katolikerna i Nordirland ville inte uteslutas ur besöket även om påven inte sätter sin fot på det irländska fastlandet. Under mässan i Glasgow på torsdagseftermiddagen kommer katolikerna från de nordligaste delarna att delta, inklusive från Nordirland.

”Vi anförtror vår omvändelseväg till Jungfru Maria, vars namn firas i den heliga kyrkan idag”, avslutade påven.