"Återställ allt i Kristus" Benedictus XVI:s audiens om Pius X. En andra appell för Pakistan - överge inte den lidande befolkningen

(18.08.10) Idag höll påven sin 27 allmänna audiens i år, även denna vecka i Castelgandolfo, dit pilgrimer idag hade kommit från hela världen: de flesta europeiska länderna fanns representerade och även troende från Sri Lanka, Venezuela, Brasilien och Argentina hade annonserat sin närvaro.

Påven undervisade om den Helige påven Pius X, vars högtid infaller på lördag. Pius X var den sista påven att helgonförklaras, det gjorde Pius XII år 1954, tre år efter att han saligförklarat honom. ”Han lämnade ett outplånligt märke i väldigt många aspekter av kyrkans liv och verksamhet”, sa påven. ”Hans övergripande mål vara att ”återställa allt i Kristus” genom vår intima personliga relation med Kristus.”

”Giuseppe Sarto – det var hans namn - föddes i Riese (Treviso)1835 i en bondfamilj. Efter studier vid seminariet i Padua, prästvigdes han vid 23 år ålder. Först var han vice kyrkoherde i Tombolo, sedan kyrkoherde i Salzano och därefter kanik i domkyrkan i Treviso med uppdrag som biskopskansler och andlig ledare i stiftets seminarium. Under dessa år, generösa och rika på pastoral erfarenhet, visade den framtida påven sin djupa kärlek till Kristus och Kyrkan, sin ödmjukhet och enkelhet och den stora kärleken till de behövande, som var så typisk för hela hans liv. År 1884 utnämndes han till biskop av Mantua och 1893 till patriark i Venedig. Den 4 augusti 1903, valdes han till påve, ett ministerium som han tog emot med hesitation, eftersom han inte ansåg sig värdig denna höga uppgift.

Påven Pius X:s pontifikat har lämnat ett outplånligt märke i kyrkans historia och präglas av ett betydande reformarbete, som sammanfattas i mottot att ”återställa allt i Kristus". Hans insatser omfattade ett flertal kyrkliga områden. Från början ägnade han sig åt omorganisation av kurian, sedan påbörjade han arbetet med att utforma koden av den kanoniska rätten, som sedan utfärdades av hans efterträdare Benedictus XV. Han gjorde vidare en översyn av de framtida prästernas studier och seminarier, och grundade även ett antal regionala seminarier, utrustade med bra bibliotek och bildade lärare.

Ett annat viktigt område var det doktrinära bildandet av Guds folk. Från åren då han var kyrkoherde hade han själv skrivit katekesundervisningar och under tiden som biskop i Mantua samlades arbetet i en katekes, om inte universell, så åtminstone italiensk. Som den autentiske herde han var hade han förstått tidens situation, bland annat fenomenet utvandring, vilket krävde att varje troende behövde en katekes oberoende var hon befann sig och omständigheter i livet. Som påve framarbetade han en katekes över den kristna läran för Roms stift, som sedan spred sig över hela Italien och i världen. Denna katekes kallas "Pius X:s" och har för många varit en säker vägledning i troslärans sanningar, tack vare det enkla, klara och tydliga språket och den effektiva framställningen.

Han ägnade stor uppmärksamhet åt reformen av liturgin, särskilt av den sakrala musiken, för att leda de troende till ett djupare böneliv och en ökad delaktighet i sakramenten. I hans Motu Proprio Tra le Sollecitudini (1903), under det första året av hans pontifikat, sa han att den sanna kristna andan har sin primära och oumbärlig källa i det aktiva deltagandet i de heliga mysterierna och i kyrkans offentliga och högtidliga bön (se ASS 36 [ 1903] 531). Han rekommenderade att ofta ta emot sakramenten, uppmuntrade till att ta emot ,väl förberedda, Eukaristin dagligen, och att det var lägligt att barn tog emot den första kommunionen runt 7-årsåldern, ”när barnen börjar använda sitt förnuft” (se Decretum Quam singulari: AAS 2 [1910] 582).

Trogen uppgiften att bekräfta sina bröder i tron, ingrep S:t Pius X med beslutsamhet inför några trender som manifesterades i de teologiska sammanhangen i slutet av 1800-talet och tidiga 1900-talet, och fördömde ”modernismen” för att försvara de troende mot felaktiga teser och för att främja en vetenskaplig fördjupning av de Heliga Skrifterna i samklang med kyrkans tradition.

Den 7 maj 1909, med det apostoliska brevet Vinea electa grundade han det Påvliga Bibelinstitutet. De sista månaderna av sitt liv präglades av det nalkande kriget. Hans appell till alla världens katoliker den 2 augusti 1914 då han uttryckte "sin bittra smärta" inför detta, var en lidande faders rop som ser sina barn vända sig mot varandra i krig. Han dog kort därefter, den 20 augusti och hans rykte av helighet spred sig snabbt bland de kristna.

Kära bröder och systrar, den helige Pius X lärde oss alla att det i grunden för vår apostoliska verksamhet inom de olika områden där vi verkar, alltid måste finnas en intim förening med Kristus, för att kunna växa och förbättras varje dag. Detta är kärnan i all hans undervisning och pastorala engagemang. Bara om vi älskar Herren, kan vi leda människor till Gud, och öppna dem för Hans barmhärtiga kärlek och på så vis öppna världen för Guds barmhärtighet.

Efter audiensen gjorde påven ytterligare en appell för det nödlidande Pakistan – en naturkatastrof med enorma tragiska följder härjar landet. Påven sa:

”Mina tankar går i denna stund till den kära pakistanska befolkningen som plågas av en allvarlig översvämning, som har tagit otaliga offer och lämnat många familjer hemlösa.

Medan jag anförtror de som tragiskt avlidit till den gode Guds Barmhärtighet, uttrycker jag min andliga närvaro med deras familjer och alla de som lider på grund av denna naturkatastrof. Må inte vår solidaritet utebli mot dessa våra hårt prövade bröder och systrar liksom världssamfundets konkreta stöd.”