Kardinal Tucci - "Påven hade rätt" - han vet vad han gör

(20.04.10) En artikel av jesuiten och kardinalen Roberto Tucci, publicerades på söndagen den 18 april i den italienska dagstidningen ”Corriere della Sera”, inför Benedictus XVI:s femårsdag som påve. Vi återger artikeln som kan sammanfattas med orden: du hade rätt.



”När man för några år sedan talade om Joseph Razingers önskan att vilja dra sig tillbaka och återvända till sina studier, tänkte jag alltid att kardinal Razingers största önskan var att utnyttja sin tid till att finna ett nytt språk, vilket han redan hade börjat göra med de erfarenheter som är samlade i den fantastiska boken ”Introduktion till Kristendomen”- att fortsätta på den linjen, hitta ett värdigt språk, men begripligt för alla, från det enkla folket till de akademiska forskarna, från de som tror till de som inte tror.”

”Jag var redan mer än åttio år och därför inte en av kardinalerna som valde år 2005, men om jag hade deltagit i konklaven, skulle jag säkert ha röstat på honom. Han var den mest värdiga person, en stor teolog, och framför allt en man med stor andlighet. Och när han valdes tänkte jag att det skulle bli ett stort pontifikat, som skulle gå till historien. Dessa fem år har bekräftat detta för mig mer än någonsin.”

Benedictus XVI är en påve som har sökt och funnit ett nytt språk: i predikningarna, i onsdagsaudienserna, i encyklikorna. Viktig är den bibliska bilden av icke-judarnas förrum till Jerusalems tempel som han själv tog upp nyligen apropå dialogen med de icke-troende: "Kyrkan bör även idag öppna ett "förrum för den icke troende" där människorna på något sätt kan anknyta till Gud utan att de känner honom och innan de har funnit vägen till hans mysterium." Påven är övertygad om att många människor söker men kan inte finna en person som hjälper dem att visa det som redan finns inom dem, nästan som en sokratisk metod.

”Fel har de som tror att påven befinner sig i en konfliktsituation med kulturen i vår tid: om det finns en som förstår den moderna sekulära tanken så är det Benedictus XVI, vilket visar sig till exempel i konfrontationen med Jürgen Habermas. Hans kunskaper är omfattande, även om han aldrig tynger sin omgivning med detta. Och när han diskuterar, så ger han naturligtvis inte efter. Men en sak är säker: den person som diskuterar med påven är medveten om att påven förstår, han lyssnar och förstår. Även när han inte håller med märker man att han har lyssnat och att han lägger vikt vid det du har sagt. Hans svar visar alltid, även om han håller vid sina principer, att samtalspartners ord på något sätt har berikat hans eget tänkande.”

”Vad som snarare har förvånat mig lite, är hans målmedvetenhet i att fatta beslut. Men även detta beror, trots allt, på hans grundläggande andlighet. Påven är en upprätt person och en man som låter sina beslut mogna genom att tänka, skriva, och särskilt i meditation och bön. Han vågar även riskera, om han genom bönen, framför Gud, anser att det är nödvändigt. Han visste att han riskerade en protest när han lyfte bannlysningen av Lefebvrianisterna för att hjälpa dem att tänka om och återkomma till kyrkan. Eller när han redan innan beviljade den antika latinska mässan som extraordinär form och inte obligatorisk. Men han gjorde det ändå, han kände i sitt samvete att han måste göra allt som är möjligt för att restaurera denna klyfta.”

”Vad gäller frågan om pedofila präster, visade han en förmåga att agera i rätt tid och tydligt, utan att kompromissa, även redan då han var en kardinal. Som när han under Via Crucis 2005 sa: "Hur mycket smörja det finns i kyrkan, och även bland prästerskapet, som borde helt och fullt tillhör Honom". Som en sann intellektuell, begrundar Benedictus XVI på djupet, och när han väl beslutar sig, bemöter han problemen utan rädsla, vilket framgår av brevet till de irländska katolikerna.”

”Men han har förresten alltid varit modig. Vid tidpunkten för det Andra Vatikankonciliet, som ung teolog, hjälpte han kardinal Joseph Frings att skriva, och han inspirerade många av hans tal: Jag minns fortfarande hans hårda kritik på Sant’Uffizios metoder vid den tidpunkten, så hård att kardinal Ottaviani var så förolämpad att han gick och ville ha en ursäkt! Det var under det Andra Vatikankonciliet, då han ingick i en grupp teologer för att arbeta med att utformningen av texten till Gaudium et Spes om kyrkan och den moderna världen. Några år efter det Andra Vatikankonciliets slut, råkade jag läsa en essä av Msgr. Ratzinger i vilken han med godhet gjorde en intressant kritik av texten. Jag tänkte då att det var synd att han inte varit på min plats, för texten hade då säkert varit bättre.

När jag går för att önska honom God Jul, vid julen, säger jag alltid ”tack för din undervisning, Helige Fader. Hans encyklikor, hans predikningar, hans tankar, kommer att finnas kvar. Det kommer att ta tid att bedöma honom, och se på konsekvensen av hans beslut, om han beslutade rätt. Jag själv minns att jag tog illa upp över hans ord på Via Crucis 2005. Det verkade vara lite väl överdrivet, lite för hårt. Men nu måste jag säga på samma sätt som jag säger om många av hans saker; han hade rätt.