Benedictus XVI och kontinuitetens hermeneutik

(16.03.10) Den senaste veckan har påven talat två gånger om kontinuitetens hermeneutik, som för ovana öron kan låta komplicerat. Det är dock värt att fördjupa oss i dessa termer eftersom det präglar Benedictus XVI:s pontifikat och dyker upp i hans olika budskap. Hermeneutik är läran om tolkning. Ordet är efter grekiskans hermeneuo vilket betyder ”tolka” och har sitt namn efter guden Hermes.

Ända sedan det Andra Vatikankonciliet har frågan om hur man ska tolka konciliet varit aktuell. Två tolkningsriktningar utvecklades snart: kontinuitet och diskontinuitet eller brytning. Påvarna efter konciliet, som personligen hade deltagit i konciliet, har stött kontinuitetens hermeneutik enligt vilken konciliet inte ställer sig i kontrast med den katolska kyrkans tusenåriga ”depositum Fidei”, trons förvar och tradition. Benedictus XVI har mycket tydligt lagt kontinuitet som en central punkt i sitt pontifikat.

I sin allmänna audiens förra onsdagen då påven höll sin andra katekes om franciskanteologen San Bonaventura tog påven upp detta tema efter att ha talat om Joakim av Floris, då han sa:

”Nu är det viktigt att tillägga att det även idag finns visioner enligt vilka hela kyrkans historia skulle ha varit under en stadig nedgång under det andra årtusendet; vissa ser nedgången redan strax efter det Nya Testamentet. Egentligen är det så att “Opera Christi non deficiunt, sed proficiunt“, Kristi verk går inte bakåt, utan framåt”. Vad skulle kyrkan ha vara utan den nya andligheten i Cistercinerorden, hos franciskanerna och dominikanerna, S:ta Teresa av Avila och S:t Johannes av Korset, och så vidare?

”Även idag gäller detta uttalande: " Opera Christi non deficiunt, sed proficiunt“, de går vidare. San Bonaventura lär oss behovet av den nödvändiga även stränga urskiljningen – av en nykter realism och av öppenhet för nya andligheter som skänkts av Kristus, i den Helige Anden, till sin kyrka. Medan man upprepar iden om nedgång, finns det även en annan idé, om "andlig utopism", som upprepas. Vi vet att efter det Andra Vatikankonciliet, var några övertygade om att allt var nytt, att det var en annan kyrka, att den för konciliära kyrkan var över och vi hade en helt "annan". En anarkisk utopism! Tack och lov var Petri båts rorsmän de kloka påvarna Paulus VI och Johannes Paulus II, som å ena sidan försvarade det nya i konciliet och samtidigt försvarade enheten och kontinuiteten i kyrkan, som alltid är syndares kyrka och en plats för nåd”.

Tre dagar senare talade påven till 50 biskopar och 500 präster som deltog i en kurs organiserad av Kongregationen för Prästerskapet i samband med prästerskapets år. Kursen bar titeln ”Kristi trohet, Prästerskapets trohet", och påven tog då tillfället i akt att tala om kontinuitetens hermeneutik.

"Precis som den hermeneutiska kontinuitet avslöjar att den blir allt viktigare för en adekvat förståelse av det Andra Vatikankonciliets texter så ser vi på samma sätt behovet av en hermeneutik av vad man skulle kunna kalla "prästerlig kontinuitet", en som börjar med Jesus från Nazareth, Herre och Messias. Ett prästerskap som under två tusen års historia har gett världen storhet, helighet, kultur och fromhet fram till våra dagar”.

Det är inte första gången som påven talar om detta, snarare är det något som han ofta återkommer till. Redan det första året av sitt pontifikat underströk påven Benedictus XVI i sitt jultal till kardinalskollegiet i december, betydelsen av att inte tolka det Andra Vatikankonciliet som en brytning med den kyrkliga traditionen, utan i stället ett koncilium som bör läsas i traditionens ljus. I Katolsk Observatör hittar vi översättningen av påvens ord vid det tillfället:

"Allt beror av den rätta tolkningen av konciliet, eller – som man säger idag – av dess rätta hermeneutik, av den rätta nyckeln till dess läsning, förståelse och tillämpning. Problemen kring mottagandet har uppstått ur det faktum att två motsatta tolkningsprinciper konfronterats och befunnit sig i strid med varandra. Den ena principen ledde till förvirring, den andra bar och bär – i stillhet men alltmer märkbart - sina frukter. Å ena sidan finns det en tolkning som jag skulle vilja kalla ”diskontinuitetens och brytningens hermeneutik” denna kunde räkna med massmediernas gunst och likaså uppskattning hos en del företrädare för den moderna teologin. Å andra sidan finns ”reformens hermeneutik” som är förnyelse i kontinuitet… Diskontinuitetens hermeneutik riskerar att resultera i en brytning mellan den förkonciliära och den postkonciliära kyrkan. Den senare hävdar att konciliets texter som sådana ännu inte är det sanna uttrycket för konciliets anda. De beskrivs som resultatet av kompromisser genom vilka man, för att uppnå enhälliga beslut, tvingats släpa med sig och bekräfta många gamla ting som hädanefter framstår som obsoleta. Men i dessa kompromisser uppenbarar sig inte, så säger man, konciliets sanna anda, utan det är i språnget mot det nya som man finner texternas underliggande mening; endast denna representerar konciliets sanna anda, och utgående från denna och i konformitet med denna underliggande mening måste man gå framåt… Med ett ord: man skall inte följa konciliets texter utan dess anda”.

Meningen med konciliet beskrevs vid invigningen av påven Johannes XXIII när han sade att "syftet är att förmedla hela den katolska läran, inte förminskad och utan snedvridning." Han fortsatte: "Vi måste inte bara bevara denna dyrbara skatt, som om vi endast oroade oss för det förgångna, istället måste vi, livligt och utan rädsla, fortsätta det arbete som vår tid kräver, och fortsätta på den väg som kyrkan har vandrat i snart 20 sekler. (...) denna fasta och oföränderliga lära, till vilken man måste ge sitt trogna samtycke, fördjupas och belyses enligt vår tids förväntningar. Vi har trons förvar, de sanningar som finns bevarade i vår ärevördiga lära, annat är det sätt med vilket detta ska förmedlas, dock alltid i samma riktning och med samma mening."

Redan tidigt efter konciliet talades det om skillnaden mellan diskontinuitet och kontinuitet. År 1966, ett år efter att konciliet avslutats, uppmärksammade påven Paulus VI två tendenser till brytning som var att anses felaktiga:

”Det förefaller Oss tvunget att undvika två möjliga fel: för det första att anta att det Andra Vatikankonciliet innebär en brytning med den traditionella läran och disciplinen som föregår den, som om det vore en sådan nyhet att man kan jämföra den med en enastående upptäckt, en subjektiv frigörelse, som tillåter att överge, nästan som en pseudo-frigörelse, det som Kyrkan fram till igår undervisade och bekände [...] och det andra felet, i motsats till den trohet vi är skyldiga konciliet, skulle vara att bortse från den enorma rikedomen i lära och försynens förnyande fruktsamhet som kommer ur konciliet”. (predikan på ettårsdagen efter konciliet, 8 december 1966)

Som ett synligt tecken på hur varmt om hjärtat påven Benedictus XVI har kontinuitetens hermeneutik ser vi utgivandet av sitt Motu Proprio ”Summorum Pontificum” som har underlättat användningen av den äldre romersk katolska liturgin i sakrament och den heliga mässan. Många har tolkat detta och andra initiativ som återhämtar, och lyfter fram i ljuset, kyrkans tvåtusenåriga skatter, som om påven vore bakåtsträvande. Men det finns även de som ser honom som en reformator, som under sitt pontifikat medvetet, genom liturgi, genom sin undervisning där han systematiskt har talat om den kristna kulturen och traditionen genom seklerna; och nu senast genom att belysa och uppmärksamma prästens identitet, med prästerskapets år, strävar efter att ena kyrkan, förnya henne och vägleda henne framåt – och som jämför honom med påven Gregorius VII.

Avslutningsvis i sitt jultal till den romerska kurian sa påven: ”Därför kan vi idag med tacksamhet vända vår blick till Andra Vatikankonciliet. Om vi läser det och tar emot det med en rätt hermeneutik, med en riktig tolkning, kan det vara och alltmer bli en stor kraft för kyrkans ständigt nödvändiga förnyelse”.