Benedictus XVI besöker den luterska kyrkan i Rom

(15.0310) På söndageftermiddagen gjorde påven ett ekumeniskt besök då han med anledning av 25-års jubileet av Johannes Paulus II:s besök i den luterska kyrkan i Rom, nu har tackat ja till samma församlings inbjudan. Den evangelisk luterska kommuniteten som bär namnet ”Christus kirche”, har 350 medlemmar, och ligger på Via Sicilia i centrala Rom. Johannes Paulus II:s besök skedde i samband med att kyrkan firade 500-års jubileum sedan Martin Luthers födelse, och det var ett historiskt besök eftersom det var första gången som en påve besökte en luthersk kyrka efter reformationen. Men påven Benedictus XVI hade redan besökt dem, som kardinal Ratzinger 1998.



Påvent tackade alltså ja till denna inbjudan, vilket kommunitetens ordförande Doris Ech uttryckte sin uppskattning över i sitt välkomstal, samtidigt som hon påminde om 10-årsjubileet för den ”gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen” som publicerades av Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet på Allhelgonaafton den 31 oktober 1999.



Efter gudstjänsten talade påven på fri hand till de samlade, vilket varje gång han gör det, belyser hans förmåga och teologiska nivå. Ett långt tal som tog upp samma tema som församlingens pastor, Jens Martin Kruse; nämligen hoppet.



Påven talade om evangelietexten de läst som tar upp hoppet, ”men även korset: två dimensioner som alltid går hand i hand”, sa påven. ”Om du vill tala om hoppet måste du tala om korset”. Påven talade om sanningen om livet och som så ofta återkom han till människans sökande efter Gud. I evangelietexten kommer en grupp greker till Filip och säger att de har kommit för att se Jesus: ”Vi vill se Jesus”. Dessa greker var i samma situation som oss: även vi är pilgrimer, vi vill också känna igen Jesus och se Jesus.



Och påven uttryckte sin spontana bön med orden; "Hjälp oss att bli dina vänner, hjälp oss att se dig mer och mer. Hjälp oss att föra mer personer till dig”. Han talade sedan vidare om fröet som måste falla till marken och nästan förstöras, och gör denna jämförelse med Kristi ämbete: ”Han är vetekornet som faller till marken, vår mark, och utsätter sig för vår verklighet, låter sig förstöras för att kunna ge många frukter”, sa påven och förklarade så hur den Uppståndne kan komma till alla, inte endast till några få, och hur den levande kyrkan är Kristi levande kropp, frukten av fröet som föll. ”Även Eukaristin är frukten som utvecklades ur denna händelse”.



Jesus uttrycker även detta med andra ord”, fortsatte påve, ”den person som älskar sitt liv skall mista det. Men den som tar sitt kors och förlorar sitt liv skall vinna det. Om vi lyssnar till detta, tycker vi inte om det. Vi vill säga till Herren: "Men Herre, måste vi hat våra liv? Vore det inte bättre att älska det, med tacksamhet, för att ni har gett oss detta liv?" Men dessa Herrens ord har en annan dimension. Visst: vi kan och måste fyllas med tacksamhet, eftersom vi fått detta av Herren, han som ser oss och älskar oss. Om Herren säger att: "Vi på något sätt måste hata våra liv, vill han påminna om att vi inte kan tro att livet vi lever är vårt liv, bara för oss, och att vi ska hålla sakerna för oss själva, för att den som gör det, den som bara ser till sig själv, finner inte livet utan förlorar det. Livet är inte att ta emot, livet är att tjäna. Vi kan inte få livet genom att bara ta det, utan vi måste ödmjukt tjäna den andra, och överlåta våra liv till andra.



Påven avslutade med att säga att man inte kan leva som kristen utan en församling, och att vi har splittrat den gemensamma vandringen i många vandringar, och att vi missköter vårt vittnesmål. Vi kan lyssna på klagan att den ekumeniska utvecklingen inte går framåt, men vi kan även glädjas och uttrycka tacksamhet över att det finns mycket som förenar oss. Att vi ber tillsammans, lyssnar till samma Guds Ord, och att vi lyssnar till varandra, och att vi alla betraktar samma Kristus. Det vi måste säga är att det är inte splittring som är vår främsta punkt utan glädjen och hoppet om att enheten kan bli djupare... Människorna kan inte skapa enheten; vi måste anfrötro oss åt Herren för endast han kan ge oss enhet.


I dessa dagar pågår dialog mellan den luterska kyrkan och den katolska. I ett pressmeddelande från den katolska kyrkan i Stockholm häromdagen, läste vi att ”Efter sju års arbete så överlämnar de lutherska kyrkorna i Sverige och Finland och den Katolska kyrkans dialoggrupp ett gemensamt dokument om rättfärdiggörelsen till uppdragsgivarna som var Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd och Stockholms katolska stifts biskop Anders Arborelius.


”Vi har tydligt sett behovet att tränga in i de stora teologiska och ekumeniska frågorna om vad rättfärdiggörelsen innebär och hur den tar konkret form i kyrkans liv, skriver biskop Anders Arborelius i förordet. Rättfärdiggörelse är en term som brukas i kristen teologi för att beskriva den process där Gud befriar människan från följderna av hennes synd.



Katolska kyrkan i Sverige har ansvarat för den svenska utgåvan, medan Svenska kyrkan gör en engelsk utgåva som ska överlämnas till Vatikanen av en gemensam biskopsdelegation i april.



Rättfärdiggörelse är en term som brukas i kristen teologi för att beskriva den process där Gud befriar människan från följderna av hennes synd. Katolska kyrkan i Sverige har ansvarat för den svenska utgåvan, medan Svenska kyrkan gör en engelsk utgåva som ska överlämnas till Vatikanen av en gemensam biskopsdelegation i april. Den finsk-lutherska kyrkan ansvarar för den finska utgåvan, läser vi i pressmeddelandet.