"I de fattigas ansikten ser kyrkan Kristi ansikte". Benedictus XVI besöker ett soppkök
i Rom
”I de fattigas ansikten ser kyrkan Kristi ansikte”, sa påven då han på söndagsmorgonen
vid tiotiden besökte ett av Roms soppkök, det i Caritas regi uppkallat efter ”Don
Luigi Di Liegro” ett soppkök som sedan 23 år är verksamt på Via Marsala vid centralstationen
Termini. Påven togs emot av kardinal Agostino Vallini, som är biträdande biskop i
Roms stift. Påven träffade fattiga, marginaliserade och deras läkare och volontärer
som dagligen vittnar om kyrkans omsorg för de behövande. För alla hade den Helige
Fadern hoppfulla och uppmuntrande ord. Besöket var ett svar på det Europeiska året
2010 för bekämpning av fattigdom. ”Ett tillfälle”, sa påven, ”att förnya insatserna
på alla nivåer för att bygga ett rättvisare och mer enat samhälle.”
Kyrkan
älskar de fattiga och överger dem aldrig, kyrkan älskar varje människa "för vad hon
är och inte för vad hon äger", underströk påven i sitt tal till de samlade, de sista
som dock i Guds kärleksfulla plan är de första.
Det var ett uppriktigt
känslofullt besök, som började på härbärget. Påven möttes av applåder, sång och fest,
och han fick tillfälle att tala med några gäster. På Caritas soppkök, fick påven en
speciell gåva, som han tog emot av Giovanna Contaldo, en av härbärgets gäster: nämligen
det krucifix som skadades vid jordbävningen i Abruzzo, som hängde i S:t Peterskyrkan
i en av de mest härjade byarna, Onna, och som nu har restaurerats. När hon lämnade
över krucifixet sa förklarade hon betydelsen av detta kors.
”På detta
kors som jordbävningen bröt itu, finns vår smärta, de jordbävningsdrabbades, barnen
på Haitis, och de smärta som deras föräldrar upplever, som upprepar Jungfru Marias
smärta. En oförklarlig smärta, men inte desperat. Det restaurerade korset som vi skänker
är därför inte endast ett tecken på lidande, utan även väntan på gryningen och på
inlösen”. Om hoppet talade även påven under sitt tal som man kan kalla en sann lovsång
om Kärlek i Sanningen.
"Ni vet att kyrkan älskar er djupt och inte
överger er eftersom den ser i vart och ett av era ansikten Kristi ansikte. Han ville
identifiera sig alldeles särskilt med dem som befinner sig i fattigdom och är utblottade”.
”Människan behöver inte endast födas materiellt, eller få hjälp att
övervinna stunder av svårigheter, utan hon behöver också veta sanningen om sig själv,
sin värdighet”, sa påven och påminde om sin första encyklika "Deus Caritas est" då
han bekräftade att "utan sanning, glider kärleken ut till sentimentalitet".
"Kyrkan,
med sin tjänst till de fattiga, har därför åtagit sig att förmedla sanningen om människan,
älskad av Gud, skapad till hans avbild, återlöst av Kristus och kallad till evig gemenskap
med honom."
”Genom denna kärlek”, sa påven, ”har många människor återupptäckt
sin förlorade värdighet, ibland förlorad i tragiska händelser, och de har funnit självförtroende
och framtidstro”. De erfar så att "deras liv beskyddas av kärleken, som är Gud, och
genom den har de en känsla av betydelse:
"Denna djupa övertygelse
väcker ett starkt, orubbligt och ljust hopp i hjärtat, som ger mod att fortsätta på
livets väg trots de misslyckanden, svårigheter och prövningar, som åtföljer den."
Sedan riktade påven sina ord till Caritas volontärer och uppmanade
dem att se de fattiga som "en av de mest värdefulla skatter" i deras liv. Påven uppmanade
även alla människor av god vilja, och särskilt de som har institutionella ansvarsområden,
att "engagera sig i att bygga en mänsklig framtid, återupptäcka kraften i välgörenhet
för den autentiska utvecklingen "och att skapa ett mer rättvist och broderligt samhälle"
detta:
"För att främja den fredliga samexistensen som hjälper människorna
att se att de tillhör en enda mänsklig familj, där kostnadsfri, gratis medmänsklig
kärlek är uppbyggande inslag i vardagen och i de mellanmänskliga relationerna. Allt
detta blir varje dag mer och mer angeläget i en värld där vinstlogiken och det egna
intresset tycks råda”.