Förkunna evangeliet tillsammans till en religiöst likgitig värld. Benedictus XVI avslutar veckan för kristen enhet.

(26.01.10) Årets ekumeniska vecka i bön om kristen enhet avslutades igår i Rom under en högtidlig vesper i basilikan San Paolo Fuori le Mura. Benedictus XVI närvarade och höll under vespern en stark predikan om enhet och vittnesbörd. Han tog både den Helige Aposteln Paulus som exempel, liksom lärjungarna som mötte Jesus på vägen till Emmaus.



Det är viktigt”, sa påven, ”att betona att detta vittnesbörd, då som nu, föds ur mötet med den uppståndne Kristus, får sin näring i den ständiga relationen med honom, och animeras i den djupa kärleken till honom. Endast de som har upplevt Kristus närvarande och levande – att ha suttit till bord med honom, att ha lyssnat till hans ord som fått hjärtat att brinna – endast de kan vara Hans vittnen.”



Påven talade även om 100-årsjubiliet sedan sommar 1910 i Edinburgh i Scottland, då den missionärskonferens som hölls där, anses av många som den avgörande händelsen för uppkomsten av den moderna ekumeniska rörelsen. ”Sommaren 1910 möttes över tusen missionärer från olika grenar av de protestantiska och den anglikanska kyrkan, liksom ortodoxa representanter i den skotska huvudstaden för att fundera över behovet av att uppnå enighet för att trovärdigt förkunna evangeliet om Jesus Kristus”, sa påven och fortsatte:



”Det är faktiskt önskan att förkunna Kristus för andra och föra hans budskap om försoning till världen, som får oss att uppleva det motsägelsefulla i splittringen mellan de kristna. Hur kan de icke troende acceptera förkunnelsen av evangeliet om de kristna, som kallas efter samma Kristus, är i strid med varandra? Vi vet ju att, Mästaren själv, i slutet av den sista måltiden, bad fadern för sina lärjungar: "att de alla må vara en ... så att världen kan tro" (Joh 17:21). Gemenskap och enhet mellan Kristi lärjungar är därför en särskilt viktig förutsättning för ökad trovärdighet och effektivitet i de kristnas vittnesmål”, sa påven.

”Ett århundrade efter mötet i Edinburgh, är dessa modiga företrädares intuition fortfarande aktuell. I en värld som präglas av religiös likgiltighet, och av en växande motvilja mot den kristna tron, behöver vi en ny, intensiv evangelisation, inte bara bland människor som aldrig känt evangeliet, utan även bland dem där kristendomen har spridit sig och är en del av deras historia. Det finns tyvärr frågor som skiljer oss från varandra och som vi hoppas kan övervinnas genom bön och dialog, men det finns ett centralt innehåll i budskapet om Kristus som vi förkunnar tillsammans: Guds faderskap, Kristi seger över synden och döden med sitt kors och sin uppståndelse, förtroendet för Anden omvandlande kraft.



”I vår vandring mot full gemenskap, är vi kallade att erbjuda en gemensam vittnesbörd för att hantera de allt mer komplexa utmaningarna i vår tid, som sekularisering, likgiltighet, relativism, hedonism, de känsliga etiska frågorna kring livets början och slut, gränserna för vetenskap och teknik och dialog med andra religiösa traditioner. Sedan finns det ytterligare områden där vi från och med nu måste ge ett gemensamt vittnesbörd: bevarande av skapelsen, främjandet av det gemensamma bästa och freden, försvaret av den mänskliga personens centrala plats, engagemang för att övervinna vår tids elände, som hunger, fattigdom, analfabetism och den ojämna distributionen av varor”.

”Kristen enhet är inte ett åtagande som endast gäller några, sa påven slutligen, eller en biverksamhet till kyrkans liv. Varje kristen är kallad att ge sitt bidrag för att genomföra de åtgärder som leder mot full gemenskap mellan alla Kristi lärjungar, utan att aldrig glömma att det framför allt är en Guds gåva, och därför alltid be om det. Faktum är att den kraft som främjar enhet föds ur det berikande och lidelsefulla mötet med den uppståndne Herren, vilket hände med Paulus på vägen till Damaskus och med de elva andra lärjungarna samlade i Jerusalem”.



”Må de alla bli ett … då ska världen tro” (Joh 17:21)