Påven i Roms synagoga. "Judar och kristna kan vittna tillsammans"

(19.01.10)

"Herren har gjort stora ting med dem"

Herren gjorde stora ting med oss:

och därför var vi glada"(Ps 126)

"Vad det är gott och ljuvligt

att bröder är tillsammans "(Ps 133)



Det var ordet till psaltarpsalmerna 126 och 133 som inledde påvens möte med Roms judiska kommunitet i Synagogan på söndagseftermiddagen.



Ett besök som påven själv säger var ämnat att främja dialogen mellan judar och katoliker, på dagen för dialog som instiftats just för detta ändamål. I synagogan höll påven ett tal där han förklarade att han kommit i hoppet om att ”stärka relationerna mellan de två kommuniteterna och för att komma över varje missförstånd och fördom”.



Påven började med att ta upp det Andra Vatikankonciliets direktiv ´Nostrae Aetate´, vad gäller den katolska kyrkans förhållandet till det judiska folket, och han underströk hur konciliet hade markerat en betydelsefull etapp. ”Detta ledde till en bestämd impuls att förena krafterna och följa en väg präglad av dialog, broderskap och vänskap, och denna vandring har fördjupats och utvecklats under dessa fyrtio år, med viktiga och betydelsefulla steg och gester”, sa påven och nämnde Johannes Paulus II:s historiska besök i synagogan den 13 april 1986, förutom alla hans andra möte med den judiska världen, under internationella apostoliska resor och under pilgrimsfärden till det Heliga Landet år 2000.



”Även jag har velat visa min närhet och min kärlek till Förbundets folk, under dessa år av mitt pontifikat”, sa påven och nämnde sina möten med judarna under i stort sett varje apostolisk resa, och de två tidigare besöken i synagogor, de i Köln och i New York. Påven nämnde även att kyrkan beklagar och ber om förlåtelse för, det som på något vis bidrog till antisemitismens sår. Och han påminde om hur Johannes Paulus II, vid klagomuren i Jerusalem, bett om förlåtelse för de som gjorts mot Abrahams söner och döttrar. ”Må dessa sår kan läkas för alltid!”



Påven talade vidare om det tjugonde århundradet som varit en verkligt tragisk epok för mänskligheten: med blodiga krig som hade sina rötter i avgudadyrkan av människan, rasen och staten, och som ännu en gång ledde till att en bror dödade sin bror – udden på det som sker då människan förtränger sin Skapare och sätter sig själv i universums centrum”. Påven påminde om sitt besök i Auschwitz den 28 maj 2006, där tredje rikets härskare ville utrota det judiska folket och i grunden döda den Gud som kallade Abraham, talade till honom på Sinai och fastställde de för mänskligheten evigt giltiga kriterierna"(Tal i Auschwitz-Birkenau: Teachings of Pope Benedict XVI, II, 1 [2006], s. 727 ). Påven påminde om att detta hemska öde inte besparat judarna i Rom, men även om att staden Roms katoliker, med mod skyddade många judar som hotades att deporteras till Auschwitz, och hur även den apostoliska stolen hade agerade, ofta i de fördolda och diskret. ”Minnet av dessa händelser bör uppmuntra oss att stärka de band som förenar oss eftersom det odlar förståelse, respekt och acceptans”.



Resten av påvens tal lämnade det förgångna och vände sig till framtiden, när det kretsade runt den andliga gemenskapen som judar och kristna finner i den Heliga Skriften. "Till skillnad från andra icke-kristna religioner, är den judiska tron redan ett svar på Guds Uppenbarelse i det Gamla Förbundet. ”Guds gåvor och kallelse är oåterkalleliga "(Rom 11:29)", sa påven och la stor tonvikt på de gemensamma Tio Guds Bud, som ledstjärna i ett rättfärdigt och kärleksfullt liv – ”en "bra kod" av etiska regler för hela mänskligheten”, sa påven, när han särskilt belyste tre aspekter av budorden, som vi därför delar.



För det första – tron på en Gud, mot frestelsen att bygga andra idoler, att göra guldkalvar. ”I vår värld finns det många som inte känner Gud eller anser att han är onödig, irrelevant för livet, sa påven och underströk något som judar och kristna måste erbjuda världen tillsammans – vittnesbörd om Gud i ett samhälle som behöver ett uppvaknande, öppenhet för den översinnliga dimensionen.



Nästa aspekt som påven belyste i budorden är respekten för och försvaret av livet, mot alla orättvisor och förtryck, och erkännandet av varje persons värdighet, skapad till Guds avbild. ”Personer vars värdighet, frihet och mänskliga rättigheter fortfarande kränks i varje del av världen, när och fjärran”, sa påven och manade till att tillsammans vittna om livets högsta värde mot varje form av egoism, för att ge ett viktigt bidrag för en värld där rättvisa och fred råder - det ”shalom” som Israels lagstiftare, profeter och vise önskade".



Det sista som påven belyste med Guds bud var bevarandet och främjandet av familjens helighet. ”Familjen i vilken ett personligt, ömsesidigt och troget "ja" mellan man och kvinna, bereder plats för framtiden, för den autentiska mänskligheten, och samtidigt öppnar sig för ett nytt livs gåva”, sa påven och uppmuntrade till att vittna om att familjen är den grundläggande enheten i samhället och den grundläggande ramen inom vilken man lär sig de mänskliga dygderna för att bygga en värld med ett mänskligt ansikte.



Att vittna tillsammans om det vi har gemensamt är en sammanfattning av påvens ord till judarna i synagogan. Som Moses undervisade och Jesus bekräftade i evangelierna sammanfattas alla bud med kärlek till Gud och barmhärtighet mot sin nästa. Genom att agera med rättvisa och barmhärtighet är judarna och de kristna kallade att vittna om den Högstes Rike, "som vi ber och arbetar för varje dag i hopp".



Med dessa ord uttryckte påven sitt hopp om ökad ömsesidig respekt, växande vänskap, gemensam vittnesbörd och samarbete i främjandet av mänskligheten.



”Medvetna om skillnaderna mellan judar och kristna, förenar vi våra hjärtan och våra händer som svar på Guds kallelse, sa påven och upprepade sin bön om fred i hela världen och särskilt i det Heliga Landet, som han hade uttryckt vid klagomuren i maj.