Skynda mot Gud - med Kärlek och Sanning som enda vapen. Påven omkullkastad - reser
sig igen
(26.12.09) Bara några få minuter efter att påvens procession hade lämnat sakristian
på julaftons natt hände det som inte hända skall. En schweizisk kvinna, Susanna Maiolo,
24 år gammal, klättrade över staketet som avgränsade deltagarna i Peterskyrkan och
sprang fram mot påven. Säkerhetsvakten var inte snabb nog och hon hann ta ett stadigt
tag i påvens mässhake. När vakten tog tag i henne föll även påven till marken. Allt
hände under några få sekunder inför förskräckta åhörare som skrek av fasa. Men påven
gjorde sig inte illa i fallet och fick snabbt hjälp att resa sig. Sämre gick det för
kardinal Echegaray som föll omkull även han i tumulten och bröt lårbenshalsen. Han
transporterades snabbt till sjukhuset Gemelli och ska opereras imorgon söndag. Samma
kvinna försökte göra samma sak förra året men blev då stoppad tidigare.
När
påven reste sig ropade folk ”Viva il Papa” och applåderade. De filmklipp som visats
i pressen dessa dagar kom från amatörfilmare, som blev vittnen till händelsen. De
flesta i den till bredden fyllda Peterskyrkan kunde nämligen inte se vad som inträffade
eftersom det inte fångades på skärmen men de har berättat efteråt att de hörde skrik
och såg vakter springa. När påven sedan fortsatte mässan visste endast de i mittgången
om det inträffade, men det var en tagen och prövad påve som fortsatte fira ett av
det liturgiska årets största och mest uppmärksammade ceremonier – Jesu Kristi födelse.
Under julnatten uppmanade påven om att överge egoism och våld, och
se på Gud med ödmjukhet och efterfölja honom - avstå från våld och endast använda
oss av två vapen: Kärleken och Sanningen. ”Gud är viktig, absolut viktigast i våra
liv”.
Påven citerade profeten Jesaja i början av sin predikan: "Ett
barn är fött för oss, en son har blivit oss given", då han påminner oss om att det
är jul i hela världen. En värld som måste vara vaksam, fortsatte påven, liksom herdarna
som begav sig till Betlehem. En värld som måste vakna upp och ta sig loss ur ”jagets
värld och kliva in i gemenskapens värld, i Sanningen, som är den enda som förenar
oss alla":
”Konflikten i världen, de ömsesidiga motsättningarna, härrör
från det faktum att vi är fångna i våra egna intressen och personliga åsikter, i vår
egen lilla privata värld. Själviskhet, liksom den grupp av individer, som håller oss
fångna i våra intressen och önskemål, står i strid med sanningen och skiljer oss från
varandra. Vakna, uppmanar oss evangeliet. Kom ut och anslut dig till Sanningens stora
gemenskap, i gemenskap med Gud. Att vakna upp betyder att utveckla lyhördhet mot Gud,
för de tysta signaler med vilkahan vill leda oss, och för de många tecknen på hans
närvaro."
Påven förklarade att dagens sätt att tänka och handla förminskar
vår lyhördhet mot Gud – mentaliteten i den moderna världen gör att vi inte har gehör
för Honom. "I varje mänsklig själ finns dock längtan efter Gud, och förmågan att möta
honom”, sa påven.
Sedan uppmärksammade påven ett uttryck i Lukasevangeliet
- Hedarna skyndade till Betlehem, och han jämförde det med hur Gud idag ofta ligger
på sista plats på listan av prioriteringar i dagens värld. Men evangeliet säger att
Gud är viktigast.
Detta lär herdarna oss. Av de vill vi lära oss att
inte låta oss bli överväldigade av vardagens alla viktiga saker. De kan lära oss den
inre friheten att lägga vår verksamhet på andra plats, hur viktiga de än må vara,
för att närma oss Gud och låta honom komma in i våra liv och i vår tid. Tiden som
går till Gud, och genom honom, för vår nästa är aldrig förlorad tid. Det är tid som
vi verkligen lever, tid då vi verkligen är mänskliga personer.”
"Vi
lever i en filosofi, i företag och yrken som fyller oss helt," fortsatte Benedictus
XVI. Vägen till Gud är mycket lång, liksom den som de vise männen var tvungna at vandra
för att nå Betlehem. Men Herren går alla människor till mötes:
"För
alla finns det en väg. Herren ger passande signaler till var och en. (...) Ja, Gud
är på väg mot oss. Vi kan inte nå honom ensamma. Vägen går utöver vår förmåga. Men
Gud har nedkommit till oss. Han kommer emot oss. Han har gått den längsta delen av
vandringen. Nu ber han oss om att komma och se hur mycket han älskar oss. ”Kom och
se att jag är här”.
Med dessa ord visar påven att på julnatten händer
det något nytt: "Ordet kan ses. Ordet blev kött i ”ett barn lindat i linne. Ett barn
som ber om vår kärlek. Hur vi människor önskar en annan typ av tecken – mäktiga, som
visar på Guds omisskännliga makt och storhet. Men hans tecken inbjuder oss till tro
och kärlek, och därför ger det oss hopp: sådan är Gud. "
Med denna
bild av Gud avslutade påven sin predikan på julnatten, en god Gud, som inbjuder oss
att efterlikna honom: "Ja, vi efterliknar Gud, om vi låter oss formas av detta tecken,
om vi lär oss ödmjukhet, och därav sann storhet, om vi avstår från våld och endast
använder Sanningens och Kärlekens vapen."