Kyrkan är orädd och hoppfull när hon förkunnar evangeliet överallt". Benedictus XVI:s "Urbi et Orbi"

(26.12.09) På juldagen, som var molnig i Rom men mycket varm - 20 grader - hade en extra stor folkmängd samlats på Petersplatsen och på hela Via della Conciliazione som leder upp till Peterskyrkan, kanske även för att visa påven sin solidaritet efter nattens händelse som skakade alla. Påven klev ut på balkongen ovanför Peterskyrkans portar klockan 12, vilket han endast gör ett par gånger om året, för att hålla sitt jultal till staden och världen. Talet avslutades med påvens julhälsning på 65 olika språk, innan välsignelsen – även den ”Urbi et Orbi”. Och mycket riktigt sändes även budskapet ut världsomfattande via satellit.



Påven börjad med att tala om ljuset, ljuset som strålar ur grottan i Betlehem, och som skiner på oss. ”Vi” som är kyrkan, den stora universella familjen som de som tror på Kristus utgör, och påven uppmärksammade att den första kyrkan, det först ”vi” var nästan osynligt, i mänskliga ögon: bortsett från Maria och Josef fanns endast ett fåtal ödmjuka herdar vid krubban.



”Ljuset den första julen var som en eld i natten. Runt omkring var mörker, medan det sanna ljuset lyste i grottan, det "som upplyser varje människa" (Joh 1:9). Ändå händer allt i enkelhet och i det fördolda, i den stil med vilken Gud verkar i hela frälsningshistorien. Gud älskar att tända små ljus för att sedan belysa vida omkring”, sa påven.



Liksom under julnatten nämnde påven här Sanning och Kärlek: ”även dessa tänds där ljuset tas emot, och sprids som i cirklar, i de hjärtan och medvetande omkring, som med frihet öppnar sig för ljuset, och i sin tur blir till ljuskällor. Detta är berättelsen om kyrkan som börjar sin resa i den fattiga grottan i Betlehem "för att sprida sitt ljus till hela mänskligheten", även i de svåraste situationerna. Kyrkan, liksom jungfru Maria, offrar Jesus till världen, Sonen, som hon fick som en gåva, och som kom för att befria mänskligheten från syndens slaveri":



"Liksom Maria, är kyrkan inte rädd, därför att det Barnet är dess styrka. Men hon håller det inte för sig själv: hon offrar det för dem som söker honom med ett uppriktigt, ödmjukt hjärta, för jordens lidande, för våldsoffer, för dem som längtar efter fredens goda. Än idag upprepar kyrkan med hedarna "Låt oss gå till Betlehem "(Luk 2:15), där finner vi vårt hopp. Kyrkan säger det till den mänskliga familjen som djupt präglas av en allvarlig ekonomisk kris, men ännu mer en moralisk sådan, och av krigens och konflikternas smärtsamma sår. Med broderlighet och trohet till människan säger hon: "Låt oss gå till Betlehem "(Luk 2:15), där finner vi vårt hopp."



Och efter denna beskrivning av kyrkan som orädd och hoppfull – gick påvens reflektion till vad kyrkan vill säga i olika delar av världen, och först till de trakter där Jesus föddes: "Kyrkans vi lever där Jesus föddes, sa påven, i det Heliga Landet, för att uppmana alla invånare att överge våldets och hämndens logik och att istället engagera sig med förnyad kraft och generositet på vägen mot en fredlig samexistens."

 

Påvens tankar vände sig sedan "till den osäkra situationen i Irak" och den "lilla flock kristna som lever i denna region: "Kyrkan där lider av våld och orättvisor, men den vill alltid bidra till uppbyggnaden av det civila samhället som strider mot förkastandet och våldet mot sin nästa”.



En hänvisning till kyrkan "i Sri Lanka, Koreahalvön och Filippinerna, saknades inte, liksom andra asiatiska länder, där kyrkan agerar som en surdeg i försoning och fred."



Och vidare till Afrika: "På den afrikanska kontinenten fortsätter kyrkan att höja sin röst för att bönfalla Gud om slutet på alla övergrepp i den Demokratiska republiken Kongo och hon uppmanar befolkningen i Guinea och Niger att respektera varje människas rättigheter, och hon uppmanar till dialog mellan parterna i konflikt på Madagaskar för att övervinna interna motsättningar och acceptera varandra. "

 

Påven uppmanade alla dessa "till hopp, trots de tragedier, prövningar och svårigheter som fortsätta att plåga oss." Sedan fortsatte han att tala om kyrkan i väst:



"I Europa och Nordamerika, uppmanar ”vi”, kyrkan, till att övervinna den egoistiska tekniska mentaliteten, och främja det gemensamma bästa, och att respektera de svaga och av dessa, till en början de som ännu inte fötts." Påven uppmanar med andra ord västerlandet där aborten blir vanligare och mer accepterad, att respektera det mänskliga livet även före födelsen.

 

Påven talade till Latinamerika, och upprepade kyrkans åtagande att hjälpa Honduras "att återuppta sin institutionella vandring:

"På hela den Latinamerikanska kontinenten är kyrkans ”vi” en del av dess identitet, Sanningens och Kärlekens fullhet, vars plats ingen ideologi kan ta. Kyrkan uppmanar där till respekt för varje persons mänskliga rättigheter, och hans integrerade utveckling, som utvecklar rättvisa och broderskap och är en källa till enhet."



Påvens tankar gick även till dem som drabbats av naturkatastrofer och fattigdom, även i rika samhällen": "Inför utvandringen pga hunger, intolerans eller miljöförstöring, är kyrkan svar närvaro och mottagande, sa påven. ”Med ett ord, kyrkan förkunnar evangeliet om Kristus överallt, oberoende förföljelse, diskriminering, attacker, likgiltighet och ibland fientlighet, som - i stället - gör det möjligt för henne att dela samma öde som hennes Mästare och Herre."



Slutligen gav påven, enligt traditionen julhälsningar på olika språk, detta år 65 språk, därav även svenska.