Försoning inombors är avgörande för fred, sa påven i sitt jultal till den romerska kurian

(22.12.09) Påven Benedictus XVI höll på måndagen sitt årliga jultal till den romerska kurian; kardinaler, ärkebiskopar, biskopar och andra som dagligen arbetar i Vatikanen, som påvens närmaste medhjälpare. Påven började med att uttrycka sin tacksamhet vid det som han kallade ett familjemöte som stärker banden av kärlek och gemenskap som är nödvändigt för att kunna sprida Guds Rike.



Påven gjorde vidare en överblick över året som går mot sitt slut, och beskrev det som ett viktigt år, då han belyste några av dess stora händelser inom kyrkan. Det Paulinska året avslutades och avbyttes av Prästerskapets år som invigdes strax därefter. Med tanke på Aposteln Paulus och den Helige Cure d’Ars som är den ödmjuka kyrkoherden som lyfts fram under prästerskapets år, beskrev påven det prästerliga ämbetets vidd, och hur det är uppenbart att det som är stort är det som är litet, och hur Gud kan göra stora ting genom en liten människas tjänst, och rena och förnya världen från insidan.



Påven talade vidare om Afrika som under det gågna året stått i centrum av kyrkans uppmärksamhet både genom påvens apostoliska resa till Afrika i våras, och Afrikasynoden under oktober månad i Vatikanen. ”Det var spännande för mig att uppleva den stora hjärtlighet som Petri efterträdare, som Vicarius Christi, bemöttes med, sa påven. Festlig glädje och vänlig tillgivenhet, på alla vägar”. Påven sa att under denna resa upplevde han den universella kyrkan, en gemenskap som omfattar hela världen, och som enas av Gud genom Kristus. ”Det är inte ett samhälle som bygger på mänskliga intressen, utan ett som vi blir erbjudna av Guds kärleksfulla uppmärksamhet för oss”, sa påven. ”Vi är alla tillsammans Guds familj, bröder och systrar med samma Fader. Detta var upplevelsen”.



Påven nämnde återigen det som särskilt lämnade intryck på honom i Afrika speciellt under de liturgiska ceremonier, vilket han även nämnde strax efter sin hemkomst. Glädjen och känslan för det sakrala. ”Spontant kom att tänka på den Helige Cyprianus ord, som i sin kommentar av Fader vår skriver: "Kom ihåg att du är under Guds blick. Vi måste behaga Guds ögon, både med vår kropp med hjälp av vår röst "(De Sun eller. 4 CSEL III 1 s. 269). Att vara under Guds blick bör inte ge oss en känsla av rädsla eller hämning, inte heller passiv lydnad till lagar, och ännu mindre en önskan att visa upp oss eller framför allt bör det inte leda till att vi skriker odisciplinerat”, sa påven. ”Att stå inför Guds blick bör ge oss det kyrkofäderna kallade "nykter glädje" – att vara fyllda av glädje med nyktert och ordinerat beteende, som förenar personerna inifrån, vilket leder dem till att lovsjunga Gud gemensamt, en lovsång som samtidigt utvecklar kärlek till sin nästa och ansvar för varandra”.



Om synoden sa påven att med de afrikanska biskoparnas närvaro i Vatikanen tog det Andra Vatikankonciliets liturgiska förnyelse form på ett föredömligt sätt – ”synodens gemenskap präglades av Konciliets ecklesiologi i praktiken”.” Även biskoparnas vittnesbörd var rörande, ett konkret vittnesbörd om den afrikanska kontinentens lidande och försoning idag.



Temat under Afrikasynoden var Kyrkan i Afrika – i försoningens, rättvisans och fredens tjänst”, och runt ordet försoning kretsade resten av påvens tal till den romerska kurian.



Påven talade om hur detta tema kunde misstolkas som en politisk fråga i Afrika, och om biskoparnas uppgift att förvandla teologin till den konkreta pastorala verkligheten, och hur viktigt det är att inte frestas att ta politiken i sin hand och att istället för herde bli en politisk ledare. ”Faktum är att det verkliga problemet framför vilket prästerna ständigt står är just detta: hur kan vi vara realistiska och praktiska, utan att blanda oss i politiken, som inte är vårt bord. Det det handlar om är frågan om hur den positiva laiciteten praktiseras och tolkas korrekt, vilket även är det viktiga temat i den sociala encyklikan, "Caritas i Veritate", som tog upp och utvecklade frågan om banden mellan teologi och praktik i den sociala kyrkans lära”, sa påven och nämnde ytterligare en viktig händelse under detta år, publiceringen av påvens tredje encyklika och första sociala encyklika.



Synosdfäderna hittade herdens trånga men enkla väg, sa påven men påpekade att i dokumentet som arbetas fram efter synoden, så måste kyrkan noga uttrycka och bibehålla denna känsliga balans, när den ger sitt bidrag till kyrkan och samhället i Afrika, och därför förtydligade han återigen de tre orden som är grunden till teologiskt och socialt ansvar: försoning - rättvisa - fred. ”Man kan säga att försoning och rättvisa är de två förutsättningar för fred och därför definierar de i viss mån även fredens karaktär. Låt oss begränsa oss till ordet "försoning". Med en titt på inte bara de lidanden och de smärtor i den moderna afrikanska historian, utan även i många andra delar av världen, visar det hur olösta konflikter kan rota sig djup och i vissa situationer explodera i våld, där mänskligheten tycks förlorad.

Fred kan endast uppnås om man uppnår försoning inombords. Vi kan betrakta det som ett positivt exempel på en försoningsprocess den framgång som uppnåtts i Europa efter det andra världskriget. Det faktum att det sedan 1945 i västra och centrala Europa inte var it krig, grundas säkerligen på en avgörande grad av intelligenta och etiska politiska och ekonomiska strukturer, men de kunde inte utvecklas utan inre processer av försoning, som möjliggjorde den nya samlevnaden. Varje samhälle behöver försoning, för att det skall bli fred.